Vad betyder det egentligen att skolan ska vila på vetenskaplig grund – och hur har denna idé förskjutits över tid?

Den 26 september försvarade Gustaf Bjurhammer Birck sin doktorsavhandling i pedagogik med titeln ”Idén om en forskningsbaserad skola: Förskjutningar och implikationer, 1997–2015”. I denna intervju delar han med sig av insikter från sitt doktorandarbete, som berör både klassrumspraktik och skolutveckling i ljuset av ett allt mer vetenskaplifierat skolområde.

Vad var det som väckte ditt intresse för idén om en forskningsbaserad skola?

Ända sedan jag var lärarstudent, även då vid Uppsala universitet, har jag reflekterat över vad som utgör skolans och lärarprofessionens kunskapsbas. Denna undran har sedan följt med mig in i läraryrket och senare som doktorand. Därtill finns nog också något rebelliskt i att vilja studera en idé som många tar för given och som inte ifrågasätts, åtminstone inte i någon större skala. Att få ”bråka” med människors förgivettaganden och utröna olika innebörder av modeord som florerar i debatten och samtalet om utbildning och skola.

Vilka resultat tycker du är de viktigaste i din avhandling?

De tre förskjutningar som identifierats skulle jag vilja hävda säger mycket om både det som varit men även om var vi befinner oss idag när det kommer till skola, forskning och politik. Den senaste lärarutbildningsutredningen är ett exempel på detta, liksom olika försök att involvera lärarprofessionen i forskning. Både dessa strömningar är, vill jag hävda, sprungna ur det som skedde under 2010-talet: spänningar mellan, å ena sidan, idéer om spridning av forskning för ökad resultat- och måluppfyllelse och å andra sidan, idéer om forskning som främst något professionsutvecklande.

Finns det något du inte hade möjlighet att fördjupa dig i men som känns särskilt relevant att forska om framöver?

Jag tror att en avhandling som uttömt ett område har haft ett alltför snävt syfte och ställt alltför avgränsade frågor. Så ja, det finns en mängd vetenskapliga ”kaninhål” som jag bara stuckit ner huvudet utan att utforska dem närmare. I avhandlingen pekar jag specifikt ut ”kunskapsstyrning” och ”samverkan” som två samtida fenomen värda att studera mer ingående. Jag hade gärna gjort det i samarbete med forskare som studerar hälso- och sjukvårdens organisering och styrning, eftersom det finns stora likheter, men också skillnader, mellan de två samhällssektorerna.

I dagarna har precis fyra nya doktorander antagits till forskarutbildningen vid institutionen. Har du några råd att ge till dem?

I början av doktorandtiden fick jag en mängd råd och vissa av dem har fastnat och bidragit till att det över huvud taget blev en avhandling.

Det första rådet är att skriva på din avhandling varje dag, även om det bara handlar om 45 minuter. Det gör att du håller skrivandet igång.

Ett ytterligare råd är att investera i boken Bli klar i tid och må bra på vägen av Åsa Burman (den refereras i avhandlingen). Den innehåller många matnyttiga tips och strategier för att strukturera arbetet, vilket är en av de stora utmaningarna med doktorandtiden.

Som ett tredje råd vill jag slå ett slag för att vara på plats på Blåsenhus. För mig har närvaron på kontoret varit helt avgörande – att ha kollegor att få råd av, dela känslor med och som varit uppmuntrande under tuffare perioder. Att sitta hemma kan kanske verka lockande, men det handlar om ett långt projekt och man behöver medryttare för att ta sig i mål.

I ditt förord så citerar du en rad ur Dag Hammarskjölds bok "Vägmärken". Hade du på känn att den skulle bli ett av verken i den svenska kulturkanon, eller rör det sig om ovanligt lyckad tajming?

Jag är en stor beundrare av Hammarskjöld – både som ämbetsman och poet – och blev glad när jag såg att Vägmärken inkluderats i kulturkanon. Det är inte heller förvånande, då det verket innehåller mycket som går att relatera till den svenska folksjälen – och tillvaron som doktorand. Tajmingen var sannerligen lyckad och historien hade blivit betydligt bättre om det också varit orkestrerat. Men min inblick i expertgruppernas arbete har dessvärre varit i nivå med gemene man.

Erik Åstrand