Välbesökt estlandssvenskt seminarium
Annika Karlholm och Eva Thelin presenterar samlingarna (Foto Hele Kiimann) Onsdagen den 28 november hölls det estlandssvenska seminariet i arkivlokalerna på Institutet för språk och folkminnen. En mycket stor grupp hade slutit upp för att lyssna till forskningsarkivarierna Annika Karlholm och Eva Thelin som presenterade den estlandssvenska undersökningen och de estlandssvenska samlingarna som finns där. Vi fick lyssna till inspelningar och titta på uppteckningar av olika slag. Vi fick också se prov på de rika samlingar av illustrationer av olika slag som finns i arkivet.
Mannen bakom de omfattande samlingarna var Nils Tiberg (1900−1980), som 1923 fick i uppgift att uppsöka de få kvarvarande av den svenskspråkiga befolkningen på Dagö för att uppteckna deras dialekt. Det kom att på början till Tibergs stora livsgärning: att dokumentera estlandssvenskarnas och gammelsvenskbybornas språk och folkkultur. Nils Tiberg lärde sig tidigt tala Dagösvenska och arbetade främst med de perifera estlandssvenska dialekterna, det vill säga dialekterna på Dagö, Nargö, Rågöarna och Kors (Vippal, Korkis) samt i Gammalsvenskby i Ukraina. Men även de centrala estlandssvenska dialekterna på Nuckö och Ormsö var av intresse.
När gammalsvenskbyborna kom till Sverige 1929, efter flera års missväxt och efter att ryssarna hotat med kollektivisering av jordbruket, upptecknade Tiberg både deras språk och deras minnen. När estlandssvenskarna flyttade över till Sverige 1944, precis före krigsslutet, var det viktigt att dokumentera deras dialekter och traditioner innan de blev assimilerade av den rikssvenska majoritetskulturen. Samma år startade därför en estlandssvensk undersökning under Tibergs ledning. Den stora samlingen på arkivet är till största delen Tibergs förtjänst, men viktigt har förstås varit estlandssvenskarnas egen vilja att dokumentera ett kulturarv som håller på att försvinna.
Tiberg utförde sin forskargärning under de villkor som ofta kännetecknat humanister: han fick göra arbetet på fritiden och semestrar. Först vid 62 års ålder fick han en fast tjänst och kunde ägna sig på heltid åt sitt huvudintresse. Även efter pensioneringen arbetade han vidare med samlingarna. Tiberg publicerade åtskilliga arbeten om estlandssvenskar, men än återstår mycket material som pockar på forskarnas intresse.
Seminariedeltagarna, varav av många var av estlandssvensk börd, fick upp ögonen för ett stort och mycket användbart källmaterial.