Adam Horn af Åminne: Från person till person: Avvecklingen av nordisk personkongruens ur ett diakront typologiskt perspektiv

Abstract

I den här avhandlingen presenterar jag en studie av avvecklingen av personkongruens i de nordiska språken ur ett diakront typologiskt perspektiv. Det grundläggande syftet är att utforska följande problemställning: När verbal personkongruens avvecklas i ett språk, och upp till sex former reduceras till en enda, vilken form är det då som slutligen kvarstår – och varför?

Studien tar ett helhetsgrepp om frågan utifrån tre huvudsakliga infallsvinklar: en allmänlingvistisk, en diakron nordisk och en synkron dialektologisk sydvästsvensk. Ur den allmänspråkliga infallsvinkeln undersöker jag tvärspråkliga aspekter av verbmorfologi för att etablera allmänna tendenser som är relevanta för avvecklingen av personkongruens. Ur den diakrona nordiska infallsvinkeln genomför jag studier av utvecklingen av personkongruens i de olika nordiska språken. Ur den synkrona dialektologiska infallsvinkeln utför jag fallstudier av bruket av pluralkodad morfologi i sydvästsvenska traditionella dialekter för att belysa avvecklingen av personkongruens i språkliga varieteter där sådan morfologi förekom men inte längre var stabil i det grammatiska systemet.

Resultaten antyder att avvecklingen av personkongruens i de nordiska språken inte kan kopplas till en särskild novationsvåg utan snarare beror på sociala faktorer, då avvecklingen är koncentrerad till demografiska och administrativa centralområden. De antyder också att horisontellt och vertikalt motiverade morfologiska förändringsprocesser är fundamentalt olika, vilket ger stöd för tanken om ett pågående språkbyte mellan traditionella och moderna dialekter vid 1900-talets början. Morfologiskt sett tenderar former som kodar 3 person och singular att under avvecklingsprocessen ersätta sådana som kodar andra personer och numerus. Jag föreslår att 3 person är okodad för kategorin person och att singular är okodad för kategorin numerus. Det innebär att avveckling av person- och numeruskongruens utgör bortfall av morfologi med overt kodning för person och numerus, och att den kvarstående formen är den som från början saknar sådan kodning. I avhandlingen belyser jag också den särskilda relationen mellan subjektet och det finita verbet, då resultaten antyder att det finns en inneboende koppling mellan personkodade verbändelser och motsvarande subjektspronomen.