Christina Zjukovskaja: Hematopoietic Stem Cell Transplantation for Treatment of Multiple Sclerosis in Sweden

Abstract

Denna avhandling undersökte effekten och säkerheten vid autolog hematopoetisk stamcellstransplantation (AHSCT) som behandling av multipel skleros. 

Denna avhandling visar att AHSCT kan hålla sin mark jämfört med ett av de kraftfullaste sjukdomsmodifierande läkemedel (SML), därav alemtuzumab (ALZ). Patienter som behandlades med AHSCT var mer benägna att bibehålla sjukdomsfrihet i 3 parametrar (ingen bekräftad försämring av funktionshinder, kliniska återfall/skov eller nya lesioner, funna med magnetkameraundersökningar – vidare: NEDA-3) jämfört med behandling med ALZ. Efter påföljande 3 år var Kaplan-Meier-uppskattningar av NEDA-3 88 % för AHSCT och 37 % för ALZ-behandlade patienter. Rörande tillbud kan nämnas att biverkningarna är vanligare under de första 3 månaderna. Detta förväntas dock, ty AHSCT är en mer intensiv engångsbehandling. ALZ, som är kraftfull och med få tidiga biverkningar, har fler sena biverkningar istället, därav sköldkörtelsjukdomar. Vid 3 års efter behandling var KM-uppskattningarna av sköldkörtelsjukdomar 21 % för AHSCT och 46 % för ALZ. Dessutom var det möjligt att ta itu med oron över användningen av AHSCT hos patienter som tidigare har behandlats med starka SML, såsom kladribin eller rituximab och rituximab – utöver alemtuzumab. Farhågorna grundade sig på att dessa kraftfulla SML har långvariga effekter på immunsystemet. Det var möjligt att se att frekvensen av behandlingsrelaterade och långsiktiga komplikationer var desamma för alla patienter oavsett tidigare SML. Detta innebär att föregående behandling med en kraftfull andra-linjens SML inte längre behöver vara avskräckande faktor för att ge patienterna AHSCT.

Serie av CSF-biomarkörstudier har visat att CNS-inflammationen påverkas klart mätbart av behandlingen. Efter AHSCT har mängden hos flera av de undersökta proteinerna minskat och rört sig i riktningen mot mängden hos friska individer. Detta skedde så tidigt som under det första året efter behandlingens start och förblev så under uppföljningar. Dessutom kunde de vävnadsskadande sjukdomsprocesserna (därav representerade av biomarkörer som NFL och MBP) ses normaliseras för majoriteten av patienterna. Dessa lovande resultat tyder på att utvecklingen hos vävnadsskador kan stanna av tack vare AHSCT. Slutligen kunde biomarkörer av B- och T-cellaktiveringar också ses normalisera sig, något som visade att behandlingen stänger ner akut inflammation. Alla dessa faktorer förklarar varför patienter som behandlas med AHSCT kan bibehålla NEDA-3 så pass effektivt – även i jämförelse med en av de främsta läkemedlen som förekommer. Dessa resultat illustrerar att AHSCT ger kvantifierbara långvariga positiva effekter som vanligtvis inte ses med andra tillgängliga behandlingar för multipel skleros. Därför bör användning av autolog hematopoetisk stamcellstransplantation förespråkas, främjas och användas mer till förmån för patienter och samhället som helhet.