Cecilia Lindskog Whiteley: London Drama in the 1580s: Materiality and Metatheatre

Abstract

Engelsk dramatik från 1580-talet har ofta diskuterats med utgångspunkt i Shakespeare, till de tidigare pjäsernas nackdel. Den här studien motverkar detta genom att läsa de pjäser som överlevt från årtiondet innan Shakespeare med ett annat perspektiv: inte längre som en prolog till ett kommande skådespel, utan med utgångspunkt i texterna själva och de villkor som formade dem. Samtliga tjugonio kvarvarande pjäser från 1580-talet används för att undersöka Londons nya permanenta teatrar påverkade pjäserna som skrevs för dem. Min slutsats är att dessa nya teatrar genererade villkor som gav upphov till en lokalt förankrad dramatisk kultur som kännetecknades av interteatrikalitet och metateatrikalitet. 

Studien börjar med teaterhistoria i kapitel 1, och fortsätter sedan med ett fokus på publiken i kapitel 2. Där utforskar jag vem som besökte Londons teatrar ur ett historiskt och demografiskt perspektiv, och även hur dessa teaterbesökare gestaltas i pjäserna, med ett särskilt intresse för författarnas uppmaningar till sin publik att döma. I kapitel 3 presenterar jag en kvantitativ analys av rekvisita i pjäser från 1580-talet, som pekar på viktiga skillnader mellan de teatergrupper som huvudsakligen var baserade i London och Queen’s Men, en grupp som hade i uppgift att turnera landet runt. Kapitel 4 fokuserar på scenträd som symboliska för diskussioner om kunglighet i ett flertal pjäser, en association som kommer från London-baserade traditioner. Kapitel 5 länkar förklädnad som trop med den omstridda ställning som drama hade i samhället och analyserar pjäserna utifrån de starka banden mellan teatern och klädindustrin. I diskussionen lyfter jag även fram ‘glitchiness’ som ett nyckelkoncept för Londons teaterscen under 1580-talet. Kapitel 6 undersöker den nya dramaturgi som möjliggjordes av de nya permanenta teatrarna i London genom att fokusera på scener som utspelar sig i galleriet i pjäser av tre inflytelserika dramatiker—Christopher Marlowe, Thomas Kyd, and John Lyly. En kort avslutning blickar fram mot 1590-talet och tittar på hur dessa pjäser har levt vidare genom sitt inflytande på senare dramatik, inklusive Shakespeare. 

Genom att frigöra dessa tjugonio pjäser från Shakespeares skugga och läsa dem över interpolerade gränser—mellan kanoniska och nästan bortglömda texter, och mellan drama inomhus och utomhus—erbjuder den här studien en bild av en dramatisk kultur som förtjänar att erkännas som mer komplex och skicklig än den hittills betraktats, och som är värd djupare studier.