Bisysslor – utmaningar lokalt men bra incitament till samverkan

Vladimir Bastidas, prefekt vid juridiska institutionen, anser att rutinerna fungerar bra när det gäller att hantera administrationen av bisysslor.

De två vanligaste bisysslorna vid institutionen handlar om undervisning på andra lärosäten eller att man publicerar någonting och får betalt för det. Till en viss omfattning förekommer också rapportskrivande för annan myndighet.

– De flesta bisysslorna här på institutionen är oproblematiska. Men skulle man hamna i gråzonen kan man alltid vända sig till mig och prata innan. De flesta brukar göra det ändå, för att de vill känna sig på den säkra sidan. Medarbetarna uppmanas att rapportera in bisysslor och påminns om detta i medarbetar- och lönesamtalen.

Vladimir Bastidas har inte upplevt några särskilda utmaningar eller konkreta problem i hanteringen av bisysslor.

– Vi har nog en ganska generös policy. Det är bra att våra forskare är eftersökta. Det kan vara fördelaktigt för oss att man har en viss verksamhet utanför som man får betalt för, så länge det inte direkt konkurrerar med vår verksamhet här, vilket det väldigt sällan gör. Eller att det skulle ta alldeles för mycket tid.

Ett problem som kan vara lite svårt att upptäcka är att medarbetare riskerar att överbelasta sig själva. Men Vladimir Bastidas har inte fått intrycket att det förekommer bisysslor i den omfattningen på institutionen. Han tycker att hanteringen i Primula, där bisysslor redovisas, är enkel.

– Kanske beror det på att vi inte har så svåra ärenden, men jag får all information jag behöver i Primula, utan att behöva kontakta medarbetaren. Det tycker jag är väldigt smidigt.

Bisysslor ett bra incitament till samverkan

Dimitrios Iordanoglou, prefekt vid institutionen för lingvistik och filologi, betonar även han bisysslors positiva roll vid universitetet, men menar också att det ibland kan vara svårt med definitioner och gränsdragningar.

– Jag frågar alltid om bisysslor i medarbetarsamtalen och dessutom påminner jag regelbundet om att anmäla bisysslor i våra veckobrev.

Det händer att medarbetare vid institutionen rapporterar bisysslor som egentligen inte är bisysslor, till exempel att någon ska sitta i en betygsnämnd och att någon har fått ett sakkunniguppdrag. Men definitionen kan vara ett problem, menar Dimitrios Iordanoglou.

– Vad klassas som bisyssla? Många bisysslor blir i praktiken någon slags samverkan med omgivande samhället eller vetenskapssamhället.

Oftast handlar en bisyssla om samma eller snarlika uppdrag som det som ingår i ens dagliga tjänst vid universitetet, så frågan om det handlar om konkurrerande verksamhet eller inte är inte alltid enkel. Bisysslor är dessutom i grunden en tillgång för universitetet.

– Vi friar snarare än fäller. Bisysslor är ju ett bra incitament till samverkan. Vi ser positivt på bisysslor och har ingen anledning att tro att de går ut över arbetet. Våra bisysslor handlar till exempel om enskild näringsverksamhet, där man ibland säljer föreläsningar till företag.

Enligt Dimitrios Iordanaglou sker bisysslor i så ringa omfattning vid institutionen att själva hanteringen inte upplevs som särskilt svår eller problematisk.

– Men att uppfylla kravet på att samtliga medarbetare alltid ska rapportera bisyssla även om sådana inte finns, det känns som att man skulle kunna lösa smidigare.

Han menar att huvudanledningen till att det är smidigt inte nödvändigtvis är att universitetet har jättebra rutiner och system, utan att det vid just deras institution inte är så vanligt med bisysslor och därför lättare att hantera.

Dimitrios Iordanoglou tycker att det borde ingå någonting om detta i prefektutbildningen, eller att det borde vara tydligare vem man skulle rådgöra med i frågorna.

– Det kanske behövs lite fylligare riktlinjer, eller att det fanns ett par problematiska exempel med en resonerande text om hur man kan tänka.

Johan Ahlenius