Rektors tal

Doktorspromotion 20230526

Herr ärkebiskop
Herr Landshövding
Herr hedersmedlem
Företrädare i rektorsämbetet
Jubeldoktorer
Nya doktorer
Ärade gäster

Vi är här för att tala latin. Det kommer ni snart att bli varse. Det är en del av vår tradition och kräver att vi håller tungan rätt i mun. Vi håller våra traditioner nära hjärtat och bär dem med oss med stolthet eftersom vi ser värdet i att värna våra rötter så att det träd vi är grenar, kvistar och blad på ska fortsätta växa. Vänd era blickar upp i taket. Där finns metaforen inmålad i dekoren.

När ni ändå tittar upp kan ni vända era blickar till sigillet ovan scenen. Vi kan med fog säga att det vi står för till stor del sitter i väggarna i denna vackra sal och här är ett ytterligare exempel. Orden i sigillet: Nåden, sanningen, naturen – på latin naturligtvis, ska tolkas så att vi finner sanning genom nåd och naturen. Idag talar vi mindre om nåd än på 1600-talet då sigillet kom till och mer om empiri, men då liksom nu står sanningen – VERITAS – i centrum. Det är också det ni alla har gemensamt. Oavsett ämne eller fakultet söker ni sanningen och ni gör det alla genom den vetenskapliga metoden – den om tes – antites – syntes.

Genom de prövade argumentens och de testade teoriernas metod strävar vi alla efter att utöka kunskapen och kännedomen om oss själva, om tankens kraft och om hur världen är beskaffad.

Men det finns också annat i väggarna som inte är så lätt att se, men som jag hoppas att vi alla känner och delar.

Jag tänker på några fundamentala värden och värderingar. Uppsala universitet lever med en balansakt. Föreställ er libran – de två vågskålarna – där vi fyller den ena med ansvar och den andra med frihet. I balansen fungerar universitetet som tänkt. Vi tar ansvar för våra val, för att kritiskt granska ifrågasätta, undersöka, konstatera, problematisera.

Vi är samtidigt måna om att fritt få välja vårt fokus, vår sållning ska vara vår och vår kunskap ska vara ofiltrerad och rakryggad.

I en annan likadan våg håller vi drömmen om den totalt gränslösa forskningens öppenhet i en skål och den ansvarsfulla internationaliseringen i en annan. Vi förstår avvägningarna och vakar noga över konsekvenserna av våra val. Balansen är och ska vara integrerad i vårt väsen.

Den akademiska frihet jag talar om är ingen kosmetisk fråga, har inget med fåfänga att göra. Nej, akademisk frihet handlar om vår demokrati, och utgör ett fundament i ett öppet samhälle. Om den akademiska friheten – att få tänka fritt, att välja forskningsinriktning, att publicera och debattera utan restriktioner begränsas är vi på ett sluttande plan.

Jag vill särskilt stanna upp kring dessa frågor eftersom några av dem snurrat i debatten den sista tiden. Det har funnits missförstånd som handlat om att det skulle finnas en naivitet rörande hur vi samarbetar och vilka vi skriver avtal med. Jag vill inte sticka under stol med att det finns exempel på misstag, men vi tar frågorna på största professionella allvar och säkerställer alltid att samarbeten sker på akademisk nivå, med akademiska avsikter. Vid osäkerhet utreder vi och samarbetar med andra myndigheter. Så var det sagt.

Men det jag egentligen vill lyfta här är inte hur vi som myndighet hanterar tveksamma fall. Det jag vill lyfta är principen att vi vill och ska kunna samarbeta med forskare från hela världen. Ett universitet är i sitt väsen internationellt. Ett universitet som begränsas av rädslans okunskap blir ett dåligt universitet. Alla kan förstå att den bästa cancerbehandlingen är den som är världens bästa, inte Sveriges bästa, att en framstående teori om svarta hål inte är någon regional fråga. Vi måste samarbeta och det går att vara inkluderande i det akademiska samtalet och i den akademiska utvecklingen även med forskare från länder där regimen vill styra och lägga sig i. Kanske är det just med forskare från länder med auktoritära regimer som vi ska finna vägar för samarbeten med. Akademikerna kan ofta vara dropparna som urholkar stenarna.

Jag slår säkert in öppna dörrar. Det jag säger vet ni redan, precis som era föregångare – våra stolta jubeldoktorer till exempel, som för 50 år sedan klev över parnassen exakt som ni nya doktorer ska göra strax. Men jag påminner ändå om betydelsen av våra ledstjärnor – samma ljus som glimmade för 50 år sedan och långt innan dess får inte slockna. Vi får inte bli begränsade av omotiverad klåfingrighet. Vi ska vara det breda, kloka universitetet och när jag läser igenom titlarna av våra nya doktorers avhandlingar blir jag lite lugnad. Hör bara några exempel på vad de nya här i salen skrivit om och vilka områden de tillsammans täcker:

Frågan om människovärde
Seismiska lösningar för sökande av metaller
Bilden av kristendom i afrikansk film
Individualiserad medicinering
Kvinnors rädsla inför barnafödande
Fransk teater under romantiken
Trauma hos barnarbetare i Kurdistan
Transformeringen av Kiruna
Miljöeffekter av vågkraft

Tänk vilken kunskap ni besitter tillsammans. Tänk vilken vetandets rikedom som finns inom vårt universitet, i vår lilla stad.

Jag hoppas att ni ser betydelsen och förstår hur viktigt det är att vi inom universitetet behåller ägarskapet över vår egen verklighet och att vi delar med oss av insikterna – fritt och globalt. Min förhoppning som rektor är att ni som sitter här, med er enorma kollektiva kunskap tillsammans med mig och alla andra kloka gör gemensam sak och fortsätter att hålla balansen. Jag ber er också ta debatten. Förklara för alla vad den akademiska friheten betyder för oss, för Sverige som forskningsnation, för universitetet och för framtiden.

Att vara akademiker, är privilegiet att få odla friheten för tanken och samtidigt ta ansvar för kunskapen.

DIXI

Vinterpromotionen 20230127

Herr Landshövding
Herr Landshövding för Gotlands län
Företrädare i rektorsämbetet
Fru konsistoriets ordförande
Herr Kommunfullmäktiges ordförande i Uppsala
Hedersdoktorer
Nya doktorer
Studenter
Ärade gäster

Jag vill börja med att vända mig direkt till var och en av våra nya hedersdoktorer och nya doktorer för att gratulera och tacka så personligt det går från en talarstol.

Mina och universitetets varma gratulationer till din nya värdighet, till att just du har passerat nålsögat och att du nu kan titulera dig doktor eller hedersdoktor vid Uppsala universitet, Nordens första universitet. Det är med uppskattning och stolthet jag välkomnar er idag. Jag hoppas att ni alla känner det.

Jag vill också tacka var och en av er för era insatser för vetenskapen, för att ni för arvet vidare, för att ni hjälper vetenskapen framåt och driver kunskapens talan. Bredden på era –nya doktorers arbeten – lovar gott för framtiden och omfattar bland annat studier av:

den hebreiska bibeln i svensk media
Cyber attacker
Migration
Samkönade äktenskap
Posttraumatisk stress
Medicinsk magkänsla
Anabola steroider
Stickningsmönster
en oas i den Libyska öknen
Språklig stil bland finlandssvenskar
Gruvindustri
Jämställdhet och konflikt
avbildning av vetenskap
Tunnfilmssolceller

Det är svårt att förstå hur många aspekter av vår värld ni tillsammans kan förklara på djupet.

Jag vill också tacka er för att ni utfört ert arbete vid Uppsala universitet och därigenom gjort vårt Alma Mater en stor tjänst. Ni har berikat oss och förstärkt vår position i världen. Tack för allt det!

Idag är vi förenade i stolthet och glädje – alla fakulteter med sina respektive nya doktorer och hedersdoktorer. Ett universitet, universitas – helhet på latin. Den samlade kunskapen här i rummet är enorm. Men förutom att vårt universitet förenar oss, att vi är samlade i samma sal och att vi tillhör mänskligheten. Vad delar vi alla? Förresten vill jag gärna inkludera alla här i salen, handledare, promotorer, vänner, familjemedlemmar. Vad har vi gemensamt?

Mitt svar är knutet till en förhoppning. Jag tror och hoppas att vi kan enas om att vi har nyfikenheten gemensam, att vi alla vill lära oss mer och förstå mer om vad som gör att vår värld fungerar som den gör. Alla är vi inte intresserade av alla delar, men var och en av oss är garanterat specialintresserad av någon – det gäller iallafall våra nya doktorer. Jag tror också att vi kan enas om att den vetenskapliga metoden, den om tes, antites, syntes, den om att metodiskt föra en tanke i bevis är en fungerande modell som vi gillar och omfattar. Men till sist tror jag att det finns en sak till som är relevant i sammanhanget som vi delar: Tvivlet.

Jag har varit handledare för ganska många doktorander och min erfarenhet säger mig att oavsett tidigare erfarenheter och personlig mognad undgår ingen tvivlets kranka blekhet. Någon gång under avhandlingsarbetet kommer varje doktorand in till sin handledare efter en vaknatt med frågan: Duger det jag gjort?

Det finns en desperation i orden som i sin undertext är djupt existentiell. Den erfarne vet att frågan innefattar flera komponenter: Har det jag kommit fram till vetenskapligt värde? Är mina insikter verkligen nya? Kan jag med rätta påstå det jag hävdar? Fungerar min argumentation? Är det jag påstår intressant? Kommer jag bli avslöjad som en bluff? Och över allt detta svävar den viktigaste frågan: Duger jag?

Känner ni igen er?

Som handledare har jag då hamnat i en ny position. Den söndergrubblade doktoranden har givit mig en uppgift som inte bara handlar om det vetenskapliga. Istället blir det en fråga om att återupprätta doktorandens självförtroende och att förklara lugnt och metodiskt att det hen gör är bra, om det är det. Att korrigera det som brister får kanske vänta. Det viktiga blir att lyssna och stötta för att hjälpa arbetet på rätt spår igen.

Men tvivlet blir vi nog aldrig av med.

Uppsala universitet har i mål och strategier formuleringen att vi ska bidra till en bättre värld. Det är inget jag vill ändra på, men visst kan vi alla känna att vissa arbetsdagar inte omfattar några viktigare bidrag till världsförbättring. De dagar då tvivlet redan gjort sig påmint kan sådana tankar göra oss nedstämda och ur gängorna.

Sådana dagar försöker jag hitta något att glädjas åt. Till exempel kan jag le åt

Tage Danielssons välformulerade påstående: Utan tvivel är man inte riktigt klok.

Jag tror han är något viktigt på spåret. Dubbelheten och humorn är viktig, men det finns en klangbotten i humorn, ett djup som rör vid något fundamentalt. Kanske är det just därför som det är roligt, förresten.

Den som inte tvivlar på sin förmåga eller på sina påstått geniala slutsatser är nog inte riktigt som hen ska vara. Jag menar: Tes, antites, syntes. Det var väl en av de idéer som jag nyss påstod att vi har gemensamt. Det verkade som om ni höll med. Gjorde ni det håller ni väl också med om att metoden inbegriper att vi ifrågasätter det som vi antagit och analyserar den faktiska halten av vetande. Genom att ifrågasätta oss själva och andra, genom att ta ett varv till och försöka analysera verifierar vi och slår fast. Med den medvetenheten, med den inställningen kan vi också vara lite snällare mot oss själva när tvivlet hugger tag. För ifrågasättandet är då en del av processen och en förutsättning för alla framsteg. Ert tvivel, era vaknätter och grubblerier har fört er hela vägen hit idag. Stationen är nådd och ni är framme vid perrongen. Nu är etappen klar och du kan sluta tvivla på din insats.

För minns detta: Hela universitetet, handledare, kolleger, opponenter, alla som följt dig och sett vad du gjort har kommit fram till samma slutsats efter att ha prövat dina argument, efter att ha lyssnat till resonemang och läst dina texter. Du är riktigt klok, utan tvivel.

Dixi

Professorsinstallation 20221119

Herr Landshövding
Herr Landshövding i Gotlands län
Företrädare i rektorsämbetet
Fru konstitoriets ordförande
Professores installandi
Kolleger och studenter
Ärade högtidsförsamling

Välkomna till 2021 års professorsinstallation här i vårt vackra universitetshus.

När min mormor förstod att jag skulle bli professor visste hon inte riktigt vad hon skulle säga. Hon hade gått i folkskolans sexåriga utbildning och sen hade det blivit arbete. Men min mormor var en klok kvinna. Hon förstod vikten av utbildning och när hon själv fick barn hade hon stora drömmar för sin dotter – hon skulle få ta studenten. Sen när jag föddes var det en annan tid. Det blev många år i skolan. När så jag disputerade, efter nästan tre gånger så lång studietid som min mormor fått, var hon otroligt stolt. Mormor var med på festen, firade med mig och det var väldigt roligt. Men så – efter några år – skulle jag bli professor. Då blev det liksom lite för mycket, som att det var för långt borta. Hon sa att hon inte riktigt visste hur hon skulle förklara det för sina vänner. Skulle de tro henne?

Jag tänker på det ibland. Det handlar om föreställningar och avstånd, om förebilder och personliga erfarenheter.

Idag blir ni professorer. Det är stort, nästan osannolikt fint och det innebär en ny position, en annan pondus och ett nytt ansvar. Även om avståndet med tiden minskar genom att fler och fler får möjlighet att studera är det ändå ni och era professorskolleger som utgör toppen i pyramiden, eller kanske hellre fundamentet som akademin vilar på. Vilken bild ni vill använda och hur ni ska vara bestämmer bara ni.

Men allt är inte upp till er. Vissa ramar finns trots allt.

Kära Professores installandi, en professor vid Uppsala universitet är en inspiratör och en förebild. Vi står alltid upp för Uppsala universitets värderingar – integritet och kritiskt tänkande, öppenhet och mångfald, demokrati och rättvisa. Det betyder också att vi måste stå upp för varandra. Att de som hotas på grund av att de forskar kring kontroversiella ämnen, eller för sina resultats skull ska få stöd av oss andra. I min roll som rektor är det här oerhört viktigt. Vi måste alltid värna den akademiska friheten och det demokratiska samtalet.

Vi ska också våga nyansera, ifrågasätta det som skaver, lyfta på stenar som vickar och nyfiket söka efter svar. Och glöm inte bort att samarbeta. Runt omkring er i bänkarna sitter några av världens främsta. Genom att lyssna till varandra, till studenter, doktorander och kolleger kommer ni att få upp ögonen för så mycket mer.

När det här huset byggdes kunde alla anställda och studenter samlas i den här salen. Här i aulan fick hela universitetet plats. Då hade vi färre fakulteter än idag, färre institutitioner, ja egentligen mindre av allt. Kanske har ni tänkt på att det står fyra kvinnor ovan huvudentrén. De symboliserar de fyra fakulteter som fanns 1877, när huset planerades. 1887 då huset stod klart hade fakulteten för matematik och naturvetenskap tillkommit. Då var specialiceringen lägre än idag, men ändå ökande. Med tiden har vi delat upp oss, hittat nischer och expertiser. Det är en naturlig del av utvecklingen och naturligtvis något bra. Men det specialiceringen för med sig är ibland tunnelseende. Jag vill uppmana er till att värna era stuprör. De har uppstått som ett resultat av att ni behärskar något på djupet. Men samtidigt hoppas jag att ni ska vara nyfikna på hur ni kan dra nytta av era kollegers expertis. Lyssna också till studenterna för att få inspiration och nya perspektiv, både i er undervisning och forskning. Det är studenterna som är vår framtid men också en kraft att räkna med när vi vill förändra vår samtid här och nu.

Tänk fritt, tänk större!

För det är tillsammans som vi kan ta oss an de stora samhällsutmaningarna: Hot mot demokratiska fri- och rättigheter, säkerhet och fred, antibiotikaresistens, psykisk ohälsa bland unga, hållbar utveckling och klimatförändringar – och ännu mer.

Alla samhällsutmaningar kräver kunskaper från de ämnesområden som ni kära installandi representerar.

Jag vill också passa på att tala om det där djupet jag nämnde. Ni är inte bara professorer, ni är ju också människor. En uppgift som ni har är att använda era perspektiv och erfarenheter när ni förhåller er till trender och debattens vindar. Att vara en vetenskapens företrädare handlar om att skilja på kunskap och tyckande. Det är att markera mot de som, ibland högljutt och passionerat, vill rusa iväg och revolutionera. Vi ska stå trygga i kunnandet och ifrågasätta de populistiska sanningarna. En minnesregel är: Kom ihåg att alla generaliseringar är felaktiga. (OBS humor)

Så vad ska ni då göra efter idag? Vad förändras?

Till min mormor sa jag att jag, oavsett professorstitel, skulle vara samma Anders. Mina intressen och min syn på världen kan inte ändras så lätt – men däremot kan andras syn på mig förändras. Titeln ger mig möjligheter att göra verklighet av mina visioner, sa jag till mormor.

Om det var sant och om det är sant för er, så ska ni göra ungefär samma som tidigare, men med en ny pondus: Arbeta för att stärka universitets ställning i samhället som självständig, ibland kritisk men alltid trovärdig röst. Värna akademisk frihet både för utbildning och för forskning och ta ert akademiska ansvar på största allvar.

Nya professorer, mina damer och herrar – varmt välkomna till 2021 års professorsinstallation vid Uppsala universitet.

DIXI

Professorsinstallation 20221118

Herr Landshövding
Företrädare i rektorsämbetet
Fru konsistoriets ordförande
Professores installandi
Ärade högtidsförsamling

Freedom’s just another word for nothing left to lose. Orden ur Kris Kristoffersons låt i Janis Joplins tolkning klingar ofta i mitt inre när jag tänker på ordet frihet. I texten handlar friheten om att den som inte har några åtaganden, inga band, är fullkomligt fri. När inget längre spelar roll finns inga tvång. Kanske är det den totala friheten. För vissa eftersträvansvärd, ofta romantiserad egentligen lite ensam och sorglig.

Men inom akademin talar vi om en annan typ av frihet.

Vi talar om den ansvarsfulla friheten, om friheten att bestämma själv inom vissa ramar. Det är en, inte alls lika cool frihet. Om Joplins frihet bränner ljuset i båda ändar är akademisk frihet en lågenergilampa – en frihet under ansvar.

Men akademisk frihet är ändå fantastisk. Den är en sorts kontrakt. Vi som vill ha den – och bör få den här typen av frihet – vet att friheten inte ger oss rätt att bete oss hur som helst. Vi kan inte dra till the Carlifornia sun på vinst och förlust. Nej vi lovar att ägna oss åt det vi kan, med de resurser vi har, inom den tid vi sätter upp. Det är ganska strikta ramar. Det vi vill ha är rätten och möjligheten till kritiskt tänkande – att få granska, kommentera och diskutera – obegränsat. Vi vill helt själva kunna bestämma över fokus, inriktning och dessutom behöver vi rätten att följa vår forskning dit den för oss. För även om forskning är en process som i vissa delar kan förutses så är själva poängen att vi inte kan veta i förväg vad som kommer att förvåna och fånga vårt intresse. Det är ju därför vi håller på. Kicken av att upptäcka det oväntade som kanske kan leda till svar på frågor som vi inte alltid begripit att vi ska ställa. Det är den friheten vi talar om.

Nu kära vänner ska vi installera nya professorer här vid Uppsala universitet. Alla de som i en ny position kommer att forma vår framtid under lång tid framöver. Jag hoppas att ni, nya professorer, har funderat över vad den här friheten vi söker, och i viss mån har, betyder. Jag önskar att ni reflekterar över hur ni som ledare inom era respektive områden ska kunna ge era kolleger, de doktorander ni möter så mycket frihet som möjligt. Det är nämligen den bästa gåva ni kan ge.

Den insikten fick jag illustrerad för några år sedan när jag var på ett symposium till minne av en av våra Nobelpristagare Arne Tiselius. En glad pensionär som varit doktorand hos Tiselius berättade att han efter några år under sin utbildning hade kommit på en ny idé. Gripen av entusiasm hade den unge doktoranden satt igång och dagar hade blivit månader innan han insåg att den berömde handledaren inte hade fått veta något om hur doktorandstudierna hade glidit in på ett sidospår. Tämligen nervös tog han mod till sig och bestämde ett möte med Tiselius. Skulle han tillrättavisas och hans idé fullständigt grusas? Men Arne Tiselius hade inte skällt. Han hade lyssnat noga och sagt efter en lite omständlig redogörelse. Mycket intressant, fortsätt.

Den uppmuntran och friheten hade betytt allt för den då unge mannen. Självförtroendet fick en injektion, tryggheten stärktes och den efterföljande karriären blev både lång och framgångsrik.

En annan insikt är att vi måste arbeta tillsammans. Utnyttja den frihet som finns i gränsöverskridandet. Uppsala universitet faller i rankningar. Det är allvarligt. Vi är beroende av rykte för många samarbeten. Tillsammans måste vi bli bättre på att visa att vi kommer från Uppsala universitet i alla sammanhang vi deltar i. Vi har ett namn som är känt över hela planeten. Det ska vi fortsätta värna och fylla med innehåll. Jag tror också att det är viktigt att vi siktar på att publicera oss i större utsträckning i de mest ansedda tidskrifterna. Det ger ringar på vattnet. Vi behöver också vara modiga. Vi ska diskutera, ifrågasätta. Ett universitet är inte värt namnet om det inte finns utrymme för olika åsikter och infallsvinklar. Och vi ska lyssna. Lita på varandras expertis. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma om vi arbetade ännu bättre tillsammans.

En tredje insikt är att vi i hela universitetsvärlden behöver bli bättre på att förklara vad vetenskap är. Idag sprids falska påståenden och lögner av personer som använder oenigheten i vetenskapssamhället som argument. De säger att alla inte är överens. Argumenten får fäste hos de som inte vet att vetenskapen är det bästa vi har. Vi och våra kolleger vet inte allt, men vi är de som vet mest – som kollektiv. Att sprida kunskap om falsifierbarhet om tes, antites, syntes, om teori, sannolikhet och sanning är en stor och svår uppgift. Men om inte vi, vem? Om inte vi förklarar, hur ska då sanningen om lögnernas mylla spridas.

Så, kära nya professorer: Vägen ligger framför oss, delvis utstakad, till stor del okänd. Universitetet har många uppgifter och bördan är stor men jag hoppas att ni tycker att den är rolig, och värd, att bära. Bekämpa revir, småsinthet och missunnsamhet. Tro på nyfikenhet, på viljan att vända på stenar bara för att det är spännande att se vad som ligger under, tro på längtan efter att förbättra och förstå, på att fokusera tills insikten kommer. Tro på er själva och på Uppsala universitet.

Jag vill gratulera var och en av er. Ta vara på den nyvunna position som ligger i att vara professor och på de möjligheter som finns i positionen. Känn frihetens vindar – under ansvar – så hjälper ni Uppsala universitet – vårt fantastiska gemensamma universitet – att bli ännu bättre.

DIXI

Doktorspromotion 20220525

Fru Ärkebiskop
Herr Landshövding
Företrädare i rektorsämbetet
Fru Konsistoriets ordförande
Herr Hedersmedlem
Doctores jubilarii et doctores juvenes promovendi
Kolleger
Studenter
Ärade festförsamling

Här i huset i teologiska fakultetens rum hänger ett porträtt av en man som ligger till sängs. Mannens namn var Samuel Ödman. I fyrtioårsåldern drabbades han av feberfrossa så svår att han tog det säkra före det osäkra och gick till sängs. Rädd för att dö skyddade han sig från faror i sitt sovrum. Där låg han sedan tryggt under sina filtar och bolster, uppallad med kuddar. Ödman översatte böcker och reseskildringar, skrev om andra länder och om andras resor och äventyr från den säng som han 37 år senare fortfarande låg i när han lämnade jordelivet.

Professor Samuel Ödman visste antagligen en hel del om världen, men bara det som kom till honom, filtrerat och fragmenterat.

Vi är mer som Samuel Ödman än vi tror. Vår förståelse av världen är baserad på vad vi läser och på den information som erbjuds oss i de bubblor vi befinner oss i. Sverige är ett bra land på det sättet att vi har bra media och stora friheter, men icke desto mindre är vår världsbild styrd och begränsad. Glöm aldrig det, kära nyblivna doktorer, kära åhörare.

Att vara en del av Uppsala universitet, att vara en vetenskapens förespråkare och representant handlar om att erbjuda perspektiv. Att kunna något på djupet, men också att veta var det hör hemma i helheten.

Pars pro toto heter det. Del för helheten. Den vetenskapliga principen i det lilla gäller för det stora. Samma sätt att förhålla sig till fakta gäller i alla brännvidder – såväl när det gäller småsaker som till exempel akut eller grav accent, som när universums oändlighet studeras.

Idag när vi samlas här för att fira er blir dessa perspektiv tydliga. Var och en av er, unga doktorer, har fokuserat all sin energi under flera år på ett specifikt avgränsat område, ett problem eller en frågeställning. Er kunskap spänner från Röntgenspektroskopi på diatomära och katjoniska molekyler till Rättslig operationalisering av företags samhällsansvar till Officialprincipen i migrationsprocessen till hur det är att leva med gudar som grannar. Bland er finns också experter på forskares otrygga villkor, användning av maskininlärning för förståelse av komplexa sjukdomar, och barns samspel bortom förskolans väggar.

Ni har klarat er, genomfört det ni föresatt er. Otroligt imponerande! Och se dig om. Se på dina bänkgrannar här idag. De är precis lika fokuserade som du. Lika specialiserade och spränglärda inom sitt expertområde. Kom också ihåg att det här är den andra av två promotioner som vi genomför nu i maj.

Totalt kommer vi att ha promoverat tvåhundrasextioåtta (132+128) unga doktorer nu i vår. Om vi antar att ni i genomsnitt lagt – vi drar till med – fyra år och 107 dagar av ert liv på att doktorera betyder det 1116 och ett tredjedels år av fokuserat vetenskapligt arbete. Lägger vi dessutom till våra kära 84 jubeldoktorer och räknar på samma sätt kommer vi till 1477 år. Hoppsan – en bekant siffra. Jag kan inte svara för hur ni känner, men jag tycker att perspektiven svindlar.

Den samlade kunskapen borde kunna flytta berg och sätta tillbaka dem igen. Tänk vad ni kan tillsammans!

Tänk också på de som gått före. Alla de som i vetenskapens namn kämpat för lära och förstå ännu lite mer än de som gick före dem. Bland våra kära jubeldoktorer finns experter på Luthersk mission i en tid av revolution, tilltrosparagraferna, Sympatiska nervsystemet, Reaktionen mot utvandringen, Makt och prestige i Kungadömet Kongo, Ormgift och koagulering.

När jag läste igenom materialet inför denna promotion slogs jag av hur det ni gjorde för femtio år sedan påverkat forskningsfronten av idag, hur mycket vi kan lära oss av varandra.

Som ni säkert vet betyder Universitet sammanslutning av lärare och studenter. Det är sammanslutningen som gör oss till ett universitet. Det är att vi gör det ihop som ger styrkan. Vars och ens kunskap läggs till de andras och därigenom skapas den bättre värld som vi strävar emot. Sådan är tanken och här i Uppsala har det fungerat i snart 550 år. Visst kan man få svindel.

Men i allt det här tänker jag också att det finns en stor potential som inte nyttjas. Jag tror att vi behöver mer av varandra. Som de akademiker vi är har vi definierat och strukturerat även detta. Vi kallar det mångvetenskap och tvärvetenskap med undergrupper som Interdisciplinär tvärvetenskap och Multidisciplinär tvärvetenskap. Ofta konstaterar vi dessutom transdisciplinära teorier. Ordning och reda, men alla begreppen handlar till syvende och sist om hur olika discipliner kan mötas och berika varandra, hur vi inom olika delar av det vetenskapliga LEGO:t kan sammanfoga våra bitar med varandras.

Ibland kan jag tänka att det är märkligt att tvärvetenskapen inte är en självklarhet för alla. Ju fler LEGO-bitar desto roligare, tänker jag och funderar över varför det kan vara så svårt att blanda de olika modellerna med varandra.

I mitt forskarliv har jag arbetat med solceller, med verkningsgrad och energiförluster. Nu finns det ett enormt intresse för det jag arbetat med, men under lång tid var det mest prat om potential. För att skapa det framgångsrika konceptet behövde vi förstå – förutom de fysiska och kemiska aspekterna – politiken, samhällsutvecklingen, klimatfrågorna, gruvindustrin, innovationsfrågor – listan är lång. Vi behövde andras expertis. För ingen av oss lever i ett vakuum. Ingen här kan säga att det där utanför arbetsrummet eller labbet inte spelar roll.

Jag har inte varit med i era studier – doctores juvenes. Inte suttit tillsammans med er under den tid ni färdigställt era avhandlingsarbeten, men jag minns från min egen tid att det var lite av en bubbla jag befann mig i och att jag inte riktigt förstod det förrän jag var klar. Nu är ni klara.

Ni har framtiden i era händer. Jag hoppas att var och en av er kommer att nyttja den väl. Att just du kära doctor juvenis når framgång och blir lycklig i din fortsatta gärning. Jag hoppas också att du hittar plats för din expertis i det stora sammanhanget där du, precis som dina föregångare här i salen, kan bidra med ditt perspektiv och tillsammans med andra föra vetenskapens talan i utvecklingen av vårt samhälle och vår värld.

Med dessa ord vill jag, å Uppsala universitets vägnar och av hela mitt hjärta tacka er som gått före, lyckönska er som tar över och gratulera er alla.

DIXI

Doktorspromotion 20220518

Fru Ärkebiskop
Herr Landshövding
Företrädare i rektorsämbetet
Doctores juvenes
Ärade festförsamling

Professor Samuel Ödman visste antagligen en hel del om världen, men bara det som kom till honom, filtrerat och fragmenterat.

Idag när vi samlas här för att fira er blir dessa perspektiv tydliga. Var och en av er har fokuserat all sin energi under flera år på ett specifikt avgränsat område, ett problem eller en frågeställning. Er kunskap spänner från Smak för hållbar mat, via de lokala eliterna på Elfenbenskusten, till bildhantering och maskininlärning till klimatförändringarnas påverkan på fiskbeståndet för att inte nämna maktens tal och talens makt, antibiotikaresistens och hushållet hos Linné. Ni har klarat er, genomfört det ni föresatt er. Otroligt imponerande! Och se dig om. Se på dina bänkgrannar här idag. De är precis lika fokuserade som du. Lika specialiserade och spränglärda inom sitt expertområde. Kom också ihåg att det här är en av två promotioner som vi genomför nu i maj.

Totalt promoverar vi tvåhundrasextioåtta (132+128) unga doktorer nu i vår. Om vi antar att ni i genomsnitt lagt – vi drar till med – fyra år och 107 dagar av ert liv på att doktorera betyder det 1116 och ett tredjedels år av fokuserat vetenskapligt arbete. Lägger vi dessutom till våra kära 84 jubeldoktorer och räknar på samma sätt kommer vi till 1477 år. Hoppsan – en bekant siffra. Jag kan inte svara för hur ni känner, men jag tycker att perspektiven svindlar.

Den samlade kunskapen borde kunna flytta berg och sätta tillbaka dem igen. Tänk vad ni kan tillsammans! Universitet betyder sammanslutning av lärare och studenter. Det är sammanslutningen som gör oss till ett universitet. Det är att vi gör det ihop som ger styrkan. Vars och ens kunskap läggs till de andras och därigenom skapas den bättre värld som vi strävar emot. Sådan är tanken och här i Uppsala har det fungerat i snart 550 år. Visst kan man få svindel.

Jag har inte varit med i era studier. Inte suttit tillsammans med er under den tid ni färdigställt era avhandlingsarbeten, men jag minns från min egen tid att det var lite av en bubbla jag befann mig i och att jag inte riktigt förstod det förrän jag var klar. Nu är ni klara. Ni har framtiden i era händer. Jag hoppas att var och en av er kommer att nyttja den väl. Att just du kära doctor juvenis når framgång och blir lycklig i din fortsatta gärning. Jag hoppas också att du hittar plats för din expertis i det stora sammanhanget där du kan bidra med ditt perspektiv och tillsammans med andra föra vetenskapens talan i utvecklingen av vårt samhälle och vår värld.

Med dessa ord vill jag, å Uppsala universitets vägnar och av hela mitt hjärta lyckönska er alla.

DIXI

Promotion humaniora och samhällsvetenskap 20210528

Doctores Jubilarii
Doctores Juvenes
Ärade åhörare

Välkomna till 2021 års promotion för Teologiska fakulteten, Juridiska, fakulteten, Historisk-filosofiska fakulteten, Språkvetenskapliga fakulteten, Samhällsvetenskapliga fakulteten samt Utbildningsvetenskapliga fakulteten. Välkomna alla vänner till universitetet var ni än befinner er och ett särskilt varmt välkomna till våra 11 nya doktorer och våra 31 nya jubeldoktorer inom fakulteterna.

I morse lade jag å Uppsala universitets vägnar ner en krans vid Jakob Ulfssons grav. I dagarna är det nämligen 500 år sedan vårt universitets grundare och initiativtagare ärkebiskop Jakob lämnade jordelivet. Det exakta datumet är lite svävande och det förenklas inte av att vi har en annan kalender idag än då. Vi vet inte mycket om honom, men faktiskt ganska mycket jämfört med andra födda under 1400-talet. Vi vet att Jakob Ulfsson var ärkebiskop i Uppsala under hela 46 år, ett svårslaget rekord; att han studerade i Rostock och att han blev promoverad till magister i Rom. Vi vet att hans inflytande var stort och att han tog parti mot Sturarna och att han också tog initiativ till att införa boktryckarkonsten i Sverige. Vi vet dessutom – och det är nog det viktigaste för oss – att Jakob Ulfsson var mannen som skrev till påven för att få tillstånd att instifta vårt universitet och att förfrågan fick ett positivt svar. Denne mans vision är nu mera vårt Alma Mater – Nordens första universitet.

Idag är Uppsala universitet en jätte. Vi når i år 50 000 studenter, 7000 anställda, 600 professorer och 2200 doktorander. Det universitet ärkebiskop Jakob grundade hade något 10-tal förhoppningsfulla studenter och ett par lärare när portarna slogs upp. Idag har vi nio fakulteter, det ursprungliga skulle ha fyra, men undervisning bedrevs nog bara i tre. 1400-talets universitet var inhyst i en byggnad i domkyrkans absoluta närhet. Idag är vi i hela staden, på Gotland och i Hanoi.

Men trots de väldiga skillnaderna finns ett arv kvar. Nyfikenheten, viljan att söka svar, att i samtal med andra och genom studier av etablerad kunskap komma vidare i jakten på insikt och vetande. Den längtan och den strävan är evig. Den är universitetets kärna och vår riktning, vår essens. Utan den är vi inte längre ett universitet, med den kan vi nå hur långt som helst.

När vi firar promotion idag är det ett sätt att högtidlighålla denna gemensamma kärna. Trots våra olika discipliner, trots våra olika inriktningar söker vi alla efter svar och efter nästa insikt.

Våra rötter är långa, men varje år spirar nytt och förhoppningsfullt. När ni kära jubeldoktorer kom till universitetet och så småningom doktorerade var det ingen liten sak. Ni valde ett liv med bas i akademin och skrev in er i vår stolta forskningshistoria genom att färdigställa era avhandlingar om allt från Högskolelokaliseringen i Sverige, Harriet Löwenhjelms diktning och Lutherska kyrkan i Tanzania. När vi firar er idag påminns vi om att vi varje dag skriver historia. Att var och en av oss arbetar för att bidra till den samlade kunskapen.

Och nu är ni redo att ta vid, kära unga promovendi. Det är ni som nu tagit ett viktigt och avgörande steg i er utveckling och snart symboliskt ska krönas på parnassen. Det är ni som kommer att fortsätta arbetet inom era respektive områden – inom och utanför akademin – för att flytta fram kunskapens gränser, för att delta i utvecklingen. Nu stundar nya utmaningar och ni är väl rustade! Det kan både jag och era föregångare i den här högtiden intyga.

Jag vill slutligen understryka hur glad och stolt jag är över att vi kan hålla den här högtiden idag trots svåra omständigheter. Det är i svåra tider som vi samlas och enas. Det har på alla sätt bevisats under det dryga år som gått. Vi har tillsammans ställt om och härdat ut, men vi har faktiskt gjort mer än så. Vi har bidragit och tänkt nytt. Vi har tänkt framåt och hittat lösningar.

Vi ska alltid vara sådana. Precis som var och en av er som idag promoveras till jubeldoktorer ska ni kära unga promovendi vara kreativa, nyfikna, och på vetenskaplig grund bidra till att göra vår värld bättre. Var och en på sitt sätt.

DIXI

Promotion medicin och farmaci 20210528

Doctores Jubilarii
Doctores Juvenes
Ärade åhörare

Välkomna till 2021 års promotion för de Medicinska och Farmaceutiska fakulteterna. Välkomna alla vänner till universitetet var ni än befinner er och ett särskilt varmt välkomna till våra 14 nya doktorer och våra 38 nya jubeldoktorer inom fakulteterna.

I morse lade jag å Uppsala universitets vägnar ner en krans vid Jakob Ulfssons grav. I dagarna är det nämligen 500 år sedan vårt universitets grundare och initiativtagare ärkebiskop Jakob lämnade jordelivet. Det exakta datumet är lite svävande och det förenklas inte av att vi har en annan kalender idag än då. Vi vet inte mycket om honom, men faktiskt ganska mycket jämfört med andra födda under 1400-talet. Vi vet att Jacob Ulfsson var ärkebiskop i Uppsala under hela 46 år, ett svårslaget rekord; att han studerade i Rostock och att han blev promoverad till magister i Rom. Vi vet att hans inflytande var stort och att han tog parti mot Sturarna och att han också tog initiativ till att införa boktryckarkonsten i Sverige. Vi vet dessutom – och det är nog det viktigaste för oss – att Jacob Ulfsson var mannen som skrev till påven för att få tillstånd att instifta vårt universitet och att förfrågan fick ett positivt svar. Denne mans vision är nu mera vårt Alma Mater – Nordens första universitet.

Våra rötter är långa, men varje år spirar nytt och förhoppningsfullt. När ni kära jubeldoktorer kom till universitetet och så småningom doktorerade var det ingen liten sak. Ni valde ett liv med bas i akademin och skrev in er i vår stolta forskningshistoria genom att färdigställa era avhandlingar om allt från Strukturella proteiner hos Adenovirus, lungfunktionen hos friska äldre, Ledgångsreumatism och Biosyntetiska studier om meskalin. När vi firar er idag påminns vi om att vi varje dag skriver historia. Att var och en av oss arbetar för att bidra till den samlade kunskapen.

DIXI

Promotion teknik och naturvetenskap 20210528

Doctores Jubilarii
Doctores Juvenes
Ärade åhörare

Välkomna till 2021 års promotion för Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten. Välkomna alla vänner till universitetet var ni än befinner er och ett särskilt varmt välkomna till våra 14 nya doktorer och våra 48 nya jubeldoktorer inom fakulteten.

I morse lade jag å Uppsala universitets vägnar ner en krans vid Jakob Ulfssons grav. I dagarna är det nämligen 500 år sedan vårt universitets grundare och initiativtagare ärkebiskop Jakob lämnade jordelivet. Det exakta datumet är lite svävande och det förenklas inte av att vi har en annan kalender idag än då. Vi vet inte mycket om honom, men faktiskt ganska mycket jämfört med andra födda under 1400-talet. Vi vet att Jacob Ulfsson var ärkebiskop i Uppsala under hela 46 år, ett svårslaget rekord; att han studerade i Rostock och att han blev promoverad till magister i Rom. Vi vet att hans inflytande var stort och att han tog parti mot Sturarna och att han också tog initiativ till att införa boktryckarkonsten i Sverige. Vi vet dessutom – och det är nog det viktigaste för oss – att Jacob Ulfsson var mannen som skrev till påven för att få tillstånd att instifta vårt universitet och att förfrågan fick ett positivt svar. Denne mans vision är nu mera vårt Alma Mater – Nordens första universitet.

Våra rötter är långa, men varje år spirar nytt och förhoppningsfullt. När ni kära jubeldoktorer kom till universitetet och så småningom doktorerade var det ingen liten sak. Ni valde ett liv med bas i akademin och skrev in er i vår stolta forskningshistoria genom att färdigställa era avhandlingar om allt från Poliovirusets RNA, Jonisering och kemisk struktur och Glaciärernas hydrologiska egenskaper. När vi firar er idag påminns vi om att vi varje dag skriver historia. Att var och en av oss arbetar för att bidra till den samlade kunskapen.

DIXI

Senast uppdaterad: 2023-05-26

Skriv ut