Nyheter och press

Krönika: Jacob Höglund

Ska vi rädda små, utrotningshotade arter?

Krönika av Jacob Höglund, professor i zoologisk bevarandebiologi, om hur forskningen kan bidra till att bevara den biologiska mångfalden.

Nobelpristagaren Paul Crutzen införde år 2000 begreppet Antropocen. Med det menas att människans påverkan på jordens miljö idag är så signifikant att det motiverar införandet av en ny geologisk epok. En konsekvens av mänsklig miljöpåverkan är utarmandet av biologisk mångfald på olika nivåer som i förlängningen leder till det så kallade sjätte massutdöendet. Det vill säga att jorden idag förlorar fler arter arter per tidsenhet än vad det hinner bildas nya. Sådana massutdöenden har geologer kunnat konstatera skett minst fem gånger tidigare under jordens historia. Då har de varit associerade med klimatförändringar på grund av geofysikaliska händelser som stora vulkanutbrott eller kollision med större himlakroppar.

Dessa massutdöenden markerar de geologiska tidsepokerna och den nuvarande pågånde massutrotningen skulle mao geologiskt kunna observeras av framtida intelligenta varelser. Den stora skillnaden är att dagens pågånde massutrotning inte kan hänföras till någon geofysikalisk händlese utan kan helt tillskrivas påverkan av en av arterna: Homo sapiens.

Biologisk mångfald kan studeras på många olika nivåer: ekosystem, art, population och gennivå. För att kunna anpassa sig till en föränderlig omvärld måste organismerna inom en art härbergera genetisk variation. Utan variation ingen evolution och därmed ingen anpassning. Det enda som återstår i sådana fall är utdöende. Det sker när omvärldsförhållandena är så förändrade att en population av en art inte längre kan kompensera för den ökade dödligheten med nya födslar.

I min forskargrupp fokuserar vi på genetisk variation i naturliga populationer och hur populationer kan anpassa sig till lokala förändringar. Vi använder oss av de senaste genetiska metoderna för att studera variation i olika arters arvsmassa och hur denna påverkas av naturligt urval, populationsfluktuationer (antalsförändringar) och populationernas genetiska struktur. Vi fokuserar framförallt på att förstå vad som händer hos fåtaliga och utrotningshotade arter.

Arternas populationsstorlek är av avgörande betydelse för att förstå vad som påverkar deras genetiska mångfald. Det har länge varit känt att anpassningsförmågan är störst i individrika populationer. Hos sådana lämnar de bäst anpassade individerna fler avkomlingar till framtida generationer och deras egenskaper bevaras i populationen. Små populationer styrs dock framförallt av slumpmässiga förändringar av arvsmassan, så kallad genetisk drift.

Förenklat kan man säga att ju mindre och mer fragmenterad en art är ju mindre är dess anpassningsförmåga. När små populationer inte längre kan anpassa sig så förlorar de ännu mer genetisk variation vilket i sin tur leder till än mer exponering för slumpfaktorer som leder till än mer förlorad variation. Denna process brukar kallas för ”utdöendespiralen”. Vår forskning syftar till att förstå hur arter hamnar i denna negativa spiral och förslå åtgärder för att förhindra att så sker och vad man kan göra för att ta dem ur den.

Det säger sig självt att vetenskapen måste förstå de processer som påverkar små och isolerade populationer av naturliga organsimer och hejda det pågående massutdöendet. Jag må vara part i målet men har svårt att tänka mig ett mer angeläget forskningsområde. Biologisk mångfald är inte bara för naturnördar. Att förstå de genetiska mekanismerna bakom populationers anpassningsförmåga är en förutsättning för att kunna bevara denna mångfald.

Jacob Höglund, professor i zoologisk bevarandebiologi vid Institutionen för ekologi och genetik, Zooekologi