Global uppvärmning - en ödesfråga för klimatforskare
Att utveckla bättre klimatmodeller för att förklara den globala uppvärmningen är vad som driver forskarna vid den geovetenskapliga avdelningen för luft- och vattenlära i Uppsala. Fysikaliska och kemiska mätningar i Östersjön ger unik information om utbytet av koldioxid, vattenånga och värme över hav.
Diskussionen om den globala värmebalansen är högst påtaglig vid Uppsala universitet. I flera år har man vid den geovetenskapliga institutionen bland annat forskat om utbytet av vattenånga, värme och koldioxid över hav. Nu har verkligheten hunnit ifatt.
- Vi kan måla upp ett ”helvetesscenario”. Jorden har aldrig värmts upp så fort som nu och det är på grund av ökningen av koldioxid och andra växthusgaser. Det har allvarliga följder, t ex att glaciärer smälter i bl a Himalay, vilket leder både till översvämningar och vattenbrist, säger Ann-Sofi Smedman professor i meteorologi vid institutionen för geovetenskap, avdelningen för luft- och vattenlära.
Modeller för att kunna göra mer tillförlitliga klimatscenarier och skapa säkrare väderprognoser blir allt viktigare. Uppsalaforskarna vill begripa rent fysikaliskt vad som händer i gränsytan mellan yta och atmosfär, för att utveckla hållbara globala modeller.
Mätningar från mast
Under de senaste tio åren har de gjort mätningar på land och i vattnet runt Östergarnsholm, en ö strax öster om Gotland. Sådana långtidsmätningar är Uppsalaforskarna ensamma om, då de flesta forskare i världen gör mätningar från båt under kortare perioder. Lokala mätningar för tillämpningar i global skala ger ofta stor effekt och detta lyftes särskilt fram i den internationella utvärdering som nyligen gjorts vid universitetet (KoF07).
- Vår styrka är att kunna använda sofistikerade mätningar för modellutveckling, säger Ann-Sofi Smedman. Östersjön är som ett minilaboratorium, med många fördelar, såsom låg salthalt, inget tidvatten och ett vågfält där dyning och korta vågor kommer från samma håll.
Koldioxidens inverkan
Haven täcker så mycket som 70 procent av jordens yta. Ungefär 30 procent av all koldioxid som vi släpper ut i atmosfären tas upp av havet som fungerar som en sänka för våra mänskliga koldioxidutsläpp.
- Vi mäter koncentrationen av koldioxid både i luft och vatten samt själva flödet och vi mäter även turbulensen i luften och vågornas effekt vid utbytet. Det är inhämtandet av komplexa data som ligger till grund för våra beräkningar, säger forskaren Anna Rutgersson, som ingår i Ann-Sofi Smedmans forskargrupp på åtta personer. De får främst forskningsbidrag från Vetenskapsrådet, som under många år sett till att stödja den här typen av grundforskning.
Dubbelt mot vad man trott
I gruppen ingår också Erik Sahlée, som disputerade i höstas. Han visade i sin avhandling hur dagens klimatprognoser kan slå fel, om man inte tar hänsyn till den fulla effekten av vindar över havet som till största delen styr avdunstningen och värmetransporten till och från havsytan.
- Vid vindar högre än 10 meter per sekund och små temperaturskillnader mellan luft och hav, ökar effektiviteten av avdunstningen och värmetransporten. Globalt sett ger detta ett ökat energiflöde till atmosfären motsvarande 2,5 watt per kvadratmeter - alltså lika mycket som de antropogena utsläppen växthusgaser ger idag. Det har sannolikt stor betydelse för nederbörd och temperatursvängningar runtom i världen, säger han.
Dessa resultat kommer han nu att testa i större skala under en post doc-tjänst i Miami, USA.
Förutom ett internationellt samarbete, så samarbetar Uppsalaforskarna främst med oceanografer och marinkemister i Göteborg.
Gunilla Sthyr