Immunterapi under klinisk prövning ger lovande resultat på hund och människa
Bildtext
Ett ”vaccin” utvecklat för människa från ett protein som finns naturligt i kroppen i låga halter och bidrar till att stärka immunförsvaret, har visat mycket lovande resultat vid test på tre tumörsjuka hundar. Resultaten har publicerats i senaste numret av Journal of Immunotherapy.
Den vektor som använts i hundstudien har utvecklats för behandling av cancer hos människa av en forskargrupp vid institutionen för onkologi, radiologi och klinisk immunologi vid Uppsala universitet. För närvarande pågår en klinisk prövning på patienter med svår blåscancer vid Akademiska sjukhuset.
- En klinisk fas-II prövning tar tid och vi har just avslutat fas I, så det dröjer innan vi med säkerhet kan säga något om resultaten men vi ser tumöreffekter hos människa, säger professor Thomas Tötterman vid enheten för klinisk immunologi på Rudbecklaboratoriet och ansvarig forskare.
Studien i Journal of Immunotherapy är ett samarbete med en forskargrupp från Institutionen för kliniska vetenskaper vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och det är första gången man behandlat cancer hos hundar med denna nya typ av immun/genterapi (Adenovektor CD40L-terapi). Likheterna mellan melanom (hudcancer) hos hund och människa gör att spontant uppkomna maligna melanom hos hund är en bra modell för att utveckla nya behandlingsmetoder för båda arterna.
Det första fallet var en hund med långt gånget melanom i munhålan som återkommit efter kirurgi. Denna hund behandlades med två lokala AdCD40L-injektioner innan en större del av tumören opererades bort igen. Efter behandlingen visade det sig att tumören infiltrerats med T- och B-lymfocyter, som är ett slags vita blodkroppar och en del av kroppens immunförsvar. Detta tyder på att immunförsvaret aktiverades. Hunden levde i 401 dagar efter den första AdCD40L-injektionen och var fri ifrån melanom vid obduktion.
Fall nummer två hade ett melanom i ögats bindehinna med snabb tillväxt efter tidigare operation. Även om ögat skulle opereras bort helt, bedömdes prognosen som mycket dålig. Hunden fick sex lokala injektioner under 60 dagar. Efter behandlingen försvann tumören i princip helt och hunden kunde använda sitt öga helt normalt. Efter ett år återkom tumören snabbt och hunden avlivades. Båda hundarna svarade bra på behandling och hade i princip inga biverkningar efter AdCD40L-injektionerna.
Dessa resultat tyder på att AdCD40L-immunoterapi är användbar vid malignt melanom hos hund och skulle kunna övervägas att användas vid långt gångna melanom hos människa där det i dag helt saknas framgångsrik behandling. Efter det att studien gjordes har ytterligare en hund med malignt melanom i munhålan behandlats framgångsrikt med samma metod. Hunden lever fortfarande och har inga tecken på tumörsjukdom.
Samarbetet att utveckla innovativa cancerterapier fortsätter mellan Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet.
Anneli Waara