Nobelpriset i fysik för optisk kommunikation
Bildtext
Nobelpriset i fysik 2009 delas mellan Charles K. Kao, Willard S. Boyle och George E. Smith. Den förstnämnde prisas för att ha utvecklat fiberoptiken - en nödvändighet för vårt kommunikationssamhälle. Andra hälften av priset går till uppfinnandet av CCD-detektorn – digitalkamerans elektroniska öga.
- Det här är roligt! Och grunden för den kommunikation som vi har idag – och imorgon. Som jag ser det finns inget som kan ersätta optiska fibrer och radiokommunikation i framtiden, säger Per Gunnigberg, professor i datakommunikation och föreståndare för Wisenet, Uppsala Vinn Excellence Centre for Wireless Sensor Networks vid Uppsala universitet.
Han är en av universitetets alla forskare som tillämpar tekniken som lett till fysikpriset. Vid Uppsala universitet finns ingen egen forskning på optiska fibrer och optisk kommunikation.
Charles K. Kao, Standard Telecommunication Laboratories, Harlow, Storbritannien och Chinese University of Hong Kong får den ena halvan av Nobelpriset ”för banbrytande insatser angående ljustransmission i fibrer för optisk kommunikation”. Kao räknade noga ut vad som krävs för att optiska fibrer av glas ska kunna leda ljus långa sträckor. Med renare glas i fibern skulle ljussignalerna kunna färdas hundra kilometer utan att helt försvinna.
Idag utgör optiska fibrer själva blodomloppet i vårt kommunikationssamhälle. Utan glasfiber inget bredband, inget Internet. I tunna trådar av glas flödar ljusstrålar som bär nästan all telefoni och datatrafik kors och tvärs över världen.
Den andra halvan av Nobelpriset går till Willard S. Boyle och George E. Smith, Bell Laboratories, Murray Hill, NJ, USA ”för uppfinningen av en avbildande halvledarkrets – CCD-detektorn”. CCD-tekniken bygger på fotoelektrisk effekt som innebär att ljus omvandlas till elektriska signaler. Utmaningen med konstruktionen av en brett användbar bildsensor var att kunna samla ihop och avläsa ljussignalerna i väldigt många bildpunkter, pixlar, på kort tid. Det löste Boyle och Smith 1969.
CCD är digitalkamerans elektroniska öga, men har också fått en mängd medicinska tillämpningar, både för diagnostik och för kirurgiska ingrepp.
- Nästa utmaning inom kommunikationsområdet blir att utveckla så kallade optiska växlar. Idag används elektriska signaler för att växla information och det är ett slöseri med energi. Om vi istället skulle växla ljuset direkt så skulle vi spara både tid och energi, säger Per Gunnigberg.
Gunilla Sthyr