Smart material kan läka ben
Hur får man någonting att växa ur ingenting? Det är vad gruppen för polymerkemi på institutionen för kemi vid Ångströmlaboratoriet nu tar reda på i snabb takt. Resultatet innebär att vi inom en snar framtid inte kommer behöva opereras för att läka till exempel benbrott. Det kommer att räcka med en spruta.
”Explore everything – stop at nothing”. Citatet som inleder Sonya Piskounovas avhandling om smarta biomaterial, är hämtat från Lara Croft, hjältinnan i fictionspelet Tomb Raider. Mottot avspeglar inställningen i forskargruppen i materialkemi på Ångsrömlaboratoriet. En inställning som bygger mycket på interdisciplinärt samarbete. I gruppen ingår, förutom kemister, även biologer, medicinare, kirurger och materialvetare. Själv är Sonya civilingenjör i bioteknik. Forskningsinriktningen kallas regenerativ medicin och handlar om att ta fram nya biomaterial och metoder för att få mänskligt ben, brosk, nerver och hud att läka sig självt.
Själv har Sonya Piskounova koncentrerat sig på skapande av ny benvävnad med hjälp av en biomolekyl kallad BMP-2 som är ett protein som får ben att växa. Problemet med BMP-2 är att det bryts ner i kroppen på bara några minuter.
- Vad som är nytt, och som jag visat i min avhandling, är att genom att låta proteinet bäras av en geléliknande substans, så kallad hydrogel, så kan man styra både hur och var det ska byggas nytt ben, berättar Sonya Piskounova.
Slipper öppen kirurgi
Hydrogelen kan injiceras och är dessutom gjord på en sockerart (hyaluronsyra) som finns naturligt i kroppen på både människor och djur (används för övrigt redan i kosmetiska produkter för att behandla rynkor). Det innebär stora fördelar.
- Dels slipper man öppen kirurgi, med den risk för komplikationer och infektioner som det innebär, dels finns det ingen risk för att kroppen ska stöta bort det, säger Sonya Piskounova.
Tillämpningar inom vården handlar både om svårläkta benfrakturer och att få ben att växa där det finns för lite eller saknas helt. Det gäller bland annat defekter efter benbrott och cancer eller när käkbenet är för klent för att klara ett tandimplantat. Kliniska prövningar på Karolinska universitetssjukhuset pågår redan.
- Testerna visar att det fungerar bra men problemet vi måste lösa är hur vi får till exakt rätt dos av proteinet. Annars kan det uppstå inflammationer i kringliggande vävnad.
Trots detta tvekar inte Sonya Piskounova om när denna typ av behandling kommer att vara verklighet på våra sjukhus.
- Inom tio år. Det är jag övertygad om, säger hon och slår näven i bordet.
Annbritt Ryman