Forskning på cellreceptorer tilldelas Nobelpris i kemi

Innan Robert Lefkowitz påbörjade sin forskning var det ett mysterium hur celler kunde känna av sin omgivning. Vetenskapsmän misstänkte att cellytan innehöll någon form av mottagare för hormoner, men visste inte hur de såg ut eller hur de fungerade.

År 1968 använde Robert Lefkowitz radioaktivitet för att hitta cellernas receptorer. Han kopplade en jod-isotop till olika hormoner. Radioaktiviteten gjorde det sedan möjligt att hitta och identifiera flera olika receptorer, bland annat receptorn för adrenalin.

Brian Kobilka rekryterades till Lefkowitz forskningsgrupp och under 80-talet lyckades han identifiera den gen som kodar adrenalinreceptorn. Efter att ha analyserat genen upptäckte forskningsgruppen att receptorn liknar en annan receptor som reagerar på ljus i ögat. Snart insåg de att det finns en hel familj med receptorer som ser ut och fungerar på liknande sätt. Den gruppen kallas i dag G-proteinkopplade receptorer.

– De samspelar med en rad andra signaler som kommer utifrån. De är medspelare i att känna igen cellernas miljö, säger Lena Claesson-Welsh, professor i medicinsk biokemi på institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet.

Det finns ungefär tusen av dessa receptorer som är känsliga för saker som ljus, smak, lukt, adrenalin eller histamin. Väldigt många läkemedel fungerar genom att aktivera specifika G-proteinkopplade receptorer.

– Det finns många av de här receptorerna som man inte vet vad de reagerar på. Det är mycket molekylärt arbete som återstår, säger Lena Claesson-Welsh.

Här kan du läsa mer om årets nobelpristagare i kemi.

Fakta/Nobelpristagare i kemi 2012

Robert Lefkowitz är professor i medicin och biokemi vid Duke University, Durham, USA. Brian Kobilka är professor i medicin och professor i cell- och molekylär fysiologi vid Stanford University School of Medicine, Stanford, USA.