I närkamp med pseudovetenskapen

– Egentligen är jag inte så förtjust i begreppet skeptiker, jag arbetar framför allt med information, säger Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi och styrelsemedlem i föreningen Vetenskap och Folkbildning, då han tar emot i sitt rum på BMC.
I decennier har Dan Larhammar med grund i forskning och vetenskap bidragit till att sätta strålkastarljuset på allt från pseudovetenskap till regelrätta bedrägerier. Hans insatser applåderas och upprör. I cv:t ryms såväl Hedeniuspriset ”för att med skärpa och patos försvarat vetenskaplig kunskap, rationalism och humanism” som anti-priset Årets Folkvätte ”för sitt sätt att stänga in den legitimerade hälsovårdens personal inom de mekanistiskt vetenskapliga skrankorna”.
– Det sistnämnda ser jag snarare som en merit. För mig bekräftar det att mitt arbete haft så stor effekt att den pseudovetenskapliga föreningen som står bakom utmärkelsen känt sig pressad att motarbeta mig.

Dan Larhammars drivkraft att granska och bemöta pseudovetenskap väcktes redan på 1970-talet då en vän som konverterat till kristendom utsattes för bedräglig propaganda mot evolutionsbiologin. Med tiden iakttog Dan såväl riksdagsledamöter som åberopade felaktig forskning som okritiskt föreläsande universitetslärare.
– Jag blev varse hur vi människor väljer att tro på konstiga saker och mirakelkurer bara för att de påstås bygga på vetenskaplig grund. Många har otillräcklig kunskap för kritisk granskning, och då behövs expertis som sakligt kan ifrågasätta tvivelaktiga uppgifter.
Dan Larhammar engagerar sig framför allt i frågor som rör kreationism, alternativmedicin och neuroteologi, alltså vad som sker i hjärnan i samband med religiösa uppenbarelser. I den ideella föreningen Vetenskap och Folkbildning, där Dan var ordförande 1998-2004, har han dessutom ett 2 600 personer stort nätverk som, enskilt och i tvärvetenskapliga samarbeten, orubbligt skärskådar företeelser inom en rad fält. Varje år delar föreningen även ut priset Årets folkbildare samt, det av media flitigt uppmärksammade, Årets förvillare. Utmärkelser som väcker debatt och inte sällan kritik.

– Att förvillarpriset väcker så starka känslor tror jag hänger samman med människans tendens att försvara det hen tror på även om det visar sig sakligt ohållbart. När det dessutom bygger på just tro närmar vi oss vår egen personlighet, och då är det lättare att ifrågasättanden uppfattas som personliga angrepp, resonerar Dan Larhammar.
I ett brev till Uppsala universitets dåvarande rektor beskriver en person hur Dan Larhammar ”bedriver smutskastning och förtal av mig och min verksamhet”. Dan uppmanades besvara brevet. Så skedde, varpå Uppsala universitetet efter bedömning beslutade att inte vidta ytterligare åtgärder.
– Jag anser inte att jag går för hårt fram i mina ifrågasättanden, men visst får jag vara beredd på kritik. Tyvärr mottar jag även anonyma hot per brev och telefon. Jag kallas för djävulens redskap och önskas till en het plats. Tack och lov blir man luttrad och jag har hittills aldrig reflekterat över att sluta granska pseudovetenskap. Man måste upplysa med fakta, även om vissa har svårt att acceptera dem.

I rådande uppsjö av innovativa irrläror och vilseledande marknadsföring saknas dessvärre resurser att granska allt som granskas borde. Dan Larhammar har valt att prioritera företeelser som fått stor spridning, kan ifrågasättas med vetenskapliga studier och som präglas av cynism där konsumenterna får stå för notan.
– Senare i dag ska jag medverka i ett inslag i P4 om hörlurar som genom att ge ifrån sig ljus påstås lindra mörkerdepression. Det finns inga publicerade studier som styrker produktens effekt och man kan vara tveksam till den av fler anledningar. Men skalan sträcker sig betydligt längre, till de värsta räknar jag de så kallade Bioresonansapparaterna som kostar stora summor men sannolikt är helt utan verkan.
Otaliga är de forum där Dan Larhammars och Vetenskap och Folkbildnings gärningar dryftas. En snabb nätdykning ger att många av dem vars påståenden Dan ifrågasatt även tillhör hans främsta belackare, liksom att dessa är flitiga besökare på varandras hemsidor och bloggar för att där förenas i sin kritik.

– Homeopati saknar liksom religion vetenskaplig grund och därmed också enhetlig bas. Det öppnar för olika fraktioner och inbördes stridigheter. Man börjar motarbeta varandra men enas gentemot dem som ifrågasätter och bemöter. Ett tydligt exempel är hur fundamentalister inom islam och kristendom kan vara bittra fiender men förenas i kampen mot evolutionsbiologin, säger Dan Larhammar.
Inom akademin är däremot stödet mer eller mindre unisont. I synnerhet bland studenter där många har för vana att höra av sig till Dan med tips om konstigheter som de möter i samhället, men även bland kollegorna som enligt Dan ger uteslutande positiv feedback.
– De uppskattar att någon tar tag i, granskar och bemöter pseudovetenskapen. Däremot förvånas jag över hur vissa välmeriterade, till och med nobelprisbelönade forskare som Luc Montagnier kan försvara exempelvis homeopati, hur får de egentligen ihop sin världsbild?

Uppsala universitets förhållningssätt till pseudovetenskap är emellertid, enligt Dan Larhammar, inte helt oproblematiskt. Han nämner som exempel att upplåta lokaler till religiöst fundamentalistiska föreningar som tydligt ifrågasätter evolutionsbiologin.
– Ur ren sanningsaspekt kan det jämställas med förintelseförnekelse, inga jämförelser i övrigt, men sådana sammanslutningar skulle vi aldrig bjuda in i högskolevärlden och det är en diskussion vi bör ta. För mig är granskning av psudovetenskap som att argumentera för demokrati, det kan kännas som ett sisyfosarbete, men slutar man står andra krafter redo att ta över, säger Dan Larhammar innan han ger sig av mot Sveriges Radios väntande studio.

Dan Larhammars 3 pseudovetenskapliga favoriter

• Bantningsreklam á la Lipo-Slims fettsugningskuddar som genom att placeras på huden påstods suga ut upp till 2,5 kilo fett i veckan.
• Bioresonansapparater som för stora summor påstås bota allergiska åkommor men håller tunt.
• Evolutionsförnekare som fortsätter att upprepa samma gamla missförstånd om och om igen.