Nya rön om dyslexi och språkstörningar

Åtta år efter att den första studentkullen i logopedi antogs vid Uppsala universitet har Martina Hedenius som första doktorand försvarat sin avhandling Procedural and Declarative Memory in Children with Developmental Disorders of Language and Literacy. Hittills har inga andra doktorander i ämnet anställts, vilket gjort Martinas resa något annorlunda.
– Institutionen har visat stort stöd och intresse men arbetet blev ofta ensamt. Inför mitt sista år hittade jag ett mindre nationellt nätverk av logopeddoktorander vilket gjorde stor skillnad och är något jag vill rekommendera andra i liknande situation, säger Martina Hedenius.

I sin avhandling utgår Martina Hedenius från The Procedural Deficit Hypothesis, PDH, en hypotes om att många symptom hos barn med språkstörning eller dyslexi har koppling till en nedsatt funktion i det ”procedurella” minnessystemet, ett nätverk av hjärnstrukturer där delar av frontalloben och basala ganglierna har särskilt stor betydelse. Detta system engageras vid inlärning av kognitiva och motoriska färdigheter som att cykla samt vid omedveten inlärning av regelbundenheter i omgivningen såsom grammatiska strukturer i ett språk. Martina kontaktade hypotesens upphovsman, Michael Ullman, professor vid Georgetown University, vilket blev starten till ett omfattande samarbete.
– Jag tillbringade sammanlagt 14 månader på plats i Ullmans Brain and Language Lab vid Georgetown University. Syftet med samarbetet var bland annat att den då nystartade enheten för logopedi vid Uppsala universitet skulle få ta del av laboratoriets omfattande teoretiska och metodologiska kunskap i syfte att bygga upp en egen forskningsverksamhet med liknande inriktning.

I två delstudier testades PDH genom att undersöka icke-språkligt procedurminne, närmare bestämt implicit sekvensinlärning, hos barn med språkstörning och barn med dyslexi. Resultaten visar bland annat att barn med nedsatt grammatisk förmåga har svårigheter med implicit sekvensinlärning. Men det verkar inte vara den initiala inlärningen som är problematisk, utan att behålla minnet för sekvenserna över tid. Även barnen med dyslexi uppvisade nedsatt implicit inlärningsförmåga. Resultaten visade vidare att sambandet mellan läsförmåga och icke-språklig sekvensinlärning inte var kopplat till fonologisk förmåga.
– Det tyder på att svårigheter med procedurell inlärning kan vara en bidragande orsak till läs- och skrivsvårigheter som till viss del är oberoende av de fonologiska problem som vanligen anses vara orsaken, konstaterar Martina Hedenius.
I en tredje delstudie undersöktes igenkänningsminne hos barn med dyslexi. Intressant nog visade sig dyslexi vara associerat med bättre igenkänningsminne, vilket kan tyda på att den typen av deklarativt minne spelar en kompensatorisk roll vid läsning.

Härnäst hoppas Martina Hedenius beviljas anslag för vidare forskning med fokus på inlärnings- och minnesfunktioner samt språk- och lässvårigheter. Hon har idéer för uppföljningsstudier som plockar upp de nya frågor som väckts med avhandlingens resultat. Målet är att på sikt bidra till mer effektiva behandlingar och hjälpmedel för barn som diagnostiserats med språk- och/eller lässvårigheter.
– Jag har återgått i min ordinarie tjänst som adjunkt med klinisk tjänstgöring vid Uppsala universitet men hoppas samtidigt kunna lägga grunden till ett forskningsprogram med fokus på minnesfunktioner hos barn med språkliga störningar, gärna med både nationella och internationella kopplingar, säger Martina Hedenius.

Läs mer om Martina Hedenius avhandling