Benskörhet då och nu
Benskörhet (osteoporos) fanns även förr i tiden och arkeologiska benfynd kan lära oss mer om sjukdomen. Vid Uppsala universitets Campus Gotland drivs ett unikt samarbetsprojekt mellan osteologer och läkare.
Inom projektet har arkeologiska benfynd från Gotland, Skara, Varnhem och Sigtuna analyserats med modern medicinsk teknik för att öka kunskapen om benskörhet och artros eller ledförslitningar.
Ett mycket givande samarbete, tycker Sabine Sten, som är professor i osteologi vid Uppsala universitet.
– Läkarna har patientkontakt och kan ge oss hela bilden av sjukdomen och hur den upplevs av patienterna. För läkarna är det intressant att få se och känna på benen, att ”ta på diagnosen” och se skelettförändringar som kanske inte syns på röntgenbilder.
Bland arkeologer är osteologi en viktig kompetens, eftersom ben är det vanligaste fynden vid arkeologiska utgrävningar. Det gäller att snabbt kunna avgöra vilka ben som är intressanta och att kunna tolka dem.
Människoben från förr i tiden skiljer sig något från nutida ben, berättar Sabine Sten.
– För det mesta är det starka ben och fina medicinska mätvärden. Däremot var det vanligt med ledförslitningar. Det märks att man använde kroppen och rörde sig mer förr i tiden.
Totalt 450 skelett från sen vikingatid till medeltid har undersökts i projektet. De har röntgats vid Visby lasarett och bentätheten har mätts av läkare i Visby och Göteborg. Benen har också analyserats med datortomografi och genetisk analys.
Vad kan då vikingatidens och medeltidens människor lära oss om osteoporos, alltså benskörhet? Vikten av att röra på sig är en tydlig lärdom.
– Idag sitter vi alldeles för mycket och belastar skelettet för lite. Benskörheten går ned i åldrarna eftersom barn idag inte rör sig lika mycket som förr i tiden, säger Sabine Sten.
Forskningen kan också ge ledtrådar om kostens betydelse. Genom att borra i benen och i tänderna och göra en så kallad isotopanalys kan man se vad födan har bestått av de första åren och de sista 10 åren under individens liv. Frågan är hur mycket dieten skilde sig mellan de olika fyndplatserna – mellan stad och landsbygd, ö och fastland.
– Jag trodde att gotlänningarna mest åt säl och fisk med mycket vitaminer, men det stämde inte riktigt. Visst åt de marin föda men också kött från får, nöt och svin.
Nu planerar Sabine Sten en fortsättning på projektet. En av hennes doktorander har fått en doktorandtjänst vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och ska fortsätta forska om benskörhet, från stenåldern och framåt.
---
FAKTA/ Bensjukdomar då och nu
Projektet finansierades av KK-stiftelsen och Högskolan på Gotland. Projektet drevs i samarbete med bland annat Stockholms universitet, Västergötlands museum och Sahlgrenska universitetssjukhuset. Totalt var det 12 samarbetspartners. I projektet ingick cirka 450 skelett från sen vikingatid till medeltid (950-1400-tal) från individer i åldrarna 20-80 år. Resultaten jämfördes med data från nu levande personer vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
Annica Hulth