Han ser storheten i det lilla
Att ta tillvara och utveckla egenskaper hos material för applikationer ska grundas på identifierade behov och med hänsyn till tvärvetenskapliga perspektiv. Det är utgångspunkten för Albert Mihranyan, docent i nanoteknologi och funktionella material vid Uppsala universitet.
På materialvetenskapscentrumet på Ångströmlaboratoriet samlas ett brett spektrum av materialforskning, från grundläggande fysik, kemi och matematik till utveckling och sammansättning av material i nya tekniska system. Att omges av en mångfald av kompetenser och utrustning är ovärderligt, enligt Albert Mihranyan.
– Här liksom på övriga universitetet finns den viktiga infrastruktur och miljö för både samarbete och forskning som gör det möjligt att bedriva forskning på högsta internationella nivå.
Helhetsperspektivet går igen i varje projekt hos forskargruppen han byggt upp. För att få reda på vilka behov som finns och vilka problem som behöver lösas, ser han och kollegorna till att först ha en dialog med industrin ifråga.
– För det är det enda sättet att kunna förverkliga arbetet i en applikation. Man kan ju utveckla nya material hela tiden eller syntetisera tusentals läkemedel och sen säga ”det är inte mitt problem om det inte uppfyller alla krav” istället för att förstå hela processen och ifall det kan funka eller inte.
Mycket ska stämma, särskilt inom livsvetenskaper där materialet inte bara ska ha vissa egenskaper eller strukturer, utan också vara exempelvis icke-toxiskt, funktionellt och accepteras av kroppens immunförsvar.
– Det är väldigt komplext och tar en mycket lång väg att förverkliga. Men den största bekräftelsen skulle vara att utveckla något som kan användas för att hjälpa människor, att bota dem eller se till att sjukdomar inte utvecklas.
Intresset för medicin fanns där från början. Född och uppvuxen i Armenien och med en äldre bror som läste till läkare riktade Albert Mihranyan in sig på Yerevan State Medical University (YSMU). Där blev det dock apotekarprogrammet med efterföljande stipendium till Aristotle University of Thessaloniki (AUTh), Grekland. År 2000 sökte han och fick ett stipendium från Svenska Institutet för att forska på institutionen för farmaci, Uppsala universitet. Där var huvudhandledare Ragnar Ek, med Maria Strømme vid institutionen för teknikvetenskaper som biträdande handledare.
– Under mina första doktorandår jobbade jag mycket med cellulosa i syfte att utveckla nya material för tillverkning av läkemedel. Men 2007 började jag jobba bredare med materialvetenskap då jag flyttade från institutionen för farmaci vid biomedicinska centrumet (BMC) till Maria Strømmes nystartade grupp inom nanoteknologi och funktionella material på Ångström.
2013 utsågs han till Wallenberg Academy Fellow, ett karriärprogram för unga lovande forskare, och leder nu en egen forskargrupp. Inom det femåriga anslaget på totalt 7,5 miljoner driver han tre delprojekt kring nanocellulosa för biomedicinska sammanhang. I ett av delprojekten utvecklar gruppen cellulosa nanomaterial för att effektivare kunna avlägsna skadliga antikroppar från blodet och behandla sjukdomar som till exempel lupus.
– Nanocellulosa har cirka 100 gånger större yta per viktenhet än vanligt papper. Det öppnar möjligheter för att utveckla nya material som kan föra bort autoimmuna antikroppar från blodet genom att binda dem på ytan, säger Albert Mihranyan.
I det andra delprojektet använder gruppen cellulosan för virusfiltrering genom att skräddarsy fördelningen av porstorleken hos ett pappersfilter. Viruspartiklar är ungefär en tusendel så tunna som ett hårstrå vilket gör de väldigt svåra att avlägsna genom filtrering. Gruppens ambition är att ta fram ett pappersfilter som filtrerar bort virus ”lika enkelt som man brygger kaffe”, enligt Albert Mihranyan. Filtret är anpassat för både medicinskt bruk och vattenrening där virus är ett stort problem. Hittills är resultaten mycket lovande. Arbetet uppmärksammades på omslaget till tidsskriften Advanced Health Care Materials i oktober 2014 och var en av tidsskriftens 10 mest nedladdade artiklar under året.
Flera tidigare projekt har också rönt stort intresse i media. 2007 tog Albert Mihranyan fram ett elektrodmaterial bestående av nanocellulosa från algen grönslick täckt av ett tunt lager ledande polymer. En annan stor framgång var det sällsynt porösa magnesiumkarbonatet Upsalite®, ett material som han och kollegorna upptäckte 2011.
– Arbetet både med algbatteriet och Upsalite pågår för fullt och de flesta av forskarna inom Maria Strømmes grupp jobbar på de här två projekten. Själv fokuserar jag på min egen forskargrupp inom Wallenberg Academy Fellow-programmet.
Gruppens tredje delprojekt handlar om att utveckla komposita material för specifika uppgifter i kroppen. Dessutom har Albert Mihranyan framställt en cellulosaförstärkt gel av polyvinylalkohol som exempelvis kan bidra till att läka brännskador och sår, återbilda hornhinnor eller ersätta brosk. Förutom forskningen tillkommer undervisningstimmar.
– Jag är kursansvarig för en valbar kurs som heter Nanotechnology for Industrial Applications in Life Science. Nanoteknologi är ju ett nytt ämne och många studenter är intresserade av det men vet inte hur de ska navigera sig fram i ämnet. Målet är att inte gå på djupet men introducera dem till ämnet och ge ett helhetsperspektiv där man kan gå igenom syntes, applikationer, säkerhet, karaktärisering, ja alla steg.
Hur ser framtidsplanerna ut?
– Jag vill fokusera på mina projekt och uppleva den här fasen i min karriär där man fortfarande är nära det faktiska labbarbetet. Jag trivs väldigt bra i Uppsala och har haft tur som hamnat här, både att få tillhöra ett universitet som har så långa traditioner och där jag själv får bidra till dess långa historia, och på något sätt bli en del av den.
Fakta – Albert Mihranyan
Titel: Docent och universitetslektor i nanoteknologi och funktionella material vid Uppsala universitet
Ålder: 37 år.
Meriter i urval: Ett 50-tal vetenskapliga artiklar, 8 patent, Pris från Kung Carl XVI Gustavs 50-års fond för vetenskap, teknik och miljö 2007, Chester Carlsons Forskningspris 2009, Oscarspriset 2011, Göran Gustafssonpris till unga forskare 2013
På fritiden: Det går inte att jobba hela tiden så idrott är något jag ägnar mig åt. I Armenien spelade jag basket men tyvärr har det inte blivit mycket sådant här i Sverige. Förr spelade jag en del innebandy med kollegor men numera blir det tennis.
Favoritlag i fotboll: Real Madrid, såklart. Ett långt förhållande som sträcker sig flera decennier nu. Jag var nere förra året på Santiago Bernabéu Stadium och tittade på en match. Madrid är en favoritstad, den har allt, förutom havskust.
Om Uppsala: Här känner jag mig verkligen hemma. Det är ganska lustigt för när jag åker hem till mina föräldrar i Armenien så säger jag att jag åker hem. Och sen när jag åker därifrån och hit så säger jag fortfarande ”jag åker hem”.
Anneli Björkman