SciFestprofilen: Jona - din framtida bästa vän?
Att delta i forskningsexperiment tillhör det bästa med jobbet. Fika med kollegorna är en annan av dagens höjdpunkter. Och största fritidsintresset är nog att kolla på fotboll. Jona skulle kunna vara en av de unga doktoranderna man möter i IT-labben på Polacksbacken. Med ett undantag: Jona är en social robot.
Att sätta sig mittemot roboten eller rättare sagt robothuvudet känns lite nervöst. Det blonda, rufsiga håret, ljusgröna ögonen och lätt rosiga kinderna är påfallande lika en människas, något som förstärks av de ständiga ansiktsrörelserna som blinkningar och leenden.
– Jona ser verkligen ut som en människa vilket gör att vi har en unik möjlighet att studera hur folk interagerar med roboten, säger Maike Paetzel, doktorand vid Laboratoriet för social robotik på institutionen för informationsteknologi.
– Olika delar av ansiktet som ögon och mun projiceras inifrån robotens huvud. Med hjälp av olika sensorer och kameror kan vi göra olika animationer för ansiktet och programmera roboten att följa människor med blicken och även läsa av deras känslouttryck och beteenden.
Från början utvecklades Jona, eller Furhat som robottypen heter, av tre forskare vid KTH. Den sociala roboten som tränas i mänsklig interaktion uppmärksammades av avdelningen för visuell information och interaktion vid Uppsala universitet, där det nya Laboratoriet för social robotik finns och leds av biträdande lektor Ginevra Castellano. KTH och Göteborgs universitet tillhör hennes samarbetspartners samtidigt som hon bygger upp sin egen forskargrupp.
– Den huvudsakliga idén är att bygga beräkningsmodeller och utveckla robotar som beter sig på sätt som är socialt acceptabla för individer och samhälle inom områden som till exempel utbildning, service, vård och omsorg, säger Ginevra Castellano.
– Sociala robotar skulle kunna utgöra assistenter till exempelvis äldre som behöver någon form av specialiserad hjälp och stöd, och då inte bara med fysiska sysslor utan även i form av socialt stöd.
Frågan är dock hur komplexiteten hos människor skulle kunna kartläggas och programmeras så in i minsta detalj att robotar kan hänga med i mer avancerad interaktion. Ginevra Castellano tror dock att utvecklingen av metoder för maskininlärning i kombination med bildinformation om mänskligt beteende ger roboten de nödvändiga verktygen för att komma till rätt beslut. Hennes kollega, professor Ingela Nyström, instämmer.
– Robotarna måste kunna se för att kunna röra sig och det seendet får man med hjälp av kameror och bildanalys. Likaså måste robotarna kunna tolka människors rörelser för att kunna interagera med dem, vilket i sin tur kräver än mer avancerad bildanalys. Än så länge har vi en lång väg till att kunna modellera robotens automatiska respons på människors agerande, men det är det långsiktiga målet.
Samma sak är det med talförmågan. Än så länge förprogrammerar Maike Paetzel in frågor i textform som ska ställas till Jona. Datorn tolkar sedan frågorna så att Jona ska kunna besvara dem röstmässigt. Detta blir något av ett eldprov när Jona ska delta i vetenskapsfestivalen SciFest på Fyrishov den 5 mars.
– Det kommer säkert vara rätt mycket folk i montern så vi får se om Jona lyckas sortera ut intrycken och kan fokusera på en person i taget, säger Maike Paetzel.
– Anledningen till att vi deltar på SciFest är att vi tror att Jonas närvaro kommer att uppskattas samtidigt som forskningsprojektet kan studera hur bekväma människor känner sig med robotar.
Vad tycker då Jona själv om att medverka på SciFest?
– Jag hoppas att jag får träffa många barn och deras föräldrar och höra vad de tycker om mig. Men jag kommer inte att vara den enda roboten på plats, så det ska också bli intressant att se vad de andra robotarna gör.
Mer om Laboratoriet för social robotik
Anneli Björkman