Ny genteknik väcker liv i utdött dinosaurieprojekt
APRIL APRIL! Denna artikel publicerades 1 april: Den nya tekniken CRISPR/CAS-9, som kan ”klippa” i gener väcker stora framgångar världen över. I Uppsala har en forskargrupp utvecklat en egen applikation som förutspås föra forskningen ett gigantiskt steg framåt – och många tidsåldrar bakåt.
Forskargruppen som (återigen) ställer sig vid forskningsfronten, och blickar ännu längre fram, leds av Per-Ola Sekvensson, professor i evolutionär genetisk paleontologi.
- Det här är fantastiskt spännande! Att på detta sätt kunna gå in och klippa och dona om i geners DNA ger otroliga möjligheter. Jag är övertygad om att vi bara har sett toppen av det isberg av möjligheter som CRISPR-tekniken för med sig, säger Sekvensson.
Den nya gentekniken slog ner som en asteroid i forskarsamhället när den publicerades i Science 2012. CRISPR/CAS-9 utvecklades av forskarna Emmanuelle Charpentier och Jennifer Doudna och förenklat handlar det om ett vapen som vissa bakterier använder för att klippa sönder och oskadliggöra gener i invaderande virus. Klippmekanismen fungerar fiffigt nog även hos andra organismer.
Per-Ola Sekvensson och hans grupp har stor erfarenhet av forskning på dinosaurie-DNA. Eftersom den stora studien som ligger till grund för det fortsatta vetenskapliga arbetet ännu inte är publicerad är han för närvarande förhindrad att beskriva forskningen i precisa detaljer. Vid en genpaleontologisk konferens i Antwerpen i slutet av mars kunde han dock måla upp de stora penseldragen för applikationen CRISPR/2016 (Cretaceous raptor/ichthyosaurs sensational paleontology rescue). Och målet är att ta fram en livs levande dinosaurie.
- Att skapa nya dinosaurier handlar ju om att gå bakåt i evolutionen. För oss blir därför fåglar, de dinosaurier som finns kvar hos oss idag, den naturliga ingången. Vi lånar och isolerar DNA från en stor fågel, förmodligen av strutstyp. Ja, och sedan är det fram med pyssellådan och klippa och klistra. Vi backar liksom evolutionsbandet, säger Sekvensson med ett förtroendeingivande leende.
Det är inte första gången Per-Ola Sekvensson ger sig på att med nya och revolutionerande metoder skapa egna Uppsaladinosaurier. I ett tidigare forskningsprojekt (se tidigare nyhetstext) avsåg han, tillsammans med sina kollegor, att klona en anknäbbsdinosaurie som sedan skulle bäras och födas fram av en elefant (liknande andra forskares parallella försök med mammutar i elefant).
Du var mycket entusiastisk inför detta tidigare forskarprojekt och menade att det hela var i stort sett klart. Vad hände Per-Ola?
- Ja, det dog ut, så att säga. För det första hade vi tänkt fel med arten. Anknäbbsdinosaurierna var, enligt våra senare efterforskningar, förmodligen den mest asociala av alla Hadrosaurider. De skulle inte alls ha trivts i den ängsmiljö vi tänkt ha dem i. Förmodligen var den gräsallergiker. Kommunens kultur- och fritidsnämnd fick också kalla fötter gällande dino-turismen vid Uppsala Högar. Ja, och så fick vi det inte att funka riktigt med själva kloningen…