Bengt Glimelius: Han låter nyfikenheten visa vägen

Viktiga framsteg, betydelsefulla publiceringar och kanske den svenske onkolog som bidragit till flest bra överlevandemånader bland cancerdrabbade. Bengt Glimelius, professor emeritus i onkologi, må ha firat sin sjuttionde födelsedag, alltjämt tillhör han portalgestalterna inom den framgångsrika forskningstraditionen kring tjock- och ändtarmscancer, inte minst för att tillsammans med kirurgen Lars Påhlman ha lagt grunden till den Uppsalamodell som påtagligt förändrat behandlingarna av cancerformen.
– På ett sätt är jag väl i mål, åtminstone tycker jag inte att jag måste bevisa så mycket mer. Däremot finns fortfarande många utmaningar och så länge jag kan medverka till att minska patienternas lidande fortsätter jag mitt arbete, konstaterar Bengt Glimelius.

Hedersbetygelserna har inte låtit vänta på sig. År 2013 tilldelades Bengt Glimelius Estro Regaud-medaljen av The European Cancer Congress för sina ”stora bidrag till området onkologi, både i Europa och över hela världen”. I oktober 2016 äntrade han åter podiet, den här gången i hemstaden Uppsala för att motta Olof Rudbeckpriset.
– Det är alltid trevligt när ens vetenskapliga arbete uppmärksammas, inte minst på hemmaplan. För några år sedan hade jag förmånen att föräras Uppsala läns landstings forskningspris och jag kommer utan tvekan att sätta mycket stort värde även på Rudbeckpriset.

Varje år diagnostiseras 6 000 svenskar med tjock- och ändtarmscancer, vilket gör det till vår tredje vanligaste cancerform. Ett faktum som kan överraska, då den tycks befinna sig i ständig skugga bakom andra, betydligt mer uppmärksammade diagnoser.
– Vi har hittills inte lyckats skapa den mediala uppmärksamhet som ges bland annat prostata- och bröstcancer. Det kan bero på att ämnet helt enkelt inte är så trevligt att prata om, få skulle till exempel sätta på sig ett brunt band, dessutom är patientgruppen äldre och saknar en bra organisation. Å andra sidan är forskningen kring tjock- och ändtarmscancer mycket framgångsrik vilket gjort att prognosen förbättrats avsevärt genom åren, säger Bengt Glimelius.
Då han var ny på fältet på 1970-talet var överlevandegraden bland patienterna 40 procent, och även vid framgångsrika behandlingar drabbades fyra av tio av ett återfall på platsen där tumören startade. I en studie 1997 visade Glimelius tillsammans med Lars Påhlman och andra svenska forskare hur strålning inför kirurgiska ingrepp vid ändtarmscancer förlängde överlevnaden, en slutsats som till dags dato tillsammans med andra åtgärder förbättrat överlevandegraden och i det närmaste eliminerat risken för lokala återfall.

Hösten 2015 avled mångårige samarbetspartnern Lars Påhlman i sviterna av prostatacancer. Han valde att gå till jobbet i det längsta och alltjämt fortsätter Bengt Glimelius deras vetenskapliga gärning. Timmarna i tjänst har visserligen blivit färre – mindre än fyrtio i veckan enligt Bengt, fler än fyrtio om man frågar hustrun Kristina – men än existerar inga planer på att lämna forskningen.
– Vetenskapen är en ständigt pågående process. Att hålla sig vid frontlinjen kräver mycket arbete och jag har redan släppt flera områden, jag handleder inte längre egna doktorander och träffar inte patienter. Numera prioriterar jag familjelivet. Jag reser ofta med min hustru och tillbringar långa stunder i skog och trädgård, men jag sätter mig också gärna vid datorn. Forskningen är mitt intresse och jag måste ju få se facit av åtminstone några av de studier jag påbörjat, säger Bengt Glimelius.

Den Glimeliuska nyfikenheten tycks onekligen vara en svårbemästrad kraft. När forskargruppen nyligen avslutade en större internationell studie dröjde det inte mer än något dygn innan Bengt målade upp en skiss på nästa studie. En ansökan lämnades in och – jodå – inom kort ger sig teamet än en gång in i den vetenskapliga hetluften.
– Cancerforskningen i Uppsala är en oerhört inspirerande miljö som hyst många starka företrädare genom åren; Jan Pontén, Lennart Philipson, Bengt Westermark, Kjell Öberg är bara några i raden. I nuläget är inte de kliniska forskarnas situation optimal då vården kräver oproportionerligt stor del av deras tid, men Uppsala universitets ställning inom fältet är fortsatt stark. Det är lika roligt som någonsin förr att ta sig an arbetet och jag ser fram emot många nya spännande och intressanta upplevelser tillsammans med forskargruppen.