Lena Claesson-Welsh: Cancerforskare i rampljuset

– Det är en märkvärdig upplevelse att bli hejdad på gatan av främmande människor som känner igen mig. Alla är trevliga och gratulerar, men ställer ibland frågor som jag saknar kunskap att besvara. Och lika ofta kan jag drabbas av tvivel. Befinner jag mig utanför det acceptabla? Finns det en risk att jag förenklar viktiga budskap på ett sätt som kan leda till skada?
I samma stund som Lena Claesson-Welsh mottog utmärkelsen Årets Cancerforskare 2017 förändrades hennes yrkesliv i ett slag. Den exponering som tog sin början med Cancergalan och framträdandet i nationell tv har fortsatt utan tecken på avmattning. Steget från den relativt anonyma tillvaron i Uppsalas Rudbecklaboratorium är inte utan friktion.
– Cancerfonden var tydlig med att pristagaren skulle synas i marknadsföringen av deras verksamhet, och frågade om jag under den premissen ville acceptera utmärkelsen. Initialt var det inte självklart för mig att tacka ja. Å andra sidan vilar Cancerfondens och mitt arbete på samma grund. Även om det känns märkligt att möta sig själv på Stockholms ljustavlor så är allt detta en intressant och lärorik erfarenhet.

Lena Claesson-Welsh har utan tvekan förtjänat sin plats i Sveriges rika tradition av framgångsrika cancerforskare. Vid sextio års ålder är hon med utgångspunkt i blodkärlens betydelse för tumören på god väg att rita om kartan för cancervård.
– I tumörer bildas nya blodkärl som förser tumörcellerna med näring och syre och sprider dem i kroppen. Genom att kartlägga hur dessa blodkärl fungerar, läcker och bidrar till metastaser samlar vi kunskap att skapa cancerhämmande mediciner och nya kombinationsbehandlingar. I praktiken betyder det att vi ska kunna omvandla cancer till en kronisk sjukdom.
Det må låta som science fiction, men faktum är att hennes team i experiment på möss redan visat att förloppet kan bromsas. Framgångarna har väckt industrins intresse. Är det så att slutstationen verkligen börjar skönja längs horisonten?
– Absolut, vi rör oss i en tydlig riktning mot ett reellt mål. Däremot kan jag inte svara på när eller ens om vi kommer att lyckas. Vi övergår inte till patienttester innan vi säkert vet att vi är rätt ute och det får ta den tid som krävs. Blir det nödvändigt är jag redo att låta nästa generation forskare ta över, i vårt yrke är det nödvändigt att inse att man bara är en liten del i det stora perspektivet.

Som om livet i laboratoriet inte var nog har hon den senaste tiden även innehaft positionen som vicedirektör för SciLifeLab, en nationell resurs för molekylära biovetenskaper. Redan långa arbetsdagar har vuxit ytterligare – jag åker hem och äter middag kvart i sju, sedan jobbar jag vidare från klockan åtta – och även om barnen Claesson-Welsh inte längre behöver hämtas på skolan, så undrar vän av ordning: är bördan självvald, eller är det ännu en bekräftelse på att kvinnor inom akademin alltjämt måste jobba lite hårdare för framgång?
– Nja, för egen del upplever jag efter många år som förste galärslav att jag har enklare att tacka nej till uppdrag. Men visst berör vi här en oerhört relevant fråga där högskolevärlden fortfarande står inför stora utmaningar. Kvinnor måste ta plats och kvinnlig representation är bra, däremot ställer jag mig kritisk till kvoteringar om vi enbart kallas för att en kvinna ska vara med. Leder det därutöver till att kvinnor tvingas ta mer än sin beskärda del av uppdragen, som vi tenderar att utföra noggrant, så kan det bli en mycket stor belastning.
Som ledare för forskningsteamet har hon haft många tillfällen att reflektera över just roller, ansvar och gruppdynamik.
– Jag har med tiden insett att jag måste våga vara just chef, och upplever idag att jag leder mitt team i ständig rörelse framåt, något som för mig är nödvändigt om vi ska hålla ledan borta från vardagsslitet i laboratoriet. En viktig ingrediens är att låta flera i gruppen dela samma uppgift, vilket gynnar den vetenskapliga diskussionen.

En konkret bekräftelse på att filosofin fungerar är Cancerfondens vandringspokal som för närvarande pryder entrén till Rudbecklaboratoriet. Lena Claesson-Welshs namn är ingraverat i den övre cirkeln av två, planen är att fylla på med ett lager per pristagare och år det kommande halvseklet, därefter ska sjukdomen vara slutgiltigt besegrad. Men frågan är om vi har råd att vänta så länge? I april 2016 gick larmet att antalet cancerfall kan dubbleras på tjugofem år om inte rätt åtgärder genomförs.
– Cancerforskning är dyrt och att påskynda arbetet förutsätter ökade resurser. Statens strategiska forskningssatsningar och EU:s European Research Council har gett oss möjlighet att konkurrera om de stora anslagen, samtidigt är vi aktörer på en global marknad, och lägger stor vikt vid internationella samarbeten.
Lena Claesson-Welsh berättar att hon just nu formulerar en gemensam ansökan om ett flerårigt anslag tillsammans med fem ledande forskargrupper i Europa och Nordamerika. De är alla överens om att läckande blodkärl rymmer nyckeln till att bekämpa cancer, skiljelinjen är exakt hur man ska gå tillväga. Flera av relationerna har grundlagts under Lena Claesson-Welsh s vistelser som gästforskare i USA och nu ska nya interkontinentala steg tas mot resans mål. Men med så många flygtimmar i bagaget och ännu fler framför sig, varför denna trohet mot Uppsala universitet, ett geografiskt avlägset lärosäte med närmare till Polcirkeln än Hamburg?
– Jag har alltid upplevt det som en ömsesidig trohet där en allestädes närvarande ledning ger ett fantastiskt stöd närhelst det behövs. Att få verka i en kultur som präglas av samarbete och välvilja ger oss en bra bas för återväxt och viktiga rekryteringar, och trots vetenskapliga utmaningar har vi som cancerforskare vid Uppsala universitet all anledning att se fortsatt ljust på framtiden!