”Att studera våld: När forskningen och verkligheten krockar”

Larissa Fast, Uppsala universitet

I slutet av mars 2017 hittade FN:s fredsbevarande styrkor kropparna av tre FN-anställda som tragiskt dödats i Kasai-Central-provinsen i Demokratiska republiken Kongo: svenskan Zaida Catalan, amerikanen Michael Sharp och deras kongolesiska tolk Betu Tshintela. De tre ingick i FN:s expertpanel som undersökte konflikter och osäkerhet i landet. Ytterligare fyra kongoleser saknas fortfarande.

Vad har detta att göra med Fulbright, kan man kanske undra? Catalans, Sharps och Tshintelas död fick betydande uppmärksamhet i media. Inte minst i Sverige, där jag för närvarande är Fulbright-Schuman-stipendiat, eftersom Catalan var svenska. Mitt Fulbright-projekt syftar till att bättre förstå dynamiken i och orsakerna till attacker mot biståndsarbetare, inklusive FN-personal, liksom den fredsbevarande personalens roll och kostnader för att skydda våldsdrabbade civila.

Vid sådana tillfällen krockar min forskning tyvärr med verkligheten. I mitt Fulbright-projekt har jag tillsammans med kollegor vid Humanitarian and Conflict Response Institute vid University of Manchester och institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet analyserat olika dataset för att undersöka effekterna av fredsbevarande närvaro på våld mot biståndsarbetare i Afrika söder om Sahara. Dessa dataset, insamlade av fredsbevarande personal och forskare, ger oss olika perspektiv och nya insikter i våldets orsaker och dynamik (pågående forskning!).

Catalans, Sharps och Tshintelas död väcker med all rätt frågor om förekomsten av attacker mot biståndsarbetare och FN-personal. Mars månad var särskilt brutal. Sex hjälparbetare - fyra kenyaner och två sydsudaneser - mördades i Sydsudan den 26 mars. Ytterligare åtta biståndsarbetare kidnappades och släpptes senare, även de i Sydsudan. Dessutom märktes begränsningar av hjälparbetares tillträde till konfliktdrabbade områden i Myanmar. Den turkiska regeringens beslutade att återkalla tillståndet för Mercy Corps – en av de största hjälporganisationerna – att bistå syrianer som flytt till Turkiet. Var och en av dessa händelser har negativa effekter på biståndsorganens eller FN:s förmåga att ge mat, mediciner och annat bistånd till civila som drabbats av krig och konflikt, eller att utreda och vittna om våld.

Min och andras forskning tyder på att det totala antalet attacker, både mot biståndsarbetare och fredsbevarande personal, har ökat över tid. Det betyder dock inte nödvändigtvis att det relativa antalet attacker har ökat i förhållande till det totala antalet biståndsarbetare (se boken Aid in Danger och rapporten Operating in Insecurity). Detsamma gäller fredsbevarande personal (se även denna rapport om FN). Vissa länder utgör undantag. Till exempel är Sydsudan för närvarande särskilt farligt för biståndsarbetare, och den fredsbevarande insatsen i Mali har utsatts för ovanligt många dödliga attacker.

Under det senaste årtiondet har biståndsorganen utvecklat mer sofistikerade och effektiva strategier för att skydda sin personal. De bedömer risker och tar fram beredskapsplaner. De tillhandahåller utbildning och arbetar med det lokala samhället och andra intressegrupper för att i första hand förhindra attacker. Det är emellertid inte möjligt att förebygga alla incidenter och att arbeta på osäkra och våldsamma platser kommer alltid att vara farligt.

Attacker riktade mot biståndsarbetare och FN-personal är ofta påminnelser om det våld som orsakar enorma lidanden och skador för civilbefolkningen, i Demokratiska republiken Kongo, Syrien, Afghanistan och på annat håll. Att förebygga och förstå skadorna för civila och mildra deras effekter är det som motiverar praktiker som Catalan, Sharp och Tetu, liksom forskare som jag som undersöker och skriver om verkliga händelser. Jag är tacksam att Fulbright-programmet har gett mig tid och utrymme för att göra det.

Larissa Fast
Fulbright-Schuman Research Scholar
institutionen för freds- och konfliktforskning
Uppsala universitet & University of Manchester i Storbritannien.