”Den kliniska forskningens möjligheter”
Krönika
Om vi nu en stund bortser från problemen och i stället fokuserar på möjligheterna måste vi konstatera att läget för den kliniska forskningen är oerhört gynnsamt, skriver Bengt Westermark, seniorprofessor i tumörbiologi.
En av mina äldre professorskolleger brukade säga att vi egentligen har världens bästa jobb – bra betalt och frihet att göra det vi tycker är roligast och mest spännande inom forskningen. Budskapet var: sluta gnäll och jobba på! En av de saker som under senare tid genererat mycket gnäll är den kliniska forskningens villkor. Utredning efter utredning har visat problemen och gett förslag till åtgärder, men mycket litet händer. Den politiska viljan att åstadkomma de nödvändiga reformerna verkar saknas. Sjukhusledningar och verksamhetschefer sitter fast i budgetfällan. Akademin och sjukvården idkar dragkamp i stället för lagspel.
Om vi nu ändå en stund bortser från problemen och i stället fokuserar på möjligheterna måste vi konstatera att läget för den kliniska forskningen är oerhört gynnsamt. Den tekniska utvecklingen har gett oss instrument att besvara i stort sett vilken fråga vi ställer inom medicinsk forskning. SciLifeLab har forskningsplattformar som tangerar fronten inom flera områden. Pengar finns, inte minst inom den kliniska forskningen, där ALF-medlen är en betydande resurs. Wallenbergstiftelserna har i samarbete med Kungl Vetenskapsakademien finansieringsprogram för excellent klinisk forskning för både seniora och juniora forskare. Vetenskapsrådet anslår riktade medel för klinisk behandlingsforskning. Cancerfonden delar ut mer medel än någonsin. Svenska patienter deltar gärna i forskningsprojekt. Nya läkemedel produceras, inte minst inom cancerområdet.
Vi får inte missa chansen att ta tillvara på alla dessa möjligheter. De kliniska forskarna måste själva skapa dynamiska forskningsmiljöer med stora krav på infrastruktur och intellektuellt klimat. Forskarstuderande läkare måste få samma tunga forskarutbildning som de prekliniska doktoranderna. Ambitionerna i valet av forskningsfrågor måste höjas. I dagens läge är den kliniska forskningen ofta snuttifierad med sikte på kvantitet snarare än kvalitet i publikationerna, ”Det är bättre med en riktigt bra publikation i handen än tio åt skogen”.
Strukturen och ledarskapet vid universitetssjukhusen ger verkligen inte optimala förutsättningar för klinisk forskning, men bristerna överträffas av möjligheterna. Mycket kan ändå åstadkommas inom de bristfälliga strukturerna. Vi som började forska för 50 år sedan vet hur frustrerande det är att kunna ställa de väsentliga frågorna men sakna instrument att besvara dem. Nu är läget helt annorlunda. Låt oss ta vara på möjligheterna, sluta gnälla och jobba på!
Bengt Westermark
Seniorprofessor i tumörbiologi
Institutionen för immunologi, genetik och patologi
Uppsala universitet