Växande populism visar på demokratins sårbarhet
Det drar en våg av populism över världen. Missnöjespartierna växer i många länder och kommer till makten i allmänna val. Det visar på en sårbarhet i vårt demokratiska system, menar Sverker Gustavsson, professor i statskunskap vid Uppsala universitet: "Vi har invaggat oss i trygghet under alltför lång tid."
FOTO: MIKAEL WALLERSTEDT
På senaste tiden har populismens styrka visat sig i ett antal uppmärksammade val. Donald Trumps oväntade seger i det amerikanska presidentvalet är ett exempel, ett annat är framgångarna för högerextrema franska partiet Front National med Marine Le Pen i spetsen.
En som vet mycket om ämnet är Sverker Gustavsson, välkänd statsvetare som också är aktiv i debatten.
Vad är populism egentligen?
– Det är inte helt lätt att svara på. Det är inte så att alla idéer som kommer underifrån och påtalar sociala orättvisor kan kallas populism – det kan ju vara högst berättigad samhällskritik. Vissa författare talar om ”okonventionellt beteende”– vilket stämmer in på politiker som Berlusconi och Trump, men inte gäller alla.
En bättre definition enligt Sverker Gustavsson är populisternas ”principiella illiberalism” – det vill säga att de motsätter sig delar av vårt liberala demokratiska system.
– De är inte emot allmän rösträtt, tvärtom, de är entusiaster för allmän rösträtt och majoritetsstyre. Men de är negativa till den andra delen av demokratin. En fungerande rättsstat, professionalism och legitim opposition vill de absolut inte ha.
Att populismen växer så snabbt idag förvånar även statsvetare, även om de rent teoretiskt sett att detta kunde hända.
– Ända sedan andra världskriget har vi levt i en sorts segervisshet, att vårt demokratiska system är självklart. Det stämmer inte, det är det vi nu ser. Det är inte självklart att folk vill ha den liberala delen av demokratin. Här i Sverige är vi extremt naiva för vi har inte haft någon antidemokratisk rörelse att räkna med under de senaste hundra åren.
Han kallar det en skuggteori till den liberala demokratin, som tar fäste på några svaga punkter. Det är till exempel inte självklart vilka som tillhör folket, utan det förändras genom folkvandringar och krig. Det är heller inte självklart var makten ska ligga eller hur den ska organiseras. En annan svaghet är att det är oklart var gränsen går mellan vad tjänstemän ska göra och vad folkvalda ska göra. Det råder också olika meningar om själva målet för politiken.
– En liberal av min typ säger då att själva poängen med en liberal demokrati är att vi inte är överens om vad det går ut på. Vi kan bearbeta frågan om vad som är rätt organisation och var makten ska ligga. Men när vi inte riktigt orkar med den diskussionen öppnar vi för ”skuggteorin”.
När blir populismen ett hot mot demokratin?
– Om man med demokrati menar att det ska vara vissa spärrar mellan folkmeningen och det som beslutas. Man ska utreda, man ska ha domstolar, man ska ha journalistik som ifrågasätter politiken. Vi har invaggat oss i trygghet alltför lång tid och ser inte riktigt vad statsskicket fordrar av oss.
De politiska partierna har en viktig roll i den liberala demokratin – nämligen att fånga upp väljarnas behov och tala om för dem vad som är politiskt möjligt. När det inte fungerar öppnar det inte bara för populism utan också för teknokrati – tanken att politik är alltför viktigt för att skötas av politiker och att vi därför måste anställa experter. Det kan vara ekonomer, jurister och experter på andra områden, menar Sverker Gustavsson.
– Demokratin förutsätter ju massor av expertis, men vad händer när dessa experter börjar säga att nu klarar inte politikerna att ge oss order längre? Då har vi generaler som vill sköta försvaret och ekonomer som vill ha självständiga centralbanker och ett finansdepartement som agerar självständigt, så att det inte dras in i valrörelsen.
På den ena sidan finns alltså populisterna och på den andra sidan teknokraterna och gemensamt för dem är att de misstror partisystemet. De senaste 20–30 åren har det teknokratiska varit en vanlig tankefigur, inte minst inom EU.
– Ju mer man inför teknokratiska lösningar, desto mer öppnar man för populisterna. Och får populisterna inflytande så säger man från den andra sidan att vi måste ha regler så att våra expertområden inte dras in i valrörelsen, säger Sverker Gustavsson.
Det är en dramatisk utveckling, som statsvetarna följer med intresse. I våras var det val i Frankrike, med högerextrema Marine Le Pen är en av presidentkandidaterna och i september var det tyskarnas tur att gå till valurnorna.
Resultatet blev att det populistiska AfD med 12,6 procent av rösterna blev landets tredje största parti. Från att ha varit känt för sin stabilitet blev Tyskland helt plötsligt svårstyrt och politiskt oförutsägbart.
Därmed understryks det som är gemensamt för Amerika och Europa. Frihandelsmodellen öppnar länderna mot världen och invånarna behöver känna sig säkra på att de inte riskerar att få det sämre, menar Sverker Gustavsson.
Vad kan man göra för att vända utvecklingen?
– Jag tror på klassisk politik, att investera i infrastrukturen och se till att folk tror att deras barn kommer att få det bättre än de själva. Då gäller det att höja nivån på utbildningen och sjukvården och det kräver högre skatter. Tanken att folks högsta dröm är att shoppa mera är att underskatta väljarna.
Sverker Gustavsson betonar vikten av att bevara spänningen mellan höger- och vänsterpartier. På det internationella planet gäller det att hitta en balans mellan å ena sidan frihandelns öppna gränser och å andra sidan nationellt självbestämmande och demokrati. Det kan till exempel handla om att villkoren på arbetsmarknaden kan se olika ut i olika länder.
– Om man vill ha kvar förtroendet för politiken är det inte realistiskt att säga: ”Vi måste avskaffa kollektivavtalen på arbetsmarknaden för att det ska vara lika konkurrensvillkor överallt”. Då spelar man populismen i händerna. Och olika länder måste få ta ut olika höga skatter, så att medborgarna finner det meningsfullt att rösta och har en tro på framtiden.
Annica Hulth