I huvudet på en psykiater

– Jag älskar verkligen internationell fotboll. Jag kan när som helst slå mig ner framför en match som Mexico mot Ghana och finna en fascinerande skönhet i hur tydligt de olika nationernas kulturer och temperament framträder!
Jo, det rör sig utan tvekan en hel del i huvudet på Lisa Ekselius, professor och överläkare i psykiatri, något som också var titeln på den föreläsning hon höll när hon den 20 oktober äntrade Grönwallsalens scen för att ta emot 2017 års Rudbeckpris, Uppsala universitets mest prestigefyllda utmärkelse inom medicin. I Upsala Läkareförenings motivering fastslås Lisa Ekselius "Omfattande och excellenta forskning" såväl som en "Enastående förmåga att få andra att blomstra".
– Jag har nog inte riktigt hunnit smälta att jag ska räknas till den skara framstående forskare som fått utmärkelsen före mig. Samtidigt är jag naturligtvis oerhört glad och hedrad över att komma ifråga för ett så fint pris, och främst ser jag det som en bekräftelse av allt det arbete vår forskargrupp lagt ned på att ta psykiatrin i Uppsala dit vi befinner oss idag.

I ett inte alltför avlägset förflutet var psykisk sjukdom belagt med skam, något som samhället gjorde sitt bästa för att dölja. Behandlingshemmen förlades långt från stadskärnorna, ibland naturskönt, alltid utom synhåll. Idag är situationen annorlunda. Vid Akademiska sjukhusets entré möts besökaren av Psykiatrins Hus imponerande exteriör, en satsning som väckt starka känslor, men som med några år på nacken tycks ha funnit en plats i Uppsalabornas hjärtan.
– Det är en fantastisk tillgång där vi äntligen får samla alla kompetenser och arbeta i direkt anslutning till sjukhusets övriga specialister. Det gynnar forskningen, kliniken och framför allt patienterna, och det gör mig lika glad varje gång jag går till jobbet, konstaterar Lisa Ekselius.
Helt molnfri är dock inte himlen ens över Psykiatrins Hus. Nationellt riskerar psykiatrin alltjämt att behandlas som en särart inom vård och forskning, inte minst vid fördelning av anslag. På ett bredare plan uttrycks också uns av misstro mot hur de tilldelade resurserna används, något som kan anas även i Uppsala.
– Att psykisk ohälsa förblir stigmatiserande och att vi som vårdgivare och forskare inte förmår vinna samhällets fulla förtroende ställer oss inför stora utmaningar. Vi måste helt enkelt bli bättre på att synas, och årets Olof Rudbeckdag med fokus på vårt fält ser jag som en viktig investering i en pågående folkbildning. Vår hjärna är en komplex skapelse och den kroppsfunktion som mest skiljer oss från övriga däggdjur. Det gör dess sjukdomar svårundersökta, men nu ger magnetkameran oss bättre möjligheter än någonsin förr, och vi kan vänta oss oerhört mycket ny kunskap om både den friska och den sjuka hjärnan i en snar framtid.

Själv har Lisa Ekselius vigt sin forskargärning åt personlighetssyndrom, ett relativt vanligt tillstånd där den drabbade har så stora svårigheter att anpassa sig till händelser och omgivning att det orsakar sociala eller arbetsrelaterade funktionshinder. De som diagnostiserats uppvisar även påtagligt högre grad av dödlighet kopplat till både naturliga och onaturliga orsaker, en situation vars allvar växer ytterligare av den rådande bristen på beprövade behandlingar.
– Vi behöver mer kunskap för att kunna ta ett samlat grepp om diagnosen, definiera preventiva faktorer och skapa ett system för att tidigt fånga upp riskpersoner. När vi hittar rätt kommer det att bidra till effektivare patientprioriteringar och bättre insatser.
En förutsättning för fungerande psykiatri är ömsesidigt förtroende och nära samverkan mellan patient och psykiater. Det är även nödvändigt för att få patienter att delta i forskning om sjukdomars orsaker, och Lisa Ekselius och hennes forskargrupp har framgångsrikt lyckats skapa en vetenskaplig biobank dit vårdtagare erbjuds bidra. Trots den extra belastning det innebär väljer flertalet att lämna prover och på så sätt stödja forskningen. En utvärdering bland patientgruppen ”Unga Vuxna” bekräftar att de dessutom är mycket positiva till initiativet.
– Vi har många års hårt arbete bakom oss, men genom att fokusera på möjligheterna har vi fått den glädje och energi som krävts. Idag börjar vi skörda resultaten av våra ansträngningar vilket är väldigt inspirerande, och får jag bara behålla hälsan så arbetar jag gärna till 67. Däremot upplever jag inte minsta oro över att ”släppa taget”, vår grupp rymmer flera yngre, kompetenta forskare och kliniker som kommer att göra ett strålande jobb med att leda utvecklingen vidare.

Läs mer om Lisa Ekselius forskning
Läs mer om Olof Rudbeckdagen 2017

Mer om Lisa Ekselius

Ålder 64 år
Bor I centrala Uppsala
Familj Maken Bengt Gerdin, dotter och bonusson
På sängbordet Butcher’s Crossing av John Williams, en mycket läsvärd roman.
Senaste komplimangen fick jag av min bonusson som tyckte att det var roligt att tillbringa gårdagen med mig.
Mitt sommarprogram skulle handla om att vi behöver mer kunskap om psykisk sjukdom för att lyckas avstigmatisera dessa vanliga tillstånd.
En ledig dag tillbringar jag vid vårt semesterhus utanför Trosa, gärna i en havskajak.