Dag Blanck: "Viktigt att föra fram den akademiska kunskapen om USA"

När journalister intervjuade Dag Blanck, professor i nordamerikastudier, som intensivast under den senaste presidentvalskampanjen i USA publicerades i snitt sex artiklar eller mediainslag om dagen sju dagar i veckan i ett och ett halvt år. Det blir drygt fyratusen publiceringar, även om en del publiceringar bygger på samma intervju.

– Så mycket? Det är förstås roligt att ämnesområdet man håller på med uppmärksammas. Många har ju åsikter om USA och det är viktigt att föra fram den akademiska kunskapen, säger Dag Blanck.
 
I den intensiva kontakten med journalister har Dag Blanck utvecklat ett förhållningssätt.
– Jag är historiker och avstår nästan alltid från förutsägelser, men det är svårt eftersom journalister ofta vill ha just det direktanalyser. Jag har också lärt mig att inte prata för mycket, säger ett par meningar istället och väntar på följdfrågor. Det blir en sorts dynamik som journalisterna tycker blir bra TV och radio.
 
Men varför är det så svårt för oss att förstå USA?
– En paradox i relationen med USA är att vi är oerhört USA-orienterade men att vi samtidigt har en selektiv kunskap om USA. Vi vet väldigt mycket om det vi känner igen. Men om man ska förstå USA måste man också ta in andra annorlunda aspekter av landet, som till exempel vapenlagarna eller dödsstraffet. För oss i Sverige framstår de som mycket främmande.
 
En viktig faktor för att förstå USA och hur det skiljer sig från USA är synen på staten.
– I USA har man en mycket skeptisk syn på staten, något som har funnits med från starten. Sverige, däremot, är nästan motsatsen till USA, vi litar mycket mer på staten.
 
Det är också intressant att se hur den svenska och europeiska amerikabilden har skiftat.
– Vid sekelskiftet var det vänstern som var positiv till USA. Många inom arbetarrörelsen hade berörts av den stora emigrationen och landet framstod i ett positivt sken. Bland konservativa fanns däremot kritik och man såg USA som krasst, kulturlöst och imperialistiskt. Under 1900-talet bytte så småningom höger och vänster plats, medan själva argumenten i förvånansvärd utsträckning förblev desamma. vände bilden men argumenten var och är fortfarande samma.
 
Intresset för USA väcktes tidigt hos Dag Blanck men det var först när han gick på college i USA som intresset för emigrationen kom.
 
– Jag var mycket intresserad av USA och min mamma sade till mig att "ska du inte söka ett stipendium till Amerika?" Jag var lite tveksam, eftersom jag hade marscherat i demonstrationer mot amerikansk utrikespolitik. Men jag var lydig och gjorde som min mamma sade.
 
Genom Sverige-Amerika Stiftelsen fick han ett stipendium och kom till svenskcolleget Augustana College i Illinois. Väl där upptäckte Dag Blanck att colleget hade omfattande material om det svensk-amerikanska samhället som uppstod i USA vid sekelskiftet 1900, vilket blev ingången till studier av både den svensk-amerikanska historien men också svensk-amerikanska relationer i bredare bemärkelse. Sedan 1985 har han varit knuten till colleget och tillbringar tid där varje år.
 
– Jag blev fascinerad av den svenskhet som uppkommit i USA och som fortfarande kunde spåras vid colleget. Men jag fick snabbt klart för mig att den svenskhet som jag mötte och den som fanns vid sekelskiftet var mycket olika. Något hade hänt med svenskheten när den kom till Amerika.
 
Som exempel berättar Dag Blanck om en jullunch med en svensk-amerikansk förening.
– De serverade köttbullar och sill men det som alla väntade på var potatiskorven, en helt okänd svensk rätt för mig. Jag som var uppvuxen i Sollentuna utanför Stockholm hade aldrig hört talas om potatiskorv, men för dem var det bland det svenskaste som fanns. Det visade sig att det var en regionalt präglad rätt från Värmland, som i USA hade blivit symboliskt svensk. Svenskheten på ömse sidor av Atlanten skilde sig alltså åt. Den är föränderlig och kontextuellt beroende. I USA uppstod vad som måste kallas en svensk-amerikanism.
 
Frågan engagerar Dag Blanck och han fortsätter att fördjupa resonemanget.
– Det finns missförstånd på båda sidor. Svensk-amerikaner som åker till Sverige kan inte hitta det Sverige som de har vuxit upp med och rikssvenskar känner inte igen sig i den amerikanska svenskheten, som man kan skratta åt och finna sentimental. Men det är viktigt att förstå den att amerikanska svenskheten inte är sämre utan annorlunda. Den har utvecklats enligt sin egen logik och bör förstås så. Det påminner ibland om en dialekt.
 
Resonemanget leder vidare till en djupare förståelse av USA som ju ibland kallas en smältdegel för olika kulturer.

– I USA använder man den etniska identiteten i ett slags integrationsarbete. Genom att bli svensk-amerikaner blir man också amerikan. Här finns ingen motsättning och i USA förväntas man nästan ha en etnisk identitet. Den amerikanska identiteten är politiskt-ideologisk, inte kulturell. De kulturella särdragen kan man då hämta från ett etniskt ursprung i Sverige, Tyskland, Mexico eller någon annan plats. Denna speciella dubbelhet i det nationella har vi inte i Sverige - ännu.