”Släpp lös samlingarna!”
Krönika
”Det digitaliseringsarbete som görs under åren framöver kommer att leda till en mängd spännande ny spetsforskning, i synnerhet inom det humanistiskt-samhällsvetenskapliga området”, skriver Lars Burman, överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek.
I dessa dagar gör Vetenskapsrådet en härlig utlysning. 175 miljoner kronor ska under en femårsperiod gå till digitalisering och tillgängliggörande av kulturarvssamlingar. Satsningen syftar till att främja datadriven forskning, och det digitaliseringsarbete som görs under åren framöver kommer att leda till en mängd spännande ny spetsforskning, i synnerhet inom det humanistiskt-samhällsvetenskapliga området.
På sätt och vis kan man tänka sig att något som liknar de stora laboratoriemiljöerna inom naturvetenskap eller medicin växer fram. Forskarna behöver forskningsdata som går att hantera på nya sätt. Infrastrukturer byggs upp som kan skapa och hantera dessa. Det kulturarvsmaterial som skall göras möjligt att digitalt beforska behöver läggas under kameror av bildtekniker. Ibland behöver konservatorer dessförinnan förbereda det sköra materialet. När bilderna finns skall det förses med metadata och lagras i lämpliga lämpliga långsiktiga system. Här är systemet Alvin ett lysande exempel, där det redan ligger över 600 000 öppna filer. Forskarna kan också behöva stöd i att exportera till andra system där spännande specialbearbetningar kan göras.
Jag ser alltså framför mig ett tätt samarbete mellan olika specialister, och ett stort universitetsbibliotek som det i Uppsala är naturligtvis en viktig aktör. Här finns oerhörda samlingar, en välutrustad digitaliseringsstudio och teknisk expertis. I mitten av mars ordnades en informationsträff för forskare med anledning av Vetenskapsrådets utlysning, och denna samlade ett femtiotal personer. Man kan nog tänka sig att åtskilliga starka Uppsalaansökningar kommer att gå in till Vetenskapsrådet i maj.
Det är forskarna som forskar. Men i det moderna universitetet bygger forskning på effektiva infrastrukturer, samarbeten och smart kompetensutnyttjande. Min egen gissning är att med digitaliseringen kommer forskning på äldre material att ta ett ofantligt kliv framåt. Vissa forskningsuppgifter kommer fortfarande att utföras av den ensamma forskaren böjd över handskrifter i specialläsesalen på Carolina (men ständigt hjälpt av digitala filer och kataloger). Många omtumlande undersökningar kommer emellertid att göras i forskargrupper som bygger på lagarbete där olika kunskaper och kompetenser samverkar, allt från teoretiker till digitaliserings-, material-, metadata- och metodspecialister.
Men en förutsättning är att riktigt stora mängder av unikt kulturarvsmaterial digitaliseras. Forskningspropositionen ”Kunskap i samverkan”, framlagd hösten 2016, underströk behovet av ”ökad tillgång till stora digitala datavolymer” och pekar ut kulturarvsinstitutionernas arkiv, samlingar och bibliotek. Uppsala universitetsbibliotek hör till dem som gärna vill öka takten, väl medvetet om att arbetet inte kommer att ta slut i brådrasket. Hyllkilometer efter hyllkilometer av unikt eller svåråtkomligt material väntar på insatser. Övergången från handskrifter till tryck tog århundraden och är egentligen inte slut. Den digitala övergången handlar också om sekler.
Lars Burman
överbibliotekarie
Uppsala universitetsbibliotek