Dags för pension för Kerstin i reception
Hallå där! Kerstin Gädeke Eriksson, receptionist som jobbat på Ångströmlaboratoriet sedan 1997 och som nu går i pension:
Foto: Anneli Björkman
Hängiven, proffsig och erfaren som få – hur ska det gå nu när du slutar, Kerstin?! Din kompetens och servicekänsla är omvittnad och ”alla” känner dig - du är nästan en institution i dig själv :)
– Tack! Jag vet inte jag… man växer ju i sin roll. Man gör det bästa man kan och kan man inte svara på en fråga så får man ta reda på det.
När började du jobba på Ångström?
– Jag började jobba här den 20 januari 1997. Ångström stod klart 1996. Då fanns bara hus 1, 3, 4 och 5. Eller det lilla, riktiga Ångström som vi som var med på den tiden säger. Då visste man namnen på alla som jobbade här. Receptionen låg på samma plats men var högskoleingenjörernas kansli. I början jobbade jag bara några timmar om dagen eftersom jag var nattsköterska på Akademiska sjukhuset. Jag visste ingenting om kontorsarbete och hade aldrig hållit på med datorer. Men det lärde jag mig vartefter. Efterhand fick jag fler och fler timmar, och sen sökte och fick jag heltidstjänsten som receptionist.
Hur har ditt arbete förändrats?
– I början tog jag hand om tentor och delade ut dem till studenterna. Mycket handlade också om att hänvisa folk till olika platser. Förr var det enklare med färre arbetsuppgifter för huset var ju mycket mindre. Jag var mer alltiallo då. Nu är det helt annorlunda, nu handlar mitt arbete mest om att boka lokaler, främst åt studenterna. Forsränningskommittén, Mottagningskommittén, Utnarm och så vidare bokar ett halvår i förväg för de ska ha väldigt många möten där alla inblandade ska lära sig sina uppgifter.
Det är ju väldigt många du ska serva. Sätter du igång och gör ett pussel eller är det först till kvarn?
– Nej, jag håller aldrig i något eget projekt utan det är den som kommer till luckan eller ringer på telefonen som får service. Sen får jag alla bokningar på mejlen. När jag kommer på morgonen tar jag ut mejlen och sen så tar jag dem en efter en. Och kommer det någon i luckan så hjälper jag den personen.
Har du något kul minne från åren på Ångström?
– Det finns ju alla möjliga, till exempel alla språkförväxlingar. Jag är inte så jätteduktig på engelska och en gång kom en person som inte heller hade engelska som sitt modersmål och som skulle köpa ett cykelsadelskydd. När hon hade köpt det såg hon ut som att hon inte riktigt visste vad hon skulle ha det till och satte det på huvudet, hon trodde nog det var en slags regnmössa. Men då stoppade jag henne och sa ”it’s for the bicycle”…
Något du gillat lite extra med jobbet?
– Från första början har jag tyckt det varit jättespännande och kul att få jobba med unga människor. Det är så roligt att se studenterna planera för alla dessa event, hur de växer i sina roller. De är så proffsiga och väldigt tacksamma för att man hjälper till med lokaler, fixar och lånar ut utrustning och så vidare. Man får ofta mejl från samma personer som anordnar eventen, ”tack du är en pärla”. Det har verkligen varit jätteroligt att jobba med dem. Snart ska de ut i arbetslivet, då känner man hur roligt det är att de klarar av sådant här.
föreståndare vid Polacksbacken.
Foto: Anneli Björkman
Till sist: vad ska du göra nu?
– Det vet jag inte riktigt än, men nu får jag tid att umgås med min sambo som redan är pensionär. Min sambo och jag har sommarställe i Åbo skärgård i Finland där vi är i omgångar från det att isen släppt i mars-april till september. Jag har också fyra barn och fyra barnbarn som vi umgås mycket med. Så nu blir det även tid för dagishämtningar. Men först åker vi på en långresa till Indien där jag aldrig har varit. Vi blir borta fem veckor, det ska bli spännande.
Anneli Björkman