Student- och alumnsamverkan viktigt för nye dekanen

Marcus Lindahl är ny samverkansdekan vid vetenskapsområdet för teknik och naturvetenskap.

Marcus Lindahl må vara ny på samverkansposten men hans erfarenheter på området sträcker sig långt tillbaka. Sedan 2011 är han professor i industriell teknik vid Ångströmlaboratoriet där han förutom forskning och undervisning ägnat sig åt samverkan med industriella och offentliga partners.

I sin forskning har han fokuserat på innovationsprocesser samt organisation och ledning av teknikutveckling. Dessutom har han stöttat forskare, lärare och studenter i att närma sig näringsliv och samhälle. Fast något generellt framgångsrecept för samverkan sitter han inte på.

– Hade vi känt till någon generalklausul så hade vi löst samverkansutmaningen. Men från min forskning och erfarenheter av samverkan är det två stora saker som jag tycker är avgörande. Båda parter måste känna att de får ut något av samverkan, att de är jämbördiga på något vis, säger Marcus Lindahl och fortsätter:

– Sen är det den här underbara gamla floskeln om att man måste bygga förtroenden. De bästa projekt jag någonsin har sett, forskat om eller varit med i själv är de som börjat i lite mindre skala och där vi tillsammans testat oss fram tillsammans. När vi sett att vi kommit fram till något nyttigt och fått ut det vi önskat, har vi skalat upp och då blivit ganska framgångsrika.

Viktigt att förstå varandras förutsättningar

Vid samarbeten mellan företag och forskare kan ibland viss misstänksamhet smyga sig in, enligt Marcus Lindahl. Det kan uppstå frågor kring publicering och patentering där problemen överdrivs. Då är det viktigt att försöka sätta sig in i vilka behov den andra har.

– De gånger parterna ansträngt sig för att få en djupare förståelse för antingen forskningens förutsättningar eller innovationsavdelningens operativa möjlighet att ta emot forskningsresultat, då har det funkat mycket bättre.

Att bli samverkansdekan tycker han är kul av många skäl. Samverkan är sedan långt tillbaka ett av hans forskningsintressen och arbetsområden. Nu får han chansen att bidra med sina förmågor i ett större sammanhang.

– Jag har kommit fram till att samverkan verkligen är viktigt. Det finns så mycket vi kan göra inom det. Ta bara den fantastiska möjlighet vi har som universitet och fakultet med våra alumner. Vi skulle kunna vara en mycket större resurs för alumnerna, och vi vet redan nu att alumnerna vill vara en mycket större resurs för sitt gamla universitet än vad de får.

Vilka hinder har funnits för att samarbeta med alumner?

– Dels har vi varit lite sena på bollen. Nu är det väl någon som blir arg då, men vi borde betrakta alumnverksamheten som någonting som inte bara gamla alumner sysslar med utan se hur strategiskt viktiga alumnerna är för oss och vi för dem. Titta på Harvard och MIT och alla vi vill jämföra oss med, där finns det ju en oerhört välutvecklad alumnverksamhet som tas om hand av människor på universiteten. Vissa alumner blir ju så framgångsrika att de kommer tillbaka och kan beställa forskning eller utbildning av oss eller stödja universitetet.

Han fortsätter:

– Förutom att det är vår samhälleliga skyldighet så kan man också säga att alumner som kan komma tillbaka i den enkla tappningen och gästföreläsa på det program de gick på är en jättetillgång där studenter får ”möta sig själva” ungefär fem år framåt i tiden. Vi har alumner som har kunskaper om utbildningen och samtidigt en livs- och yrkeserfarenhet att ge tillbaka. Superviktigt!

Enligt Marcus Lindahl borde det finnas en självklar plats för alumner i dagens satsning på det livslånga lärandet. En spännande tanke är att erbjuda alumnerna en form av serviceavtal med möjlighet att kontinuerligt uppdatera sina kompetenser vid sitt gamla lärosäte. Men då behöver alla delar av vetenskapsområdet vara med på banan.

– För att få veta hur vi kan stötta alumnarbetet ute i verksamheten har vi startat ett projekt vid vårt vetenskapsområde. Vi ska tillsammans fundera på vad vi har för best practice: vilka resurser finns idag, var behöver man stöd, vilka nivåer ska vi jobba på? En grupp som hamnat i skymundan är de som har en forskarexamen men har lämnat akademin – hur ska vi hitta ett bra erbjudande och relation till dem och vem ska hålla i det?

Ökad samverkan i centrumsatsningar

Förutom alumnverksamheten väntar en rad andra ärenden på Marcus Lindahls bord. Flera rör nya centrumbildningar och centrumliknande projekt vid vetenskapsområdet, däribland de Vinnova-stödda kompetenscentren Additive Manufacturing for the Life Sciences och Batteries Sweden. Inom Additive Manufacturing for the Life Sciences samarbetar näringsliv och flera forskargrupper inom teknik och naturvetenskap liksom medicin och farmaci med Akademiska sjukhuset. Batteries Sweden i sin tur samverkar med företag för att stötta spetsforskningen inom batteriområdet.

Målet med satsningarna är att stärka forskningen och industrin men kraven ökar även på att bedriva utbildningssatsningar inom dessa centrum. Den utvecklingen vill Marcus Lindahl bidra till. För övrigt skulle han önska att centrumbildningarna fick större uppmärksamhet internt och externt.

– Vi är framstående inom de här områdena, även om vi tidigare inte kommit ut bäst på punkten samverkansmätning gentemot andra lärosäten. Men – och man är väl Uppsalait – vi är ju ganska bra, men vi har inte varit fullt så framgångsrika på att kommunicera det vi gör på ett sådant sätt, så det vill jag göra.

Ett annat initiativ han ser fram emot att jobba med är EU-konsortiet ENLIGHT. I det projektet ska Uppsala universitet och åtta andra europeiska universitet arbeta med utmanings- och samverkansdriven tvärvetenskaplig utbildning kring temat hållbara städer. Det kommer att ge studenter, lärare och forskare chans till internationella samarbeten inom en rad områden, däribland digitalisering och AI, energi och klimatförändringarnas påverkan på de regionala ekosystemen.

– Det är fantastiskt viktigt att våra studenter får möjlighet att lära sig av reella problem och utmaningar som väntar dem i framtiden och att få en känsla för framtida arbetsgivare. Men även det dubbelriktade – det är viktigt för näringslivet och andra samhällsaktörer att träffa och lära sig av våra studenter också innan de är färdigutbildade. Det är någonting som nu blir möjligt på EU-nivå i och med ENLIGHT-projektet.

Fler samarbeten i utbildningarna mellan näringsliv, industri, myndigheter och studenter är en del av framtidens framgångsrecept – där studenterna är den springande punkten. 

– Det brukar reta mina forskarkollegor när jag säger att vår stora samhällsnytta inte är vår framstående forskning utan alla de studenter som tar examen från oss. Faktum är att kompetensförsörjningen av disputerade och studenter på kandidat- och masternivå är ett väldigt stort värde av det vi skapar i samhället. Så vi måste se till att vara på tårna för våra blivande och befintliga alumner.