Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större
Den 18 april är det dags för Henrik Forshamn att försvara sin licentiatavhandling i rättshistoria. Vad är egentligen rättshistoria, borde den delas upp i två discipliner, en juridisk och en historisk, givet att de utgår från olika metoder och källkritiker?
Denna fråga och andra ställer sig Henrik Forshamn i sin licentiatavhandling ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. Prolog. En självkritisk studie av juridisk metod i mötet med i tid och rum främmande juridik, med avseende på den rätta och den fria tankens vetenskapliga förutsättningar”, som han försvarar vid ett seminarium i Juridicums lokaler på Riddartorget i Uppsala den 18 april. Opponent är docent Max Marklund Lyles vid Göteborgs universitet.
- Vad händer när historia skrivs av någon som inte skolats till historiker? Vad sker med musikhistorien i händerna på konsertpianisten, när skulptören formar konsthistorien och när prästen sätter sin prägel på förståelsen av kyrkans förflutna? Dessa historier må engagera, men vi skiljer dem från de vetenskapliga historier som skrivs inom musik-, konst- och kyrko- eller religionshistoria, förklarar Henrik och fortsätter:
- För juridiken gäller en annan ordning, och hur vi hamnat här är ett angeläget spörsmål, till vilket doktorstexten ‘Tänka fritt är stort’ återkommer. Denna avhandling, förklarar Henrik, sätter i stället fokus på den mer grundläggande frågan, vad som händer med förståelsen av det förflutna när historieskrivningen hamnar i händerna på juristen och dennes juridiska metod, i egenskap av oskolad historiker.
Den tendens som ligger i farans riktning för en juridisk historieskrivning tar Henrik upp inom ramen för vad han benämner självkritik. Avhandlingen utgör därmed ett rättsvetenskapligt bidrag till historievetenskapens källkritik.
- Avhandlingen tar även upp ovan fråga om disciplinens kluvna identitet. Juridisk och historisk rättshistoria är utåt sett sammanförda inom ämnet rättshistoria, men utgår från skilda vetenskapssyner, metoder och källkritiker. De bör därför betraktas och bemötas som skilda kunskapsarter med skilda vetenskapliga grunder, avslutar Henrik.
Maria Cicilaki