Uppsalaforskare söker genetisk förklaring till vikingasjukan

Hallå där… Stephan Wilbrand, överläkare och forskare vid institutionen för kirurgiska vetenskaper, som i höst deltar i en ny internationell studie kring vikingasjukan, folksjukdomen som klättrar allt högre på vårdens agenda.

Vad är egentligen vikingasjukan?
– Det är en ärftlig sjukdom där bindvävssträngar bildas i handflatan och kröker ett eller flera fingrar. Värst drabbade är medelålders män och vanligast är sjukdomen i Skandinavien, därav namnet Vikingasjukan. I Sverige lider till exempel var femte man över 60 år, men också många kvinnor av Dupuytrens kontraktur, vilket är dess kliniska namn. Idag finns några behandlingar att välja mellan, men ännu inget permanent botemedel och ofta återkommer symptomen redan efter ett par år.

Hur har denna folksjukdom kunnat förbli såpass obemärkt?
– Kanske för att man historiskt trodde att det var resultatet av osedligt leverne, i folkmun kallades det till och med för ”tjyvaklo”. Kanske för att behandling av Dupuytrens kontraktur länge hade något lägre status inom läkarkåren och var något yngre kirurger fick öva på. Det senaste decenniet har emellertid intresset för sjukdomen ökat sedan en ny enzymbehandling introducerades 2011, och idag har fältet en relativt framskjuten plats på många ortopedikonferenser.

Vad är i fokus för din egen forskning om sjukdomen?
 – Inom kort inleder jag och en yngre kollega en studie i syfte att identifiera gener som ökar risken att utveckla Dupuytrens kontraktur. Vi utgår från en isländsk genbank av mycket hög kvalitet, och hoppas längre fram sammanföra våra resultat med pågående genstudier i Holland och England. Vårt mål är att redan i en tidig fas kunna blockera tillväxtfaktorer eller möjliggöra genetiska prebehandlingar, i stället för att som idag rycka ut när eländet redan är ett konstaterat faktum.

Utforskas nya behandlingar av redan drabbade?
– Inte i någon större omfattning. Snarare pågår en förhållandevis animerad debatt kring vad som ska användas av de tre huvudsakliga alternativen: kirurgi, enzymbehandling eller nålfasciotomi. Själv hävdar jag att vi bör nyttja alla möjligheter och välja det som lämpar sig bäst i varje enskilt fall. Men för att ge ett vetenskapligt svar sammanställer vi just nu en studie av patienternas upplevelse innan och efter respektive behandling, och publicerar förhoppningsvis våra resultat redan kommande år.

Vilken utveckling är att vänta inom fältet?
– Att sjukdomen fortsätter spridas, till exempel möter vi nu samer med Dupuytrens kontraktur vilket tidigare varit en fredad grupp, å andra sidan ökar även forskningsanslagen. Vi ser också hur patienter i USA och Tyskland formerar sig i organisationer, och jag bistår gärna efter förmåga till en svensk motsvarighet om vi bara hittar rätt eldsjäl bland vårdtagarna. Faktum är att vi i Uppsala redan enzymbehandlat flest personer i Europa, och det är fortfarande lika inspirerande varje gång en tidigare vårdtagare återvänder med ett tacksamt handslag och raka fingrar!
 

Läs mer  Behandling av Dupuytrens kontraktur (Akademiska sjukhuset)
Läs mer  Dupuytrens kontraktur (Stephan Wilbrand, NetdoktorPro)

Magnus Alsne