Li Bennich-Björkman: Akademisk frihetskämpe

Professor skytteana i vältalighet och statskunskap Li Bennich-Björkman är en outtröttlig försvarare av den akademiska friheten och de långsiktiga forskningsprojekten. I sin egen forskning gör hon gärna plats för existentiella dimensioner, senast i en bok om vad det betyder att leva ett liv i exil.

När Li Bennich-Björkman skrev sin första akademiska uppsats förändrades hennes liv. Att undersöka verkligheten, identifiera problem, fördjupa sig och att skriva var väldigt stimulerande.

– Uppsatsskrivandet öppnade dörren till en ny värld, berättar hon.

Driften att fördjupa sig ledde vidare till forskarutbildningen. Idag ser hon sig som samhällsvetare och humanist och är egentligen inte riktigt bekväm med strikta uppdelningar av de samhällsvetenskapliga ämnena. Hon tycker om att röra sig över gränser. Hennes forskning spänner över flyktingfrågan, kulturpolitik, forskningspolitik, mångkulturalism och postkommunistisk politik.

– Jag försöker göra statsvetenskap på mitt sätt, konstaterar hon.

Li Bennich-Björkman är på många sätt banbrytande. Hon blev den första kvinnliga professorn på statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet 2007. Året därefter utsågs hon som första kvinna till skytteansk professor i vältalighet och statskunskap, med tjänstebostad i 1700-talshuset Skytteanum.

Den skytteanska professuren är förmodligen världens äldsta professur i statskunskap, instiftad 1622. Ett viktigt uppdrag är att kommunicera vetenskap. Ett annat viktigt uppdrag är att utse mottagarna av det skytteanska priset, som årligen delas ut till en internationellt erkänd statsvetare. Priset är på 500 000 kronor och ett av de största i världen inom samhällsvetenskaperna.

När Li Bennich-Björkman tillträdde professuren tänkte hon igenom mycket noggrant hur hon skulle uppträda både utåt och inåt.

– Jag landade i att jag inte skulle vädja om förståelse, att det var viktigt att etablera en auktoritet så snabbt och så tydligt som möjligt. Den statsvetenskapliga institutionen var väldigt manligt dominerad då och jag visste att många helst hade sett någon annan på tjänsten. Men jag höll mig undan den typen av information, jag läste till exempel inga utlåtanden om mig själv. Sedan gick det en tid och en dag upptäckte jag att jag hade jag förflyttat mig. Det som först känts lite skrämmande var inte det längre.

Hon debatterar ofta om forskningens villkor, bland annat i UNT och Svenska Dagbladet. För sin rapport ”Överlever den akademiska friheten?” från 2005 fick hon Sveriges universitetslärarförbunds pris för främjande av akademisk frihet. Hur tycker hon att den akademiska friheten mår i dag?

– Den sitter tajt till. Yngre forskare har väldigt hoppiga villkor och svårigheter att etablera en egen forskningsprofil med långsiktiga projekt där det går att fördjupa sig. Universiteten blir alltmer centraliserade och byråkratiserade och makten förskjuts från kollegiet till universitetsledningarna. Den decentralisering som har varit universitetens kännetecken, det vill säga att det är forskarna, de akademiska lärarna och studenterna som själva styr universiteten, har på många håll upphävts helt. Men Uppsala universitet är ett av de få universiteten i Sverige som har lyckats upprätthålla det kollegiala styret.

För att behålla energin i den akademiska snålblåsten har Li Bennich-Björkman tillsammans med några kolleger på institutionen startat Samverkansgruppen för god forskningsmiljö.

– Vi ser oss som en motståndsgrupp. 2016 gav vi ut ”Det hotade universitet”, en analys och ett försvar av de värden som akademin vilar på sedan lång tid tillbaka.  Vi har också ett internationellt nätverk. Det är en energigivande grupp.

Men kanske allra viktigast för energin är att styra den egna forskningen dit hon vill.

– Jag har en del av min tjänst vikt för forskning och jag ska använda min kraft och min tid till det jag tycker är viktigt att skriva om. Med åldern har det blivit tydligare för mig vad jag ska göra och vad jag inte ska göra, säger Li Bennich-Björkman.

I sin senaste bok undersöker hon olika existentiella dimensioner av att leva i exil. ”Sörja ett liv, leva ett annat: om flyktingens mörker och ljus” bygger på intervjuer hon gjort tillsammans med andra forskare under 20 års tid, dels bland de ester som kom till Sverige 1944 och dels bland de bosnier som flydde kriget på Balkan i början av 90-talet.

I boken har Li Bennich-Björkman också intervjuat sin egen mamma som flydde från Estland, så den är samtidigt ett utforskande av den egna historien.

– Med boken vill jag lyfta ett antal dimensioner som jag menar är allmängiltiga för alla som lever i exil. Jag kände att det fanns ett starkt behov att skriva om det existentiella, om varandet. Det sätt vi pratar om integration och migration på i politik och forskning blir lätt så… omänskligt.

En av de dimensioner hon lyfter upp är hur avgörande någon form av acceptans av att livet förändrats är, och att bli behandlad och betraktad som en individ. En annan dimension handlar om att kunna välja att vara i en värld eller flera, både i det gamla och det nya hemlandet.

Ett av de viktigaste svaren Li Bennich-Björkman fått i sin undersökning är just att hennes mamma och andra i exil har sörjt sitt liv och ändå levt ett annat, och att det är väldigt svårt.

– Jag är glad att jag skrivit boken och att mamma var med.

Ofta brukar hon tänka på Sverige som ett land där Framsteget har varit allt och där det inte finns plats för det vemodiga och melankoliska. Att vi nu blivit och kommer att förbli ett invandringsland hoppas hon ska ändra på det.

– Flyktingarnas förluster måste få plats i samhällsväven. Vemodet och melankolin behöver inkorporeras i en samhällelig förståelse. Jag tror att ett samhälle blir mer helt då.

Lisa Thorsén