Ordföljden var friare på medeltiden

I dag accepterar vi bara formen "har köpt en bok", men på medeltiden gick det lika bra med "har en bok köpt" eller "en bok har köpt".

Adrian Sangfelt har i sin avhandling undersökt ordföljder i svenska språkets historia och kan visa att vissa ordföljder som varit accepterade på medeltiden är helt främmande för oss idag. Han har studerat ett femtiotal texter från 1200-talet till 1700-talet. De första århundradena är det lagtexter och religiösa skrifter. Längre fram i tiden är det historiska krönikeberättelser, privata brev och personliga memoarer. Det han har tittat på är just ordföljden verb och objekt. Eller objekt och verb.

– Det fanns flera olika sätt att skriva samma sak på. I dag accepterar vi bara formen har köpt en bok, men då gick det lika bra med har en bok köpt eller en bok har köpt. Det fanns även då kombinationer som inte var möjliga och det visar bara att dåtidens människor förstås hade en språkkänsla precis som vi har idag, säger Adrian Sangfelt, vid institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. 

Två möjliga exempel

1. "þe ek huggit hawæ .j. annærs manz skoghi (från 1200-talet"
En ordagrann översättning vore: 'den ek huggit ha i annan mans skog' eller med vanlig modern svenska: 'ha huggit eken i en annan mans skog'.

2. "hwre han skulde thenne swen forgöra (från 1400-talet)"
Ordagrann översättning: 'hur han skulle denna pojke förgöra' eller: ’hur han skulle döda den här pojken’.

En författare kunde använda flera olika kombinationer i en och samma text.
– Det mest extrema som jag har hittat är att du kan ha olika ordföljder vid ett och samma verb. Om ett verb förutsätter två objekt kan ett objekt stå till vänster om verbet och ett till höger, säger Adrian Sangfeltr.

Ännu ett exempel: "Skuldo the oc dødh dyur offra gudhi (från 1300-talet). Ordagrann översättning: ’Skulle de också dött djur offra (åt) gud’. Alltså: De skulle också offra ett dött djur åt gud.

Språkkänslan tillåter många varianter

Varför det ser ut så här, om det är ett försök till variation eller bara ett tecken på att ordföljden inte har någon betydelse är inte klarlagt. Adrian Sangfelt beskriver det som ännu ett tecken, kanske det allra bästa tecknet, på att språkkänslan tillåter många varianter för att uttrycka ungefär samma sak.

Under århundradena blir de olika formerna allt ovanligare. Variationerna finns fortfarande kvar och det kan även fortsättningsvis vara flera i samma text, men andelen variationer minskar. I slutet av 1700-talet finns bara en form kvar och det är den vi använder i dag: "har köpt en bok". Adrian Sangfelts förklaring är att det är den som går fortast för människor att förstå och tolka.

– Den här forskningen kan ge intressanta insikter i ordföljder i världens olika språk. Hur går det till när ordföljden i ett språk eller i en språkfamilj förändras? Det finns inget slutgiltigt svar men jag belyser hur kan gå till och visar också på saker som inte har ändrats, säger Adrian Sangfelt.