Klimatförhandlingarna är inget grönmålande babbel

KRÖNIKA

11 november 2021

Några olika plakat från klimatdemonstration.

Att enbart protestera är samtidigt en enkel väg att vandra. Den som vill vara krävande men också specifik tänker bortom plakaten, skriver Mikael Karlsson.

KRÖNIKA. Medan varje vetenskapligt välgrundad studie visar att utsläppen måste minska både mycket och snabbt om de beslutade klimatmålen ska nås, så är det grundlöst, insiktslöst och i värsta fall kontraproduktivt att tala om att ”de” grönmålar. Det skriver Mikael Karlsson, universitetslektor i klimatledarskap, apropå klimatmötet i Glasgow.

Mikael Karlsson, universitetslektor i klimatledarskap.
Foto: Mikael Wallerstedt

Jag ser demonstranterna gå och hör trummorna slå. Hundratusentals manifesterar här i Glasgow mot klimatförändringarna. Det sker fredligt och folkligt. Plakat efter plakat efterlyser beslut på COP26, den 26:e konferensen för parterna till FN:s klimatkonvention. Många ropar på förbud mot fossila bränslen och efterlyser klimaträttvisa. Men vissa påstår dessutom att klimatmötet handlar om ”blablabla” som inte minskar utsläppen och att ”de”, dvs. politikerna och övriga förhandlare, sysslar med ”greenwashing”.

Det går en avgörande skiljelinje mellan dessa typer av kritik. Medan varje vetenskapligt välgrundad studie visar att utsläppen måste minska både mycket och snabbt om de beslutade klimatmålen ska nås, så är det grundlöst, insiktslöst och i värsta fall kontraproduktivt att tala om att ”de” grönmålar.

Det är grundlöst eftersom mötet inte är avslutat. Det är insiktslöst då internationella förhandlingar handlar om just samtal i svåra frågor, i en värld där olika länder har olika möjligheter och utmaningar. Och det är kontraproduktivt att tala om ett kollektivt ”de”, när mötet består av aktörer med vitt skilda uppfattningar, där nog flertalet trycker på medan fåtalet bromsar. Om de som dag och natt argumenterar för en tuffare klimatpolitik får samma kritik som bakåtsträvare, obeaktat av vad de lyckas med, så kan nämligen det höga tonläget resultera i sänkta ambitioner. De som kämpar behöver en klapp på axeln, inte ett retoriskt slag i magen.

Det är begripligt att många är upprörda över att världens ledare inte gör tillräckligt för att möta klimatkrisen och den breda rörelse som manifesterar sitt missnöje har satt en viktig press på politiken i många länder. Men att enbart protestera är samtidigt en enkel väg att vandra.

Den som vill vara krävande men också specifik tänker bortom plakaten. Den ser att löftena om att fasa ut kolkraft är minimalistiska, medan planerna för att stoppa avskogning och minska utsläppen av klimatgasen metan har substans och bör välkomnas. Den ser också att Indiens nya utfästelser inte bara sätter press på andra länder, utan även innebär att bedömningarna om förväntad global temperaturökning för första gången understiger två grader. Det finns förstås en osäkerhet om gapet mellan ord och handling men hellre att denna rör 1,8 än 2,7 graders uppvärmning.

För det är faktiskt så, att ambitioner, planer och styrmedel steg för steg har förbättrats efter det epokgörande Parisavtalet 2015. All forskning visar att detta inte räcker för att nå klimatmålen, men att avfärda klimatförhandlingarna som grönmålande babbel är osakligt och okunnigt.

Det är viktigt att många människor manifesterar sitt missnöje med att gapet mellan ord och handling är stort. Det är välgrundat att peka på att klimatkrisen är det mest kostsamma problem som mänskligheten har orsakat. Och det är viktigt att säga att politiken ska lyssna på vetenskapen. Men vetenskapen avgör inte värderingsfrågor och prioriteringar. Den kan beskriva hur begränsade olika utsläppsbudgetar är och vilka vägar mot klimatmålen som är verksamma. Den kan också undersöka strategier som gynnar en rättvis omställning och metoder som säkerställer delaktighet.

Däremot fattar forskningen varken lätta eller svåra beslut i en demokrati. Beslut tas av folkvalda efter politiska samtal och debatter. Folkbildning, opinionsbildning och manifestationer är en given del av det demokratiska spelet inför beslutsfattande. Men om de mest högljudda rösterna från civilsamhället samtidigt försökte förstå komplexiteten i det politiska landskapet vore mycket vunnet. Då kanske kritiken om babbel på klimatmöten kan ersättas med ett hurra för de beslut som leder framåt. Och vem vet – kanske gör det att fler ser omställningen som både möjlig och önskvärd.

Mikael Karlsson, universitetslektor i klimatledarskap vid institutionen för geovetenskaper

Prenumerera på Uppsala universitets nyhetsbrev

Namn
E-postadress
Senast uppdaterad: 2021-05-31