Nytt ljus på Uppsalas vetenskapshistoria under 1800-talet

I Uppsala har forskning sedan länge bedrivits och stötts men det har inte alltid varit en av universitetets primära uppgifter. Under 1800-talet var Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala en viktig finansiär av forskning inom framförallt naturvetenskapliga ämnen. Nyligen utkom tredje boken om Sveriges första lärda sällskap skriven av Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi vid Uppsala universitet.

Att Kungl. Vetenskaps-Societetens existens och gärning kan ha gått många Uppsalabor förbi är kanske inte så förvånande. Sällskapet, som bildades 1728, har i åtminstone modern tid hållit en rätt låg profil. Men på senare år har allmänheten kunnat ta del av vad som pågått bakom husfasaden på S:t Larsgatan 1. I Hans Ellegrens böcker ”Hvad nytt och nyttigt” och ”En Akademi finner sin väg” skildras sällskapets utveckling under 1700-talet. Och nu är tredje boken här: ”Kungl. Vetenskaps-Societeten i 1800-talets Uppsala”.

– Jag ville skriva den här boken för att 1800-talet är ett så spännande sekel i Uppsalas akademiska historia, säger Hans Ellegren som sedan 2013 är Kungl. Vetenskaps-Societetens sekreterare.

–  Först dominerade humaniora inom universitet och romantiken flödade i Uppsala. Senare under seklet expanderade naturvetenskapen med tillkomsten av många nya professurer och nya byggnader. Dessutom är det ju faktiskt så att halva 1800-talet fortfarande inte är beskrivit i den detaljerade historik som finns sammanställd över Uppsala universitet.

Nästan alla ledamöter i Kungl. Vetenskapssocieteten var naturvetar- eller medicinprofessorer. De gav ut landets första vetenskapstidskrift, Acta Literaria Sveciæ - senare Nova Acta Regiae Societatis Scientiarum Upsaliensis - och bytte tidskrifter med akademier i hela världen. För Uppsalaforskarna blev tidskriften en viktig kanal för att få internationell spridning av sina resultat, berättar Hans Ellegren. 

Viktig vetenskaplig understödjare

Dessutom ägde Kungl. Vetenskaps-Societeten landets kanske största naturaliesamling. Där samlade ledamöterna allt från mineraler och fossiler till torkade växter, insekter och exotiska artefakter. Ett tag drevs även ett eget forskningsprojekt som gick ut på att mäta temperaturen nere i jorden för att testa den nya värmeläran.

Under 1800-talet tog den vetenskapliga utvecklingen stora språng och ledde till genombrott som elektricitet och vaccin. Med hjälp av donationer stärktes Societetens ekonomi vilket gjorde det möjligt att börja dela ut stipendier till yngre forskare. Societeten fick bland annat ta emot en donation av Carl von Linnés änka, Sara Lisa, vilket än idag finansierar utdelningen av Linnépriset.

– Uppsala universitet var på 1800-talet främst en plats för utbildning snarare än forskning. De bidrag som Societeten då kunde ge till några av universitetets forskare, särskilt de yngre, gjorde att flera av våra mest kända forskare fick fart på sina karriärer, till exempel Anders Jonas Ångström och Robert Thalén.

Vad kan vi lära oss av Kungl. Vetenskaps-Societetens historia?
– För 1800-talets forskare var det viktigt att träffas över ämnesgränserna och utbyta erfarenheter. Vetenskaps-Societeten erbjöd, och erbjuder än, en plattform, en mötesplats för sådana diskussioner. Det är något som saknas vid universitetet och gör att vi faktiskt inte riktigt drar full nytta av att vara ”det breda universitetet”, avslutar Hans Ellegren.

 

Anneli Björkman