Universalexperter med folkhälsan som insats

KRÖNIKA

12 september 2022

Vetenskapen om sambanden mellan mat och hälsa drabbas ofta av universalexperter, som underskattar kost- eller nutritionsforskningen

KRÖNIKA. Vetenskapen om sambanden mellan mat och hälsa drabbas ofta av universalexperter, som bygger sin auktoritet inte på ämneskunskap utan på en kombination av slagfärdighet och självförtroende, skriver Tommy Cederholm, professor vid Uppsala universitet och Benno Krachler, docent vid Umeå universitet.

Tommy Cederholm, professor vid Uppsala
universitet. Foto: Mikael Wallerstedt

Den fornegyptiska uppfinnaren Imhotep (cirka 2 700 f Kr) betraktas allmänt som det första kända universalgeniet, det vill säga en person som behärskar samtidens alla vetenskapliga discipliner. Syriern Ibn an Nafis (cirka 1213–1288), som upptäckte lungkretsloppet, Leonardo da Vinci (1452–1519), Erasmus av Rotterdam (cirka 1466–1536), Isaac Newton (1643–1727) och Alexander von Humboldt (1769–1859) är senare namnkunniga företrädare för samma kategori.

På 1900-talet hade vetenskapen utvecklats till den grad att det krävdes exceptionell begåvning för att överblicka en enda vetenskapsgren. I dag har kunskapsmassan inom den medicinska vetenskapen nått en nivå där få kan hävda sig kunna allt om en enda subspecialitet. Men utvecklingen – främst inom medierna – har skapat förutsättningar för en ny form av allvetare: universalexperten.

Universalexperten bygger sin auktoritet inte på ämneskunskap utan på en kombination av slagfärdighet och självförtroende. Anhängare skapas genom enkla sambandsförklaringar och lösningar som bekräftar att gemene man gör rätt.

Om intrånget väcker en motreaktion hos dem som faktiskt behärskar kunskapsområdet, ökar vanligtvis medieexponeringen ytterligare; medierna älskar strider mellan »experter«. Inte sällan lämnar universalexperten det mediala slagfältet som vinnare, medan de genuina experterna framstår som tråkiga försvarare av särintressen.

Vetenskapen om sambanden mellan mat och hälsa drabbas ofta av universalexperter. Det komplexa samspelet mellan ett stort antal exponeringar (näringsämnen) och långsiktiga hälsoutfall kräver särskild metodologi och tolkning av kost- eller nutritionsforskningen. Tyvärr tycks det vara frestande att underskatta, och i värsta fall raljera över, kvaliteten på en typ av evidens som man inte är van att bedöma.

 Benno Krachler, docent vid Umeå universitet.

Läkaryrket verkar särskilt predestinerat för den nya sortens universalexpertis. Att kunna fatta beslut i pressande vårdsituationer under osäkerhet är en viktig klinisk färdighet. I fel kontext riskerar samma förmåga att skapa en omnipotenskänsla.

Ämnet nutrition för en tynande tillvaro inom läkarutbildningen, varför man med läkarexamen som enda kunskapsbas i regel saknar kompetens att värdera forskningsrön inom nutrition och kost. Ändå når självutnämnda experter (med läkarbakgrund) ut med uttalanden som motsäger dokument som är resultatet av åratals gemensamt arbete av hundratals genuina experter, till exempel Nordiska näringsrekommendationer eller Dietary guidelines for Americans.

Näringsfysiologen Ingrid Larsson skriver: »Tolkning och kritik av nutritionsforskning på bas av bristande nutritionskunskap leder till förvirring både inom professionen såväl som hos allmänheten och kan leda till att ansvariga politiker och andra beslutsfattare inte vill ta beslut kring nutritionsfrågor då man uppfattar forskningsområdet som osäkert«.

I längden förlorar alla på fenomenet universalexpert:

  • Medierna tappar allmänhetens förtroende när det framkommer att man sprider ogrundade påståenden.
  • Universalexperterna undergräver förtroendet för universiteten och vetenskapen.
  • Allmänheten skadas när oriktiga påståenden sprids som kan leda till försämrad hälsa.
  • Universalexperten riskerar själv marginalisering och raserad trovärdighet.

Medierna har ett stort ansvar, bland annat genom att bedriva korrekt källkritik. När man ändå väljer att ge utrymme för en universalexpert borde yrkes- och akademiska titlar som saknar relevans för ämnet utelämnas. Vidare finns ett ansvar att förmedla sund vetenskap, även när den inte är slagfärdig. I den bästa av världar borde även lärosäten värna om vetenskapens trovärdighet och befolkningens hälsa genom att ta avstånd från felaktiga uttalanden av alumner, aktiva och emeriterade anställda.

Tommy Cederholm, professor vid Uppsala universitet och Benno Krachler, docent vid Umeå universitet.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Läkartidningen.

Prenumerera på Uppsala universitets nyhetsbrev



Senast uppdaterad: 2022-06-02