Svante Pääbos väg till Nobelpriset började i Uppsala

22 november 2022

Svartvit bild av tre personer i ett labb, Svante Pääbo i mitten.

Svante Pääbo, som doktorand, i labbet på 1980-talet. I förgrunden samtalar Karin Sege-Peterson som då var postdoc med doktoranden Ann-Christin Arvidsson.

Svante Pääbo, årets Nobelpristagare i fysiologi eller medicin, skapade ett helt nytt forskningsfält när han lyckades kartlägga neandertalarnas dna och därmed bidra till helt ny kunskap om den mänskliga evolutionen. Hans forskarbana började vid Uppsala universitet med studier i egyptologi och en doktorsavhandling om adenovirus.

Svante Pääbo inledde sina doktorandstudier i början av 1980-talet. En av hans doktorandkollegor var Lena Claesson-Welsh som idag är professor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi. Hon minns med glädje den här tiden.

Porträtt av Lena Claesson-Welsh
Lena Claesson-Welsh, professor i medicinsk bio-
kemi vid institutionen för immunologi, genetik och
patologi. Foto: Mikael Wallerstedt

– Vi hade en väldigt god sammanhållning i vår grupp. Inom livsvetenskaperna var det en tid för teknisk revolution i och med att molekylärbiologin introducerades. Det var helt avgörande för det Svante ville göra. Vi hade alla en känsla av att vi låg i täten och var uppfyllda av att vår forskning spelade roll och att vi gjorde något nytt och viktigt, minns Lena Claesson-Welsh.

Hon lärde känna Svante Pääbo väl i och med att de delade kontor. Hon minns honom som en person med humor och som var mycket hängiven sin forskning.

Men den blivande Nobelpristagaren ägnade inte bara dagarna åt sin avhandling utan inledde också ett sidoprojekt som skulle bli startskottet för den forskarkarriär som skulle komma att göra honom världsberömd. Det hela började med att Svante Pääbo försökte utvinna dna ur en flera tusen år gammal mumie.

– Det var någon sorts äventyr förknippat med hur han fick tag på den här mumien. För att testa hur han skulle kunna extrahera dna från förstörda vävnader så lade han köttbitar i vårt värmeskåp och det luktade inte gott, minns Lena Claesson-Welsh.

– Alla hade respekt för honom, det var något annorlunda och spännande med Svante och hans mumie-experiment. Vi följde det med spänning och intresse, men förstod inte vad det skulle leda till. Att utvinna dna ur mumier trodde vi nog skulle bli väldigt svårt, minns hon.

Kontaminerade dna-rester

Men Svante Pääbo hittade faktiskt dna-rester i mumien och resultaten fick stort genomslag när studien publicerades i Nature som till och med lät den pryda omslaget. Senare insåg han dock att de dna-sekvenserna han funnit inte kom från mumien utan troligen från honom själv. Det fick honom att förstå att kontamination var ett stort problem i den här typen av material och att han behövde utveckla metoder för att sortera bort ointressant dna.

1986 disputerade Svante Pääbo med sin avhandling om hur ett protein i ett adenovirus förändrar immunsystemet. Men det stora målet för honom var fortfarande att försöka ta reda på mer om många tusen år gamla människor via deras dna. Det här förde honom så småningom till University of California, Berkeley.

Porträtt av Ulf Gyllensten
Ulf Gyllensten, professor vid institutionen för i
mmunologi, genetik och patologi.

– Jag träffade honom första gången när vi gjorde postdoc i samma labb i Berkeley hos en professor som hette Alan Wilson och som jobbade med evolutionsbiologi och molekylära metoder. Så vi överlappade i tid där och han jobbade ju också med i princip samma frågor som nu: hur kommer man åt dna:t i arkeologiska prover, berättar Ulf Gyllensten, professor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi.

­1990 skildes deras vägar när Ulf Gyllensten fick en professorstjänst vid Uppsala universitet.

– Tanken var att Svante skulle ha kommit också. Men han fick en bättre möjlighet i Tyskland, minns Ulf Gyllensten.

Dna från neandertalare

Efter några år i München fick Svante Pääbo 1997 erbjudandet att bygga upp och bli föreståndare för Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig. Där skulle han komma att göra sina banbrytande arbeten med att utvinna dna från utdöda människoarter som neandertalare.

­– Jag har hållit kontakt med Svante och vi har även haft ett forskningssamarbete och en publikation runt år 2000 i Nature på just människans evolution. På den tiden handlade det inte om fossila prover utan blodprover från levande människor. Vi gjorde en studie av hela den mitokondriella arvsmassan hos personer från olika delar av världen och kunde rekonstruera människans evolutionsträd. Det var en väldigt kul studie, berättar Ulf Gyllensten.

2003 kom Svante Pääbo tillbaka till Uppsala universitet som gästprofessor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi där Ulf Gyllensten då var prefekt.

– Han kom varje år och gav en föreläsning och satt ner med våra forskare och diskuterade forskningsprojekt. Det var alltid fullsatt när han kom. Han föreläsningar är ju alltid väldigt uppskattade. Folk kom från när och fjärran för att lyssna på honom, minns Ulf Gyllensten.

Hårstrån i brottsutredning

Ett av de forskningsprojekt Svante Pääbo engagerade sig i utfördes av Ulf Gyllenstens doktorand Marie Allen.

Porträtt av Marie Allen
Marie Allen, professor i rättsgenetik vid institutionen
för immunologi, genetik och patologi.
Foto: Staffan Claesson

– Studien vi gjorde tillsammans handlade om att analysera mitokondrie-dna från tappade hårstrån. Vi gjorde analyser i en brottsutredning rörande Gotabankskuppen (1990), där rånarna kom över 930 miljoner kronor. Det blev ett samarbete kring hur man kan använda de metoder som fungerade på mumier, på nyare material för brottsutredningar, berättar Marie Allen som nu är professor i rättsgenetik och leder sin egen forskargrupp.

Eftersom metoden var ny fick Ulf Gyllensten vittna som expert i rättegången.

­– Det var första gången som mitokondrie-dna användes i svensk rätt, men har följts av många fler fall som vi analyserat, säger Marie Allen.

Samarbetet med Svante beskriver hon som mycket givande.

– Det var roligt och stimulerande. Han är ju alltid så engagerad i forskning, både sin egen och andras, säger hon.

Utvinner gammalt dna i Uppsala

Uppsala universitet var ganska tidigt ute med att bygga upp ett eget labb för att utvinna gammalt dna. Där arbetar Mattias Jakobssons forskargrupp med att finna nya svar om människans evolution. Han har länge varit övertygad om att Svante Pääbo en dag skulle belönas med ett Nobelpris.

Porträtt av Mattias Jakobsson
Mattias Jakobsson, professor i genetik vid
institutionen för organismbiologi.
Foto: David Naylor

– Han har skapat det här paleogenomikfältet inom forskningen, så nu finns det ett fält som är etablerat och har varit etablerat ganska länge. Men just med ett Nobelpris så bli det väldigt tydligt att det här är en stor och viktig disciplin inom evolutionsforskningen, säger Mattias Jakobsson, professor i genetik vid institutionen för organismbiologi.

Den tekniska utvecklingen har gått framåt snabbt och ett användningsområde forskarna nu intresserar sig för är möjligheten att utvinna dna ur annat material än skelett, som till exempel jordprover från en gammal boplats.

– Då kan man ta reda på om det bott människor, neandertalare eller någonting annat där. Än så länge är det på nivån att det går att skilja på just grupper på det sättet, men vi är inte riktigt på individnivå än, förklarar Mattias Jakobsson.

Prenumerera på Uppsala universitets nyhetsbrev



Senast uppdaterad: 2022-06-02