Matematisk modell visar hur applåder smittar

Det är inte kvaliteten på framträdandet som styr mängden applåder, utan publikens rädsla för att göra fel. Det visar resultaten av en ny studie som letts av forskaren Richard Mann vid Uppsala universitet och Institutet för framtidsstudier. Beteendet är ett resultat av så kallad social smitta och resultaten kan även användas för att studera och förutse andra gruppbeteenden.

I en studie som kombinerar experiment med matematisk analys har en internationell forskargrupp kartlagt social smitta, alltså hur individens beteende påverkas av gruppdynamik. I studien har forskarna tittat på hur folk applåderar.

Matematikern Richard Mann vid Uppsala universitet och Institutet för framtidsstudier och hans kollegor filmade 107 studenter vid Universitet i Leeds som i mindre grupper fick lyssna på olika presentationer och sedan applådera framträdandena.

Applåderna visade sig följa ett visst mönster. Individerna i publiken verkade inte fatta självständiga beslut om hur lång tid det var värt att klappa händerna, istället styrdes applåderna av grupptrycket. Principen är att ju fler som klappar, desto större är sannolikheten för att du själv skall börja klappa.

Hur lång tid applåderna varar beror sedan på gruppens förmåga att koordinera slutet. Först när någon i publiken har slutat klappa följer resten efter. Spridningen skedde helt audiellt, det var alltså viktigare att höra en annan person klappa eller sluta klappa än att se beteendet hos de som satt närmast.

Matematiska modeller har använts för att studera en mängd sociala fenomen men det är sällan man utgår ifrån verkligheten när man skapar sin modell.

– Den modell vi har utarbetat för att testa applåder skulle kunna utvecklas för att mäta och förutse helt andra beteenden. Man kan till exempel använda den för att studera spridningen av regimkritiska protester eller hur användningen av en viss hashtag sprids i Twitter-sfären, säger Richard Mann.

Studien presenteras i artikeln “The Dynamics of Audience Applause” av Richard P. Mann, Jolyon Faria, David J. T. Sumpter och Jens Krause. Den publicerades den 19 juni i Journal of the Royal Society Interface.

Linda Koffmar