Transkribering avsnitt 73

Transkribering av Forskarpoddens avsnitt 73: Kaos eller kontroll över livet. Åsa Malmberg intervjuar Karin Brocki, professor i psykologi vid Uppsala universitet.

KARIN: Det är en central del av många psykiska diagnoser, som till exempel adhd, som inte bara finns hos barn. 60 % av de som får en diagnos i barndomen har också det sen i vuxen ålder. Men det finns många olika psykiska diagnoser som man kan få i vuxen ålder, som hänger ihop med dålig självregleringsförmåga.

ÅSA: Vad är det som gör att vissa personer klarar motgångar och kriser bättre än andra? Det handlar mycket om självregleringsförmåga. Det vill säga, förmågan att medvetet kunna kontrollera sina tankar, känslor och beteenden. Det handlar också om att ha det som kallas psykologisk flexibilitet, det vill säga att kunna anpassa sig efter den aktuella situation man befinner sig. Men går det här att träna upp? Du lyssnar på Forskarpodden vid Uppsala universitet. Det här avsnittet produceras av mig, Åsa Malmberg.

KARIN: Jag heter Karin Brocki och jag är professor i psykologi vid Uppsala universitet.

ÅSA: Det är lätt att känna sig stressad över situationen i världen i dag. Det är klimatkris, det är krig i närheten vårt land, Natoprocessen hackar. Och det är inflation, stigande priser och det är dyrt att leva. Maten har blivit jättedyr och energipriserna är också höga. Vad är det som avgör hur väl psykiskt förberedd man är för att klara såna här kriser?

KARIN: Det handlar så klart om en mängd olika faktorer, både våra yttre faktorer som vi har runt omkring oss i våra liv, men också så klart inre faktorer. Och rent psykologiskt så handlar det väldigt mycket om anpassningsförmåga och att kunna acceptera situationen som den är just nu. Till exempel att tillåta sig själv att känna stress och ängslan inför kanske sin ekonomiska situation, och att det faktiskt är en normal del av den här ovanliga situationen som vi befinner oss i. För just ovisshet, som nu mycket handlar om, är faktiskt en av de mest etablerade psykologiska riskfaktorerna för att utveckla psykisk ohälsa, eller att må dåligt helt enkelt.

ÅSA: Spelar det någon roll att vi precis har gått igenom en annan kris? Jag tänker på pandemin. Påverkar det oss?

KARIN: Ja, jag tror att det kan påverka oss. Det var en ganska lång tid som pandemin pågick, och där igen upplevde många ovisshet inför framtiden. Och i och med det så har vi nog blivit lite emotionellt utmattade, vilket gör att vi kanske inte är lika väl rustade för den här situationen som vi befinner oss i i dag, som innehåller en rad olika stressorer. För att när vi utsätts för stress under längre perioder så påverkas vi både psykiskt och fysiskt. Fysiskt, alltså rent kroppsmässigt, så ökar våra kortisolnivåer. Vi kan få svårt att sova och så vidare. Man kan också få förändrade aptitvanor och sömnmönster och så där, som sen också påverkar oss psykiskt.

ÅSA: Finns det grupper som är särskilt utsatta?

KARIN: Ja, det finns det. Det beror så klart på ens livssituation, ens ålder, hur etablerad man är i sin livssituation, tänker jag. Om man har familj. Men särskilt är nog de grupperna utsatta som har en tidigare historia av psykisk ohälsa. Att man då är extra sårbar när det kommer yttre faktorer som stressar en, och som innebär ovisshet och ängslan.

ÅSA: Och vissa har svårt att styra sitt känsloliv. Man brusar upp eller man blir orolig, eller man har svårt med självregleringen.

KARIN: Precis. Självreglering är en viktig aspekt av psykisk hälsa. Och huruvida man har bra eller dålig självreglering, eller individuella skillnader i det, beror mycket på dels temperament. Och temperament … När vi pratar om temperament … då innebär det hur snabbt och hur mycket vi reagerar på yttre stimuli. För vissa kan reagera väldigt snabbt, och kanske till och med negativt på sådant som händer runt omkring, och mer eller mindre intensivt. Medan andra kan ta det på ett annat sätt och acceptera situationen för vad den är. Alltså att man är mer jämn i humöret och i känslorna.

ÅSA: När utvecklar vi den här förmågan att kunna kontrollera våra tankar, känslor och beteenden?

KARIN: Ja, den här förmågan … självreglering är en väldigt bred … ett väldigt brett psykologiskt konstrukt, som är framför allt kopplat till frontalloben av hjärnan neuralt då. Och vi vet att frontalloben av hjärnan är den delen som faktiskt tar längst tid att utvecklas, så att vi har inte helt utvecklade självregleringsförmågor förrän vi är 20–25 år. Så att det innebär också att miljön har en stor chans att påverka den utvecklingen.

ÅSA: Så då är skolan väldigt viktig?

KARIN: Ja, men precis. Skolan är en väldigt viktig del av barnens liv, och vi vet att den psykiska ohälsan kryper ner i åldrarna. Det blir fler och fler som mår dåligt. Och det är ett stort samhällsproblem, och så klart för individen och familjen. Och jag tänker att en av de här faktorerna som kan bidra till den här ökade psykiska ohälsan i skolan … det är just att kraven i skolan inte stämmer överens med utveckling av självregleringsförmåga. Alltså att vi ställer för höga krav på vad barnen ska prestera i skolarbetet, i relation till var de befinner sig någonstans i utvecklingsförmågan.

ÅSA: Hur skulle skolan kunna stötta barnen på ett bättre sätt?

KARIN: Vi vet att det finns vissa friskfaktorer i skolan som man kan använda sig av, till exempel genom att sätta psykisk hälsa på schemat. Om vi ska få barn som mår bra, som har ett högre välmående, så handlar det inte bara om den fysiska hälsan som vi har i schemat redan, att vi ska motionera och så där. Men vi måste ha ett helhetsperspektiv på individen. Både psykisk och fysisk hälsa hänger ihop. Och att bara informera barnen och lära dem hur vi fungerar rent psykologiskt är, har man sett, faktiskt … minskar särskilt inåtvända problem hos barn, som ångest och depression. Att få dem att förstå hur … vad det är som påverkar vår psykiska hälsa.

ÅSA: Vad är det för mekanismer som gör att vi blir bra eller dåliga på självreglering?

KARIN: Vi var lite inne på det förut. Dels är det medfödda mekanismer som temperament. Och alla vi som har varit föräldrar … vi vet att man kan se skillnader i temperament hos små bebisar redan från, i stort sett, födseln. Vissa är mer nöjda och andra är mer svårtröstliga. Och är man en person som har tendenser att reagera snabbt och mycket på det som händer runt omkring … då är det också lite svårare att reglera både sin uppmärksamhet och sina känslor, eftersom att det tar så mycket både kognitiv energi och energi i kroppen att fokusera på allt som händer runt omkring just nu. I stället för att stanna upp och tänka efter, ”vad blir konsekvenserna av mitt beteende?” Men det är klart att det också … Det är en del. Men det är klart att vår tidiga uppväxtmiljö spelar roll för utvecklingen också, och det har vi sett. Hur det ser ut i familjen, hur föräldrarna svarar upp mot barnens signaler tidigt, det som kallas för sensitivitet. Det är hela tiden ett samspel mellan barn och förälder. Så att det är en transaktion, kan man säga. Vi påverkar … Ett barn och en förälder påverkar varandra hela tiden. Så att det är klart att det är en kombination av både yttre och inre faktorer. Och sen också, när barnen blir lite äldre, hur relationen till kompisar ser ut, men också i skolan, hur de trivs och så vidare.

ÅSA: Kan man bli för bra på självreglering?

KARIN: Ja, det kan man kanske säga, på ett sätt.

ÅSA: Hur yttrar sig det då?

KARIN: Ja, men precis. När vi pratar om självreglering … då tror jag att många tolkar det som att man ska ha väldigt god självdisciplin och vara superkontrollerad i alla situationer. Men det handlar inte om det, utan det handlar om att kunna anpassa sin självreglering efter den kontexten som man befinner sig i just nu. Så optimal reglering beror mycket på situationen, om vi behöver uppreglera eller nedreglera oss. Och det … Om man är för reglerad och för kontrollerad … då kan det göra att man till exempel blir väldigt rigid. Man har svårt att släppa jobbiga tankar till exempel. Och det hänger ihop med inåtvända problem eller internaliserade problem, som ängslan och ångest och depression. Men är man … har man för lite självreglering … då kan det i stället leda till impulsivitet, hyperaktivitet och så vidare, vilket heller inte är kanske optimalt.

ÅSA: Kan självregleringsproblem hänga kvar till vuxen ålder?

KARIN: Ja, absolut, det kan det. Eftersom det är en central del av många psykiska diagnoser, som till exempel adhd, som inte bara finns hos barn. 60 % av de som får en diagnos i barndomen har också det … eller har också det sen i vuxen ålder. Men det finns många olika psykiska diagnoser som man kan få i vuxen ålder som hänger ihop med dålig självregleringsförmåga, till exempel borderline. Ja, det finns väldigt många. Det är egentligen en central del i det mesta av psykiskt dåligt mående.

ÅSA: Och du pratar ofta om psykologisk flexibilitet. Vad är det?

KARIN: Så psykologisk flexibilitet handlar om att kunna anpassa sig efter den situationen som man befinner sig i just nu, eller i den kontext som man befinner sig i. Det handlar också om att vara medveten om vad som är viktigt för just mig, vad är mina personliga mål och värden i livet, och kunna anpassa sitt beteende efter de värderingarna och målen.

ÅSA: Men du pratar om mål, att man ska uppnå sina mål och så där, vad är det som är viktigt för mig själv. Men hur kan man hantera det om det blir … till exempel, det kan vara svåruppnåeliga mål?

KARIN: Ja, det är klart att det kan vara. Det gäller att fråga sig då om de målen är rimliga. Men jag tänker framför allt att det handlar om att vara medveten om vad man mår bra av just här och nu, men också i livet generellt. Och sen är det väl upp till var och en att ha sina personliga mål så klart. Och har man högt uppsatta mål … då krävs det så klart lite mer driv och målinriktat beteende.

ÅSA: Vad betyder det då om en person har låg psykologisk flexibilitet? Hur kan det uttrycka sig?

KARIN: Det har mycket att göra med att man kanske då är ganska så rigid, och har svårt att anpassa sig efter en förändrad kontext som man lever i. Det handlar om att hela tiden kunna vara anpassningsbar, och att kunna förändra sitt beteende i relation till hur kontexten förändrar sig. Men att ändå kunna uppnå sina mål eller leva efter sina egna värderingar, trots att kontexten förändrar sig. Och då får man planera om helt enkelt. Men det handlar också om att inte acceptera eller vara i kontakt med negativa känslor. Man kanske använder sig mycket av bortträngning. Ja, på den vägen är det.

ÅSA: Men går det att träna upp sin psykologiska flexibilitet?

KARIN: Ja, det gör det faktiskt. Och det finns en väletablerad terapiform för det som är en del av KBT, och det kallas för acceptance commitment therapy. Och den terapin har man sett är väldigt, väldigt effektiv för många olika, både fysiska och psykiska, tillstånd. Att det finns robusta, empiriska effekter för att den faktiskt funkar.

ÅSA: Men hur går en sån här träning till då?

KARIN: Den bygger då på att träna upp de processerna som ingår i psykologisk flexibilitet och det är sex stycken olika aspekter. Dels handlar det om att bli bättre på att vara här och nu, att inte tänka så mycket varken bakåt eller framåt. Att vara mer närvarande i det i stunden. Det handlar också om en process som kallas för värderad riktning, och den hänger ihop med det som vi pratade om nyss. Just att själv vara medveten om vad som är viktigt för just mig i mitt liv. Och ändamålsenligt handlande, vilket då innebär att man anpassar sitt beteende så att det ligger i linje med de värderingar och mål man har. Det handlar också om att acceptera situationen, men också hur man mår och känner sig, och att det är okej att må dåligt ibland. Att inte hänga upp sig för mycket på negativa tankar och så, utan ha mer en inställning om att tankar kommer och går lite som bilar kommer och går utanför fönstret. Och förstå att även om man har en tanke som kan kännas jobbig så är inte det säkert att den är sann. Att man har distans från sina tankar helt enkelt.

ÅSA: Kan du utveckla det lite grann, att man … det här med tankarna?

KARIN: Ja, du är inte dina tankar, kort sagt. Vi har alla tankar och det är väldigt svårt att styra över dem, men … Och det är normalt att ha jobbiga tankar och att känna ängslan eller oro och så. Men det gäller att förstå att de är inte för alltid, så att säga, utan de kommer och går. Och det är helt normalt för människan. Vi är tänkande individer.

ÅSA: För jag tänker, vi jämför så ofta gärna med andra människor och tänker “de tyckte säkert jag gjorde fel här” och ”de tycker nog inte jag är lika bra som dem” eller så där. Hur kan man …?

KARIN: Ja, men då får man ställa sig frågan ”hur kan jag …? Vet jag att det faktiskt är så? Det är nog bara jag som har den föreställningen i mitt huvud”. Att faktiskt ifrågasätta, ”är den här tanken sann?” Och då får man ofta svaret ”nej, det kan jag inte veta”.

ÅSA: Du säger också att man ska acceptera att man mår dåligt ibland, men hur långt kan man tillåta sig att falla då?

KARIN: Ja, men det är klart man inte ska fastna i det dåliga molnet. Men om man accepterar att man mår dåligt, och vågar ändå gå in i de här känslorna en del, så är det också lättare att sen släppa dem. Då kommer man faktiskt vidare, i stället för att trycka bort dem eller förtränga dem, för då kommer de faktiskt komma tillbaka på ett eller annat sätt. Så att acceptera handlar också om att gå vidare, indirekt, kan man säga.

ÅSA: Och om man trycker bort tankar och känslor och sånt där … då kommer det tillbaka, säger du. Och då är risken att man mår sämre längre fram?

KARIN: Ja, men exakt. Och då kan man faktiskt utveckla ångest och man kanske inte riktigt vet varför. Men det är väl antagligen då för att man inte har behandlat de där tankarna och känslorna, och vågat vara i dem. Det är inte farligt att ha negativa tankar och känslor, och man ska veta om att de oftast går över av sig självt. Men sen är det så att om man börjar må så dåligt så att man blir påverkad i sin dagliga funktion, inte kan gå till jobbet, till skolan, och så vidare, och får svårt att sova, ändrade aptitvanor och så … då ska man söka hjälp så klart.

ÅSA: Hur mycket hjälper det om du har en bra psykologisk flexibilitet, självreglering, att ta sig ur sånt här?

KARIN: Man har sett som sagt att det är en robust behandlingsmetod, och det visar då på att det faktiskt är effektivt för att må bra.

ÅSA: Du har också forskat en hel del om utåtagerande beteenden, till exempel trots och sånt där, och adhd. Kan du berätta mer om det, hur forskningen går till?

KARIN: Ja, och där handlar det återigen mycket om vilken roll självregleringsförmåga har i de här diagnoserna. Och vi har sett då i vår forskning att har man en sämre självregleringsförmåga tidigt i livet, redan i förskoleåldern … då har man en större risk att utveckla adhd och till exempel trotsproblematik. Adhd och trots är … det finns ett stort överlapp mellan dem. Så att har man adhd så är det 50 % risk att man också har trotsproblematik.

ÅSA: Och vad skulle man kunna säga trotsproblematik innebär?

KARIN: Det innebär att man faktiskt har det som vi pratade om tidigare. Just det här, tendensen att reagera snabbt och negativt mot det som händer runt omkring, utan att tänka efter om ens tankar faktiskt stämmer. Utan man har en tendens att tolka andra människors beteende som fientligt och någonting som är riktat mot en själv. Det handlar också om att man är provokativ och trotsig mot auktoritära personer som lärare och föräldrar, och går lite in för att framkalla reaktioner, negativa reaktioner, hos andra.

ÅSA: Och när du forskar på det här … hur går det till?

KARIN: Vi använder oss av någonting som kallas för longitudinella metoder, och det handlar om att man följer samma grupp barn under en längre period i livet. Så att vi träffar barnen redan i spädbarnsåldern och sen så följer vi dem ända upp i tonåren. Och då försöker vi kartlägga både riskfaktorer och skyddsfaktorer för, särskilt, utveckling av självregleringsförmåga. Så man kan säga att vi är intresserade av vad det är som gör att vi blir så olika i självregleringsförmåga. Är det inre faktorer eller är det yttre faktorer, eller är det en interaktion av båda de, vilket det antagligen är. Så att vi försöker då studera så många olika faktorer i barnens liv som möjligt, på ett systematiskt sätt, för att kunna fastställa eller kartlägga risk- och skyddsfaktorer. Och det kan handla om barnets eget temperament, kognitiva kapacitet, men också yttre faktorer som relation till föräldrarna, föräldrar-barn-relationen, lite senare även kompisrelationer, och så vidare.

ÅSA: Och det här är blandade barn. Det är inte bara barn som har problem, utan det är …?

KARIN: Nej, precis. Det här … Vi följer barn ur normalpopulationen.

ÅSA: Och om man nu har ett barn som har den här problematiken med trots till exempel eller adhd … vad behöver man för hjälp?

KARIN: Det finns väl utvecklade föräldraträningsprogram. Och de handlar mycket om att träna föräldrarna i att se vad barnet behöver i olika situationer, och hantera de där situationerna på bästa sätt. Att ge föräldrarna verktyg i att till exempel hantera ett ilskeutbrott hos ett barn. Men det handlar väldigt mycket också om att försöka få till en god stund mellan föräldrar och barn varje dag, alltså någonting positivt. För det är så att det här trotset och aggressiviteten, som de här barnen ofta har, är väldigt påfrestande för relationen. Och då kan det vara svårt att upprätthålla en positiv relation, eller en god känsla i relationen, och det måste man försöka träna på.

ÅSA: Och hur dåligt mår barnet av att ha de här problemen själv?

KARIN: De mår så klart inte alls bra. De blir påverkade både i relation till kompisar, skolprestationer och så vidare, och utvecklar ofta även internaliserade problem som ångest och depression.

ÅSA: Vet man vad orsaken till trots till exempel är?

KARIN: Ja, vi vet att det är dels ärftligt, men det kan inte förklara hela variansen. Men även ett svårt temperament, som man brukar prata om i utvecklingspsykologi, ett svårhanterligt temperament. Och det innebär att man faktiskt kan se på de här barnen som utvecklar en trotsdiagnos tidigt att de är mer oroliga och svarar upp på stimuli på ett negativt sätt väldigt tidigt i livet. De är mer svåra att trösta för föräldrar, och har svårare att vara nöjda helt enkelt.

ÅSA: Om de här barnen inte får hjälp … vad kan det leda till?

KARIN: Det kan leda till att problemen förvärras, att man hamnar i negativa cirklar helt enkelt. Både i relation till föräldrar och kompisar, och hamnar i fel miljöer. Det kan gå så långt så att man hamnar i missbruk och kriminalitet, och utvecklar någonting som kallas för antisocial personlighetsstörning. Och det handlar om att man bryter mot sociala normer och inte anpassar sig till samhällets regler helt enkelt.

ÅSA: Kriminalitet, alltså, kan det leda till?

KARIN: Ja, därför är det väldigt viktigt att hitta riskfaktorer tidigt, så att vi kan hämma den negativa utvecklingen och hjälpa barnen och deras familjer. Och även ur ett samhällsperspektiv är det viktigt.

ÅSA: Har ni sett någonting om hur vanliga de här problemen är i den gruppen ni har studerat till exempel? Hur många … i procentuellt sett eller så?

KARIN: Ja, det varierar lite, men man brukar säga att prevalensen är ungefär 2–4 %.

ÅSA: Du har också forskat mycket på psykisk ohälsa kopplat till pandemin. Vilka är de viktigaste lärdomarna som man kan dra av det här?

KARIN: Det som vi såg … det var att de som mådde sämst under pandemin … det var faktiskt de unga. De som befinner sig i en period i livet där det händer stora förändringar, till exempel att man byter stad. Man kanske flyttar för att studera på annan ort. Man har inte ett etablerat familjeliv och så vidare, och man är mer beroende av kompisar och sociala sammanhang. Och de blev rubbade, de där cirklarna, under pandemin. Och vi såg också då att de som hade en historia av tidigare psykisk ohälsa också drabbades värst. Så att det man kan ta lärdom av kring det där … det är att vi behöver kanske då satsa mer på de grupperna som är särskilt utsatta i såna här krissituationer.

ÅSA: Vad händer det för spännande inom ditt forskningsfält just nu?

KARIN: Det händer väldigt mycket på olika nivåer och från olika perspektiv. Det är många forskare som fokuserar kring hjärnans roll i utveckling av självregleringsförmåga, vilka neurala korrelat till exempel. Men det som jag tycker är … som ligger mig varmast om hjärtat och som jag vill försöka forska mer om … det är just hur självregleringsförmåga är kopplat till den psykiska ohälsan i skolan som vi ser. Där tror jag att det är väldigt viktigt att vi får mer kunskap kring vad vi kan göra för att hämma den här negativa utvecklingen. Till exempel att se om man kan träna den psykologiska flexibiliteten hos barnen, i skolarbetet. Eftersom vi vet att det är en god skyddsfaktor från … eller mot psykisk ohälsa.

ÅSA: Ja, men tack. Tack för att du kom hit.

KARIN: Ja, tack så mycket.

ÅSA: Du har lyssnat på Forskarpodden med forskaren Karin Brocki. Följ oss på Podbean, Itunes, Spotify eller andra poddläsare. Kontakta oss gärna i sociala medier på #forskarpodden eller på universitetets webbsida uu.se/forskarpodden. Jag heter Åsa Malmberg och Forskarpodden produceras av Uppsala universitet med musik av Markus Sjöblom.