Arten, naturens grundenhet

Individer som liknar varandra

Det traditionella artbegreppet säger att en art består av individer som liknar varandra. Då blir skillnaden mellan olika arter att de ser olika ut. Människor är lika varandra, men liknar inte schimpanser, som alltså tillhör en annan art.

Det här artbegreppet kan tyckas fungera bra, men när man studerar naturen närmare finner man att det inte alltid är så här tydligt. Det finns till exempel grupper av individer som ytligt sett är mycket lika, men som verkar vara olika arter när man studerar deras kemi.

Fertil avkomma

Ett annat artbegrepp säger att alla individer inom en art ska kunna korsa sig med varandra och kunna få avkomma som i sin tur kan få avkomma. Men en del grupper består av likadana individer som inte kan korsa sig med varandra alls. Ska man då kalla varje individ för en art?

Hur man än försökt att hitta en definition på vad en art är så har ingen ännu i praktiken gått att använda för alla organismer. Det finns alltid några undantag som inte fungerar som alla andra arter. Därför pågår det ständigt en livlig diskussion om artbegreppet bland forskare i systematik.

Linnés typexemplar

Förr i tiden fanns inte någon regel om att välja ut typexemplar. Linné beskrev tusentals arter utan att tala om vilken särskild individ han hade tittat på. För att säkert veta vad han menade får man göra ett detektivarbete och försöka lista ut vad han hade studerat. Oftast finner man svaret i de samlingar av växter och djur som var Linnés egna eller som han arbetat med. De flesta sådana samlingar finns idag i London, men också i Naturhistoriska riksmuseets herbarium och Evolutionsmuseet vid Uppsala universitet

Linné var inte nöjd med de långa namnen. I sin reseberättelse från Skåne skriver han om en fisk, skärkniven, att ”den fått ett namn som är längre än själva fisken”. Skärknivens vetenskapliga namn bestod av 63 ord!

Släktnamn och artepitet

Linné, som hade förmågan att förenkla och rationalisera, funderade ut en mycket bättre form för namngivning. Första gången han konsekvent genomförde sin nya namnreform var i boken Species Plantarum som kom ut år 1753. Den innehöll alla kända växtarter i världen, indelade i klasser enligt sexualsystemet. Linné införde där något som kallas för tvånamnsprincipen, eller den binära nomenklaturen. Den innebär att varje art får ett släktnamn och ett artnamn (artepitet). Hos till exempel vitsippa är Anemone ett släktnamn som är gemensamt för alla närbesläktade sippor. Vitsippans artnamn är nemorosa. Den närbesläktade gulsippan heter Anemone ranunculoides.

Genom Linnés tvånamnsprincip infördes korta och bra arbetsnamn för växterna. De nya namnen var mycket användbara och blev snabbt populära, inte minst bland studenterna som skulle lära sig dessa utantill. Linné införde senare samma system för djurnamnen, 1758 i den tionde upplagan av Systema Naturae. Tvånamnsprincipen var en genial rationalisering som håller än idag. Systemet med släktnamn och artepitet används över hela världen och är ett av Linnés viktigaste bidrag.

I böcker om djur och växter finns de vetenskapliga namnen oftast med, oavsett vilket språk boken är skriven på. Det gör att man kan läsa en flora på japanska eller ryska och veta att det är just vitsippor som visas på bild. De vetenskapliga namnen underlättar kommunikationen mellan olika länder. Med våra svenska namn kommer vi ändå inte så långt. Det finns till exempel 250 000 arter av blommande växter i världen, men av dem är det bara c. 5 000 som har svenska namn.

Vetenskapliga namn kallas ibland för ”latinska namn”. Många av namnen är emellertid av grekiskt ursprung, exempelvis tagna från grekisk mytologi och sedan latiniserats.

Vattenblink, som växer i stillastående vatten, heter Hottonia palustris. Epitetet palustris betyder ”växer i kärr”.

Dubbeltrast, som livnär sig på bland annat mistelbär, heter Turdus viscivorus. Epitetet viscivorus betyder ”mistelätare”.

Linné gav många växter namn efter kända botanister. Ibland jämförde han blommorna med personerna:

”Dillenia har bland alla örter den praktfullaste blomman och frukten, alldeles som Dillenius är en praktfull företeelse bland botanister”.

Det händer fortfarande att forskare uppkallar arter efter personer som de vill hedra, till exempel framstående forskare och lärare. Det är också vanligt att den som först hittade arten får ge sitt namn till den. Vilket vetenskapligt namn en art än har så är det alltid lika spännande att översätta det och fundera över varför den fick sitt namn. Känner du till en växt som heter Linnaea borealis och varför den heter så.

Men hur fick linnea sitt namn? Var det Linné som upptäckte den? Nej, blomman var känd sedan 1500-talet. Då trodde man att det var en slags blåklocka och kallade den därför Campanula serpyllifolia. Växten var Linnés älsklingsblomma och han ville gärna att den skulle kallas Linnaea. Problemet var bara att botanister aldrig uppkallar växter efter sig själva. Linné behövde hjälp av någon annan som kunde ge växten det eftertraktade namnet.

Lösningen på problemet kom när Linné vistades i Holland för att ta sin doktorsexamen. Där blev han vän med den berömde läkaren och botanisten Gronovius. Han hjälpte Linné ekonomiskt och på många andra sätt. Han gav också släktnamnet Linnaea till den lilla späda blomman. Man kan tänka sig att Linné blev mycket nöjd. Han lade sedan själv till artepitetet borealis som betyder ”nordlig”.