Mänskliga kvarlevor i universitetets samlingar – spåren av en annan människosyn

Forskningen och utbildningen i medicin och naturvetenskap har under lång tid använt sig av mänskliga kvarlevor. Viktiga vetenskapliga upptäckter har gjorts och nya läkare har lärt sig att bota och lindra genom att studera människokroppar.

Synen på hur mänskliga kvarlevor bör hanteras har förändrats sedan Uppsala universitets och andra liknande samlingar byggdes upp. Det gäller också synen på människors lika värde, medgivande och rätten att bestämma vad som händer med den egna kroppen efter döden.

Universitetet förvaltar mänskliga kvarlevor för att de ska kunna användas i  kunskapsförmedling om till exempel människans roll inom de biologiska vetenskaperna och för att belysa tidigare levnadsförhållanden och historiska förhållningssätt. Dagens hantering av kvarlevorna sker med respekt för den enskildas integritet och i enlighet med internationella museiprofessionella normer.

Stora anatomiska samlingar byggs upp

Omkring mitten av 1800-talet expanderade den medicinska undervisningen och forskningen. Det här var också den tid då stora anatomiska samlingar byggdes upp på flera håll, bland annat vid Uppsala universitet. Samlingarna sågs som viktiga och centrala både för den medicinska forskningen och för studenternas utbildning. En stor samling av mänskliga kvarlevor gav också prestige åt forskaren och lärosätet. Särskilt kranier uppfattades som prestigefyllt att ha i samlingarna.

Svartvitt foto av Anatomiska institutionen i kvarteret Munken, cirka 1880.
Anatomiska institutionen i kvarteret Munken, omkring år 1880.

Forskarna som byggde upp samlingarna vid Uppsala universitet arbetade främst vid den anatomiska institutionen som då höll till vid Trädgårdsgatan, i kvarteret Munken där juridiska institutionen och Institutet för bostads- och urbanforskning nu ligger. Vid den anatomiska institutionen fanns det anatomiska museet, som hade flera rum till förfogande och rymde flera medicinska discipliners samlingar.

Vilka kroppar kom till anatomiska institutionen?

Interiör från anatomiska institutionen. Föreläsningssal med upphöjda sittplatser och ett dissektionsbord i mitten.
Interiör från anatomiska institutionens
föreläsningssal, omkring år 1880.

En viktig väg till kunskap om människokroppen var dissektioner av avlidna personer. En stor vetenskaplig upptäckt i samband med dissektion vid Uppsala universitet var till exempel Ivar Sandströms beskrivning av bisköldkörtlarna hos människa 1877.

De kroppar som kunde komma i fråga för sådana undersökningar vid den här tiden var exempelvis de efter personer som avlidit i fängelse eller på en vårdinstitution, som avlidit på en försörjningsinrättning och inte hade medel för egen begravning eller de som avrättats.

Många kroppar som dissekerades för forskning eller undervisning begravdes efteråt. En del kroppar, eller delar av kroppar, sparades i de medicinska samlingarna. Till exempel som monterade skelett, som vävnadsprov på glasskivor eller som så kallade våtpreparat, där organ sparades i konserverande vätska.

Utställningsmontrar vid anatomiska institutionen, ca 1880.
Stora samlingssalen vid anatomiska institutionen, omkring år 1880.

Samlingarna breddas via kontaktnät

För att bygga referenssamlingar för sina särskilda forskningsfrågor bytte forskare vid olika lärosäten också kvarlevor, eller så kallade anatomiska preparat, med varandra. De kunde också doneras av behandlande läkare. Vid Uppsala universitet fanns till exempel en större samling bäcken från kvinnor som användes för forskning om förlossningskomplikationer. Samlingen splittrades senare. Forskarna samlade också embryon från människor och djur.

Universitetets forskare köpte också in kvarlevor från andra delar av världen som man uppfattade som intressanta och fick också kvarlevor som gåvor från ”upptäcksresanden”.

Av samlingarna och dokumentationen kring dem framgår att det bland forskarna vid den här tiden fanns ett särskilt intresse för skallar. Det fanns också ett stort intresse för kvarlevor från folkgrupper som upplevdes som ”exotiska”.

En del äldre kvarlevor samlades in av arkeologer och anatomer tillsammans eftersom man hade flera gemensamma intressen. Arkeologernas forskningsfrågor kring svenskarnas ursprung, evolution och historia låg nära anatomernas frågor om hur världens kroppar kunde klassificeras.

Samiska skelett i universitetets samlingar

Liksom största delen av de anatomiska samlingarna kom de samiska skeletten till universitetet under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En del kvarlevor inköptes av privatpersoner och donerades till anatomiska institutionen, andra insamlades genom grävningar på samiska gravplatser.

Idag finns kvarlevor från 31 individer med förmodat samiskt ursprung i universitets historiska samlingar, 3 individer från Sverige (ett repatrieringsärende inleddes 2021), 6 individer från Norge och 28 individer från Ryssland. Dessutom finns kvarlevor efter 17 individer deponerade på Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum, i Jokkmokk.

Kvarlevorna som nu finns på Ájtte kommer från en arkeologisk utgrävning av Rounala ödekyrkogård norr om Karesuando som utfördes 1915 på uppdrag av forskare i anatomi vid Uppsala universitet. Enligt samtida uppgifter grävdes två skelett och 21 kranier upp och fördes till Uppsala.

Universitetet tog 2022 emot en begäran om repatriering från Sametinget rörande kvarlevorna från Rounala ödekyrkogård. Ärendet är under handläggning.

Läs en intervju med forskarna Carl-Gösta Ojala och May-Britt Öhman om hur samerna drabbades av den rasbiologiska forskningen.

Anatomiforskarna slutade samla

Från början av 1930-talet flyttade samlingarna gradvis ut från lokalerna på anatomiska institutionen för att göra plats för annan verksamhet. Insamlandet stannade av och delar av samlingarna magasinerades. Anatomiska samlingar sågs inte längre som ett nav i den medicinska forskningen och utbildningen.

1968 flyttade anatomiska institutionen till nya lokaler på Uppsala biomedicinska centrum, BMC. Samlingarna packades ner. Institutionen för anatomi upplöstes senare och verksamheten övergick i andra institutioner.

Samlingarna ”återupptäcks”

I samband med flyttar och lokalbyten 1996 hittades delar av den anatomiska samlingen i universitetets förrådslokaler. 1997 lämnades den över till Statens historiska museer. De delar av den anatomiska samlingen som förvarats hos institutionen för medicinsk cellbiologi överlämnades 2009 till museet Gustavianum vid Uppsala universitet.

2010 anställdes en osteolog för att inventera bensamlingen. Efter att det visat sig att delar från samma individer separerats beslutades 2011 att Gustavianum även skulle ta hand om den del av samlingen som tidigare lämnats till Statens historiska museum. Detta för att så långt som möjligt sammanföra delar som tillhört samma individ.  

Vad finns i samlingarna idag

Universitetets historiska samlingar förvaltas av Gustavianum. Där finns drygt 1 000 kranier och strax över 100 monterade skelett. I samlingen finns också montage av organ (tex. lungor) samt gipskopior av kranier och dödsmasker.

Den anatomiska samlingen är till största del inventerad men visst arbete återstår. Det finns flera kataloger som upprättades av forskarna som samlade in kvarlevorna. Där finns olika typer av information registrerad till exempel ålder, kön och särskilda avvikelser som forskarna uppfattade som intressanta, men inte namn på individer.

År 2000 bildades Evolutionsmuseet vid Uppsala universitet. Där förvaras drygt 40 konserverade anatomiska delar och många tusen objektsglas med tunna vävnadsprover (snitt) från människor och djur som samlades in av den anatomiska institutionen.

Majoriteten av föremålen i den obstetriska samlingen, som bäckenbenen ingick i, finns idag på Medicinhistoriska museet.

En missuppfattning som förekommer är att det skulle finnas mänskliga kvarlevor från Rasbiologiska institutet, som låg i Uppsala, och att dessa finns på Uppsala universitet. Något sådant material finns dock inte. Däremot förvaltar Uppsala universitet ett arkiv från Rasbiologiska institutet.

Arkeologiskt material

Den allra största delen av det mänskliga skelettmaterialet i universitets samlingar kommer från arkeologiska utgrävningar av gravplatser i Sverige. I Gustavianums samlingar finns kvarlevor från arkeologiska undersökningar från 1926 och framåt, till exempel från Valsgärde i Uppland och från den förhistoriska bosättningen Asine i Grekland.

Hur förvaras samlingarna idag?

De anatomiska samlingarna förvaras i särskilt anpassade lokaler som inte är tillgängliga för allmänheten. Kvarlevorna kan visas i utställningar i anslutning till nuvarande forskning om människors tidigare levnadsförhållanden och sjukdomar. Kvarlevor från urfolk eller från pågående repatrieringsärenden ställs dock aldrig ut. Sedan 1997 finns äldre museimontrar med delar av den gamla anatomiska samlingen utställda på campus BMC.

Läs Uppsala universitets riktlinjer för hantering och bevarande av mänskliga kvarlevor.

Etiska riktlinjer från International Council of Museums (ICOM)

Läs mer om förvaringen av mänskliga kvarlevor i Uppsala universitets historiska samlingar på Riksantikvarieämbetets hemsida.

Hur tänker universitet kring repatriering?

Uppsala universitet har vid flera tillfällen repatrierat, det vill säga återbördat, mänskliga kvarlevor som tagits från sina ursprungliga platser. Universitetet är en myndighet och följer det regelverk som finns. Bland annat måste en begäran om repatriering komma in och det måste finnas en legitim mottagare. Det är sedan regeringen som fattar beslut om repatriering.

Tidigare repatrieringar

Dessa repatrieringar har Uppsala universitet medverkat i hittills:

  • 2015 Kranier till Franska Polynesien tillsammans med Karolinska Institutet.  
  • 2020 Kranium av samisk man till Lycksele. Statens historiska museer genomförde repatrieringen men kraniet hade ingått i universitetets samlingar. 
  • 2021–2022 Pågående repatrieringsärende angående skelett efter samisk man från Arjeplog. Universitetet har förordat repatriering och lämnat ärendet för beslut till regeringen.

Referenser

  • Helena Franzén (2022) Kroppar i förvandling: Obstetriska och embryologiska samlingar vid Uppsala universitet, ca 1830-1930. Doktorsavhandling.
  • Ingvarsson-Sundström, A., & Metz, G. (2012). Museum Anatomicum Upsaliense. I Uppsala mitt i Sámpi: Rapport från ett symposium arrangerat av Föreningen för samiskrelaterad forskning i Uppsala, Upplandsmuseet 4-5 maj 2011 (s. 66–70).
  • Ojala, C-G. 2009, Sámi Prehistories. The Politics of Archaeology and Identity in Northernmost Europé. Uppsala
  • Svanberg, Fredrik (2015). Människosamlarna: anatomiska museer och rasvetenskap i Sverige ca 1850-1950. Stockholm: Historiska museet;

Förslag på vidare läsning

  • Maria Björkman, Den anfrätta stammen: Nils von Hofsten, eugeniken och steriliseringarna, 2011
  • Maria Björkman, Patrik Lundell & Sven Widmalm, De intellektuellas förräderi? Intellektuellt utbyte mellan Sverige och Tredje riket, 2016
  • Dahlgren, Eva F, 2003, Farfar var rasbiolog, Wahlström & Widstrand
  • Anders Ekström, 2004, Den mediala vetenskapen, Bokförlaget Nya Doxa
  • Hagerman, M, 2006, Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder. Stockholm, Prisma

Senast uppdaterad: 2022-05-09