Arne Tiselius
Arne Tiselius (1902–1971) tilldelades Nobelpriset i kemi 1948 ”för hans elektroforetiska och adsorptionsanalytiska arbeten, särskilt hans upptäckter rörande serumproteiners sammansatta natur”.
Arne Tiselius studerade i Uppsala som nobelpristagaren The Svedbergs elev. Han kom att arbeta med laddade partiklars rörelse i elektriska fält, så kallad elektrofores, och tog doktorsexamen 1930.
Sedan arbetade han vidare med studier av elektroforetisk analys och fick 1938 en speciell forskningsprofessur i biokemi. Från 1946 fick han en egen biokemisk institution, som sedan arbetat med flera olika biokemiska analysmetoder som elektrofores, kromatografi, faspartition och gelfiltrering, alla mycket viktiga metoder för biokemisk och biomedicinsk forskning som fortfarande används för analys av till exempel DNA.
Tiselius kunde bland annat med hjälp av elektrofores visa att blodserum bestod av fyra olika proteiner, albumin samt alfa, beta- och gammaglobulin, något som han belönades för med Nobelpriset i kemi 1948. Arne Tiselius valdes till vice ordförande i Nobelstiftelsen 1947 och till dess ordförande 1960.
Arne Tiselius och Uppsala universitet idag
Institutionerna för kemi
Biokemin har en lång historia vid Uppsala universitet, med rötter i den forskning som grundlades av kemisterna och nobelpristagarna The Svedberg och Arne Tiselius. Vid institutionerna i kemi bedrivs även idag internationellt framstående biokemisk forskning, men inom nya områden.
De kännetecknas av både högt vetenskapligt värde och av många olika potentiella tillämpningar, till exempel inom läkemedelsutveckling och riktad utveckling av proteiner.
Forskning vid institutionen för kemi - BMC
Forskning vid institutionen för kemi - Ångström
Tiseliussalen
År 2011 hedrades Arne Tiselius genom att Biomedicinskt centrums stora föreläsningssal döptes om till Tiseliussalen. En byst av Tiselius placerades också i salen.