Theodor (The) Svedberg – Nobelpristagare och pionjär i molekylernas värld
- Theodor (The) Svedberg (1884–1971) belönades med Nobelpriset i kemi år 1926 för sitt arbete med kolloida system.
- Han var professor i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet 1912–1949.
- 1949–1967 var The Svedberg direktör för Gustaf Wernerinstitutet för kärnkemi vid Uppsala universitet. Institutet döptes om till The Svedberglaboratoriet år 1986.
- Hans största innovation var ultracentrifugen som möjliggjorde noggranna mätningar av molekylers vikt och form med hjälp av extremt hög rotationshastighet och centrifugalkraft.
Från ny student till professor på nio år
När The Svedberg började sina studier vid Uppsala universitet 1904 var fysikalisk kemi ett relativt ungt ämne. Han disputerade bara 3 år senare med en avhandling om kolloida system. Nio år efter inskrivningen vid universitetet installerades den 28 år gamla The Svedberg till professor i fysikalisk kemi.
Under 1910- och 1920-talen byggde Svedberg systematiskt upp en forskningsmiljö kring kolloidkemi i Uppsala. Han arbetade med att förstå hur små partiklar beter sig i vätskor – ett område med betydelse för allt från medicin till materialvetenskap. Genom att kombinera experimentell skicklighet med teknisk innovation kunde han skapa nya metoder för att studera dessa system.
En viktig milstolpe var etableringen av en avancerad instrumentpark, där precision och mätbarhet stod i centrum. Detta arbete lade grunden för det som senare utvecklades till Gustaf Werner-institutet, där Svedbergs forskning institutionaliserades och fick långsiktig finansiering. Under 1930-talet blev institutet en internationell mötesplats för forskare.
Svedbergs Uppsalaår kännetecknas också av hans förmåga att handleda unga forskare. Flera av hans doktorander kom att göra betydande karriärer, vilket bidrog till att sprida hans metoder internationellt. Kombinationen av lokal förankring och global räckvidd blev ett signum för hans verksamhet.
Förstora bildenInteriör från institutionen för kemi vid Uppsala universitet, ca 1910. En ung The Svedberg syns till vänster i vit labbrock.
Nobelpriset i kemi 1926 – ett oväntat erkännande
När Svedberg tilldelades Nobelpriset i kemi 1926 kom det som en överraskning, inte minst för honom själv.
Svedberg var själv medlem av Nobelkommittén för kemi men hade bett kommittén att inte ta upp det inkomna förslaget att utse honom till pristagare. Detta för att han skulle kunna vara delaktig i kommitténs arbete. Kommittén föreslog sedan att inget pris alls skulle delas ut det året. Kungliga Vetenskapsakademien, som fattar det slutgiltiga beslutet om priset, tyckte annorlunda och drev igenom att Svedberg skulle få priset.
Priset motiverades med hans forskning om dispersa system, särskilt metoder för att framställa och studera kolloida partiklar. I sin självbiografi antydde Svedberg att utnämningen kändes pinsam. Han lovade sig själv att göra sig värdig priset.
”Själv kände jag mig både otroligt glad och en smula obehaglig till mods. Jag hade tillerkänts priset för mina arbeten rörande dispersa system, alltså mer eller mindre för min samlade produktion. Mig föreföll det nog som om blott mina sista undersökningar, arbetena över äggviteämnena med hjälp av ultracentrifugen, kunde på allvar komma ifråga. Och dessa var ju bara påbörjade. Så i själva verket hade nog kemiska Nobelkommittén rätt – jag borde ha fått vänta ett par år åtminstone. Jag låg vaken hela natten och grubblade och kände mig allt olyckligare. Jag lovade mig själv att jag skulle använda de följande tio åren av mitt liv att göra mig värdig priset. Och så blev det också.”
– The Svedberg i sin självbiografi om utnämningen till Nobelpriset
Förstora bildenThe Svedberg i ultracentrifuglaboratoriet år 1937.
Tiden i Wisconsin – ultracentrifugen tar form
The Svedberg blev erbjuden att komma till University of Wisconsin–Madison som professor i kolloidkemi 1923. Där skulle han undervisa forskare och hålla föreläsningar och seminarier.
Under sin tid i USA utvecklade han sina idéer kring hur man kunde studera partiklar i rörelse. Här började han utveckla det som skulle bli ultracentrifugen – ett instrument som använder extremt höga rotationshastigheter för att separera och analysera partiklar och molekyler.
I sin självbiografi skriver The Svedberg om hur han upplevde skillnaden mellan Sverige och USA vid den tiden:
”Hemma levde man under efterkrigstidens tryck. Över allt möttes man av pessimism och håglöshet. Där ute i USA var allt möjligt. Om jag föreslog en sak var det givna svaret: ”Well, we could easily do that!” Och det var inte tomt prat. Man försökte och lyckades oftast.”
1924 byggde Svedberg en centrifug som klarade en hastighet på 12 000 varv per minut, vilket genererade en centrifugalkraft på 7 000 gånger jordens dragningskraft (7 000 G). Åren därpå vidareutvecklades centrifugen till att klara 42 000 varv per minut och hela 100 000 G.
Denna extrema acceleration gjorde det möjligt att studera proteiner och andra makromolekyler på ett sätt som tidigare varit omöjligt. Genom att observera hur partiklar skiktas under denna kraft kunde Svedberg bestämma deras storlek, form och massa. Detta var avgörande för att visa att proteiner är väldefinierade molekyler, inte diffusa aggregat.
Ultracentrifugen blev snabbt ett oumbärligt verktyg inom biokemi och molekylärbiologi. Instrumentet vidareutvecklades kontinuerligt i Uppsala, där Svedbergs laboratorium fungerade som ett centrum för teknisk innovation.
En metodisk visionär med tekniskt driv
Som person beskrivs Svedberg i källorna som både metodisk och tekniskt orienterad. Han hade en stark förmåga att identifiera problem som krävde nya mätmetoder och var inte rädd för att själv konstruera den utrustning som behövdes.
Han var inte främst en teoretiker, utan arbetade experimentellt med stor noggrannhet. Samtidigt hade han en tydlig vision: att göra det osynliga mätbart.
Kollegor har beskrivit honom som relativt reserverad men engagerad i sitt arbete. Han ställde höga krav på sina medarbetare, särskilt när det gällde precision och dokumentation. Det bidrog till en forskningskultur där resultat skulle vara reproducerbara och väl underbyggda.
Samtidigt var han öppen för internationella samarbeten och reste regelbundet. Detta gjorde att hans idéer snabbt spreds och vidareutvecklades. Kombinationen av noggrannhet, tekniskt intresse och internationell orientering var central för hans framgång.
Färger vid sidan av forskningen – Svedberg som konstnär
The Svedbergs fritidsintressen stod i kontrast till vetenskapen med dess exakthet och mätbarhet – han ägnade sig åt måleri, botanik och fotografi. Han var även litteraturintresserad och skrev en hel del poesi, men sägs ha varit oförmögen att uppskatta musik.
Även om detta inte är lika väldokumenterat som hans vetenskapliga gärning, finns det exempel på att han uppskattade landskapsmotiv och naturstudier. Han målade motiv från sina resor både i Sverige och utomlands och medverkade i studenttidningen Ergos konstutställning 1925. 1948 ställde han ut målningar med sydamerikanska motiv på studentsalongen i Uppsala.
Förstora bildenÅska över Dalby. Akvarell av The Svedberg, utförd på Vretaudd 1939.
The Svedberg och Uppsala universitet idag
Institutionerna för kemi
Biokemin har en lång historia vid Uppsala universitet, med rötter i den forskning som grundlades av kemisterna och nobelpristagarna The Svedberg och Arne Tiselius. Vid institutionerna i kemi bedrivs även idag internationellt framstående biokemisk forskning, men inom nya områden.
De kännetecknas av både högt vetenskapligt värde och av många olika potentiella tillämpningar, till exempel inom läkemedelsutveckling och riktad utveckling av proteiner.
Forskning vid institutionen för kemi inom livsvetenskaperna
Forskning vid institutionen för kemi – Ångström
The Svedberglaboratoriet
På The Svedberg-laboratoriet har det bedrivits acceleratorbaserad forskning och utveckling sedan början av 1950-talet. 2016 avslutades verksamheten och The Svedberg-laboratoriet blev en del av institutionen för fysik och astronomi. Nu med uppdrag att avveckla partikelacceleratoranläggningen.