Succé för universitetets uppsättning av Tosca

"Maffigt", "imponerande", "fantastiskt" - superlativen var många från publiken under föreställningen av Tosca, när operan för första gången uppfördes i tre historiska Uppsalamiljöer: domkyrkan, universitetsaulan och slottet. En recension av uppsättningen kommer efter den första artikeln.

Fredagens operaföreställning blev en magnifik upplevelse, inte minst att döma av alla kommentarer.
Den första akten utspelar sig i Uppsala domkyrka. I Rom är det i kyrkan Sant´Andrea della Valle som kärleksscenerna mellan den uppburna sångerskan Tosca och hennes älskare målaren Cavaradossi utspelar sig. I Uppsala har en enkel scen byggts upp i koret. Bakom scenen finns musikerna, Uppsala akademiska kapell under Stefan Karpes ledning.
Musiken, solisterna, körerna, koreografin, allt fungerar och första aktens avslutning är storslagen när körerna, inklusive korgossarna, skrider in i kyrkgångarna och förbereder för Te Deum:.
- Helt fantastiskt, trots att vi satt bakom en pelare och knappt såg något. Jag slutade andas vid sista anslaget när kören sjöng, utbrister besökaren Linda Cronsten, när vi hejdar henne utanför kyrkan.
- Så häftigt, vilken musik! Det här är första gången som jag går på opera – men definitivt inte den sista, kommenterar hennes väninna Anna-Sofia Persson.
En av huvudpersonerna i projektet, ordförande i styrgruppen Ulf Pettersson, fanns också med på scen i den avlutande första akten, i rollen som kardinal.
Han pustar lite efteråt:
- Det här är mitt enda framträdande under föreställningen men det känns väldigt bra.
- Det värsta är värmen, tillägger han, jag har tre lager kläder på mig. Men det kunde förstås ha varit värre om det hade varit lika varmt som förra helgen i Uppsala.

Andra akten i universitetsaulan

Toscapubliken har nu ungefär en timme på sig till nästa akt som utspelas i Uppsalas universitetsaula; i Rom var spelplatsen Palazzo Farnese. Lars Burman i projektgruppen för Tosca och redaktör till universitetets programbok om Tosca, skyndar förbi:
- Första akten gick perfekt, det känns skönt, nu kan vi slappna av något. Jag var så orolig för domkyrkan, just med tanke på att pelarna skulle skymma sikten för en del. Men det verkar inte ha spelat så stor roll, tack vare musiken, säger han aningen lättad.
I aulan är det Kungliga akademiska kapellet som tagit scenen i anspråk. Solisterna får ett utrymme nedanför scenen. Ibland skulle man ha önskat styltor på aktörerna (som under antiken) men deras röster når ändå ut; här är det Scarpia, Roms fruktade polischef, som har en central roll. Solisterna är storartade men framför allt Kungliga akademiska kapellet har nog överträffat sig själv under Stefan Karpes inlevelsefulla ledning.
- Det här är nog den mest fantastiska musik jag hört i den här aulan, viskar bänkgrannen, som är en ganska flitig besökare till olika aulaevenemang.
En eloge även till ljussättningen, enkel men dramatisk, som får solisternas praktfulla kläder att glittra extra mycket.

”Det här är bildning”

I trapphallen, direkt efter den andra akten, dyker konsistorieordförande Hans Dalborg upp och ser lätt tagen ut:
- Så enormt bra, och vilken fantastisk orkester – det är svårt att tro att de inte är heltidsmusiker, kommenterar han.
På frågan vad han tycker om tilltaget att ett universitet satsar på att ge en operaföreställning?
- Det är en djärv satsning och en fullständigt korrekt sådan! Uppsala universitet ska också stå för bildning - det är väl verkligen det här, ett nytt sätt att återknyta till gamla traditioner. Jag är övertygad om att den här satsningen kommer att ge återsken i omvärlden.

Dramats upplösning på slottet

Tredje akten utspelar sig i slottets rikssal, som är den minsta av kvällens scener. Den svarta, upphöjda scenen i salens mitt är omgärdad av vita tygskynken och ramas in av de tjocka vita kalkstensväggarna. Det är rent och avskalat, vilket passar för dramats sorgliga upplösning, då både Cavaradossi och Tosca dör.
När föreställningen är över jublar publiken, klappar händerna, stampar och reser sig upp. Ensemblen får komma upp på scenen flera gånger. Succén är ett faktum.
Efter föreställningen kommer Stefan Karpe, blöt av svett och med en blombukett i famnen. Han tar farväl av några släktingar, en av dem med en blöt näsduk i handen ( ”Jag grät hela tiden”, berättar hon). Sedan svarar han på den givna frågan: Hur känns det nu, när premiären är över?
- Jag är jättenöjd. Jag tycker att det lät jättebra!

Härlig stämning i publiken

- Sen händer det ju alltid saker med opera. Det är komplicerat att göra opera i sådana här lokaler, och i domkyrkan fick vi problem med ljudanläggningen en halvtimme före föreställningens start. Det var stressigt, men det löste sig, säger Stefan med ett lyckligt leende.
- Det har varit fantastiskt kul och en härlig stämning i publiken. Det är roligt att så många är här och roligt att vi har blivit så omskrivna i media.
Nu gäller det att ladda om, först för en omkörning av tredje akten, och sen för nästa föreställning i morgon. Varje akt innebär en rejäl urladdning för dirigent, musiker och sångare, men publikens jubel och de fullsatta salarna gör det mödan värt.
Kanske blir det fler uppsättningar av Tosca framöver. Stefan Karpe verkar inte helt främmande för idén.
- Med den här ensemblen är allt möjligt.

Gunilla Sthyr/Annica Hulth

 

Tosca. Uppsala.

Akt 1
Det är fredag den 13:e och domkyrkan domineras av en stor scen med en stol, ett staffli med Cavaradossis målning av Maria Magdalena, sakristanens matkorg och en madonnastaty för att vi skall känna igen scenen. Övrig dekor överflödig då kyrkorummet redan är omkring oss –Uppsala Domkyrka spelar rollen av Sant'Andrea della Valle i Rom.

Stråkarna letar sig fram spänt och lite nervöst inför startskottet. Ett av många skott som kommer avfyras under dagen. Undrar om Kungliga Akademiska kapellet under sina nära 400 år någonsin spelat något av denna storlek förut. Orkesterns svarta dräkter framhäver de vackra bruna stråkinstrumenten. Det mesta går dock i svart, scenen är svart, det vackra och informativa programbladet, f’låt programboken, är svart, operan är svart – ett mord, en arkebusering och två självmord.

De inledande hornstötarna känns mycket mäktigare i domkyrkans valv än de gör på Kungliga operan och jag undrar om Dômens sedvanliga fördröjning är påtaglig längre bak. Det är intressant att sitta runt scenen i första akten. Den flyende Angelotti rör sig diagonalt genom rummet, upp på scenen, ned bakom och förbi orkestern för att försvinna bakom en pelare på väg mot sitt gömställe.

”Tosca, sei tu!” ekar skönt i kyrkan och kvällens första – en av många – ståpälsar är ett faktum. Jag tror sedan Floria Tosca skall slänga Cavaradossis tavla i huvudet på oss som sitter nedanför scenen i sitt svartsjukeutbrott. Liknar inte tavlan en annan, Markisinnan Attavanti? Har Cavaradossi en annan? Svartsjuka övergår dock snart i flirt innan hon försvinner nedför mittgången och jag njuter av att befinna mig mitt i det lysande skådespelet mellan Emma Vetter och Michael Weinius. Något senare befinner vi oss mitt i kören, som hur häftig den än är inte får till det helt denna första gång.

Plötsligheten! Vi får akta oss för korgossarna som rusar ut, deras kåpor fläktar. De flyr för Scarpia och hans män som dykt upp från ingenstans. Blicken följer Scarpia upp på scen och hans män i höga hattar har försvunnit lika snabbt som de kom. Effektfullt!

Scarpia skjuter iväg Tosca nedför mittgången till ett av de vackraste partierna i Puccinis verk. ”Va’ Tosca” (Gå, Tosca). Fredrik Zetterström, som är lysande som Scarpia, gör stycket rättvisa.

Ulf Pettersson, en av många som arbetat med denna föreställning, spelar rollen som kardinal. Det måste kännas skönt att höra ett magnifikt Te Deum med full kraft i ryggen från en kör, som nu får till det mycket bra, och Scarpia, ackompanjerade av hornstötar, djupa, mullrande hornstötar. Fantastiskt!

På väg ut ur Domkyrkan samtalar jag kort med professor Torsten Pettersson,
som själv skrivit en bok om opera nyligen, som sammanfattar sina intryck av första akten med ”ypperligt!”.

Akt 2
Efter en paus för förflyttningar och förfriskningar beger vi oss till Universitetshuset i vars aula andra akten kommer utspela sig. Vi hinner precis innan det börjar störtregna från en mörk himmel. Vi befinner oss i Palazzo Farnese, hos Scarpia som kommer ända sina dagar på trägolvet efter att ha plågat Cavaradossi i fängelsehålan som finns under aulans scen.

Orkestern har god akustisk hjälp av absiden som fungerar som förstärkare. Sången från golvet mitt i aulan får tyvärr inte samma stöd av absiden som orkestern och rösterna överröstas. Särskilt drabbar detta Cavaradossis hejduk som knappt hörs alls emellanåt.

Starka stråkar lider med Tosca. Hennes ilska och vrede är klar och när hon tar i gör hon det med all önskvärd kraft. Orkestern är mindre säker i de lugna, tystare partierna. Men vad gör det – när det gäller brötar de på ordentligt och starkt!

Cavaradoissi förs bort till fängelset efter att Tosca avslöjat Angelottis gömställe. Tosca är utom sig och försöker fly. I kampen kastar Scarpia omkring Tosca. Det är ingen poseringsopera vi bevittnar utan ett skådespel med riktigt bra inlevelse. Det kulminerar i arian Vissi d'arte, Toscas bön, som utförs från scen vilket ger mycket bra akustik.

Scarpia vill stilla sin trånad men Tosca tar honom av daga. Orkestern magnifik i att få fram dramatiken som utspelar sig. Ångerfull(?) placerar Tosca en kandelaber på golvet vid Scarpias lik och ett krucifix på hans bröst. Som för att sona sitt brott.

Akt 3
Efter en längre paus är det dags för dramats sista akt var Uppsala slott får tjäna som Castel Sant’Angelo i Rom. Scenen är så stor att rikssalen känns trängre än andra gånger. Rikssalen är också det minsta av de tre rummen operan utspelar sig i. Så pass mycket mindre att tredje akten ges två gånger under kvällen för att all publik inte får plats vid ett och samma tillfälle.

Det har blivit en hel del bärande av instrument för Akademiska kapellet denna dag. Hornen stakar sig, trötta efter backen upp till slottet. Precis som i första akten sitter orkestern bakom scenen och Stefan Karpe sticker upp bland ett hav av stråktoppar som ivrigt böljar av och an, upp och ned. Det är nog tungt att släpa stråkinstrument uppför slottsbacken, för stråkarna känns lite sneda initialt.

Klockor ringer in dagen. En herdegosse sjunger gryningen till. Cavaradossi skall avrättas och sången när han skriver sitt avskedsbrev till Tosca ger ytterligare tillfälle till ståpäls. Tosca äntrar scenen och berättar för Cavaradossi att exekutionspatrullen kommer skjuta blankt. Tosca och Cavaradossi som triumferande sjunger om sin framtid tillsammans. Det blir nästan en skön rundgång när Tosca och Cavaradossi packar ljudvågorna tätt, tätt i salen.

Gevärsskotten från balkongen över våra huvuden ned mot Cavaradossi är inte lösa, som Tosca utlovats. Hon kan inte bära sin älskades död utan kastar sig från bröstvärnet. I denna tappning illustreras det med att hon signar ned bredvid Cavaradossi på scenen. Ridå.

Bravo, Uppsala universitet, bravo!

Åke Johansson