Livet som doktorand: myter och verklighet

– Jag är lite äldre än genomsnittet kanske. Jag hade tänkt på att söka forskarutbildningen några gånger men det uppstod alltid något som gjorde att jag inte sökte, säger Jimena

När hon väl skickade in sin ansökan hade hon hunnit ta en kandidat, två masterutbildningar, skaffa flera års arbetslivserfarenhet och dessutom vara föräldraledig. Det som till slut fick henne att söka var att en doktorandplats i ett forskningsprojekt som passade hennes intressen och erfarenheter perfekt utlystes.

Henning, Klara och Markus fick alla upp ögonen för forskarutbildningen redan under sin studietid vid Uppsala Universitet. Efter praktik och viss arbetslivserfarenhet på olika statliga och kommunala myndigheter hamnade de till slut alla i Uppsala igen.

Markus berättar:

– Jag sökte första gången direkt efter mastern och kom inte in. Då fick jag rådet att söka igen. Och det vill jag verkligen skicka vidare: man har inte ”missat sin chans” om man inte kommer in första gången. Det lönar sig att försöka igenDe betonar också att det är en myt att man måste söka direkt efter sin masterutbildning. Tvärtom menar alla fyra att det kan vara en fördel att ha annan arbetslivserfarenhet innan man går in i forskarutbildningen – kanske för att få inblick i hur myndigheter fungerar i praktiken, eller för att ha något att jämföra med när man försöker lista ut vad man tycker om och vad som faktiskt passar en.

Att vara student är dock den arbetssituation som liknar doktorandlivet allra mest, menar Henning:

– Det är som det borde vara att vara student. Första året på forskarutbildningen i Uppsala är kurser på heltid, och då är det så som kurser borde ha varit hela tiden. Äntligen finns det tid att prata med lärarna, få personlig feedback och prata med andra intresserade personer. Så ja, det är allt man redan har varit med om – fast det funkar så som det är tänkt, skulle jag säga.

– Nja, jag håller delvis med, tillägger Klara. Jag tycker att perioden därefter, efter det första året, snarare liknar när man var student och skrev sin masteruppsats. Det är väldigt speciellt, för man har så mycket tid och en så lång deadline.

Att arbeta självständigt mot en långsiktig deadline, fatta viktiga beslut kring sitt avhandlingsarbete och sedan ta emot kritik för dem på konferenser och seminarier är en central del av doktorandvardagen. Det kan vara tufft för den som har svårt att fokusera, driva sig själv framåt eller arbeta på egen hand.Det låter kanske ensamt. Men doktorandlivet är mer socialt – och mer stöttande – än det ofta framställs. Det finns mycket stöd att få, både från handledare och från institutionens olika strukturer. Deltidsseminarierna (etapperna) är presentationer av avhandlingsarbetet som äger rum efter 50 respektive 80 procent av doktorandtiden, och fungerar som viktiga milstolpar på doktorandresan.

Att vänja sig vid att ta kritik på sitt arbete (och inte ta den personligt), att ha ett tidsbegränsat kontrakt, att oroa sig för framtiden och att fatta stora beslut ensam kan vara stressande för många. Samtidigt betonar alla att villkoren för doktorander i Sverige, och i Uppsala, är mycket goda

– Det man ska komma ihåg är att vi faktiskt har en trygg anställning. Vi får lön – det är inte som förr i tiden när man fick hanka sig fram, säger Klara.

– Eller som i många andra länder, fyller Henning i.

Klara fortsätter:

– Precis. Här kan man dessutom vara sjuk, och det är helt okej. Blir man sjukskriven får man tillbaka tiden, vilket är fantastiskt. Man kan också vara eller bli förälder under doktorandtiden. Och man får väldigt mycket stöd. Är man stressad finns handledarna där för att hjälpa till att prioritera. Det är verkligen en stöttande arbetsplats där folk är förstående och schyssta. Så även om man är en person som lätt blir stressad tycker jag inte att man ska vara rädd för att doktorera.

En vanlig myt om att söka forskarutbildningen är att avhandlingsämnet måste vara helt färdigt redan i ansökan. Så fungerar det inte vid Statsvetenskapliga institutionen i Uppsala. Ingen av de fyra doktoranderna hade ett fullständigt formulerat ämne när de påbörjade utbildningen.

Jimena, Markus och Klara är doktorander knutna till särskilda forskningsprojekt. Eftersom de sökte just de projekten för att de låg i linje med deras intresseområden, upplevde de inte projektramarna som begränsande – snarare som ett stöd i att hitta sin egen riktning.

Henning är finansierad av fakultetsmedel, vilket innebär att han inte har något projekt att förhålla sig till när det gäller valet av avhandlingsämne.

– För mig kändes det naturligt att fortsätta utveckla det jag skrev min masteruppsats om till ett avhandlingsprojekt, eftersom det var roligt och uppenbarligen hade gått bra, säger han

Att stanna kvar i Uppsala, där han även gjort sin master, innebar att han kunde fortsätta arbeta vidare med en redan etablerad relation till sin handledare – en handledare som dessutom varit med redan under tankeprocessen inför masteruppsatsen.

När jag frågar om de skulle rekommendera att söka forskarutbildningen blir svaret ja – men inte till vem som helst.

– Jag pratade med en kompis som alltid fått höra ”du är smart, du borde doktorera”, som om det vore ett öde, säger Jimena.

Det stämmer inte, instämmer de andra. Det handlar inte om att vara ”smart”.

– Jag tror att de som söker ska vara nyfikna. De ska gilla att ställa frågor och att söka svar. Det är bra om man känner att man har en viss disciplin och kan motivera sig själv till att göra saker som är jobbiga… Men jag skulle säga att så länge jag har det här intresset, så räcker motivationen och nyfikenheten för att göra det värt det – även de gånger det känns mindre kul. Så det är kanske den frågan man ska ställa sig själv: om man är villig att göra det här, säger Markus.

– Jag tycker att man ska uppskatta nördighet, man ska tycka att det är kul. Och vara kreativ. Om man tyckte att det var roligt att skriva masteruppsats är det en bra indikator, lägger Klara till.

Låter forskarutbildningen som något för dig?

Läs mer och ansök här

Porträttfoton: Mikael Wallerstedt