Fanny Arendt - Deltidsrapport

Lite drygt fyra veckor har passerat sedan jag landade på Soekarno-Hatta flygplats i Jakarta, Indonesien. Innan jag åkte hade jag länge varit nervös inför att min fältstudie. Jag var orolig för att mitt forskningsområde skulle beröra alltför känsliga ämnen, att jag inte skulle få tag på rätt intervjupersoner och att jag därför skulle behöva tänka om helt och hållet. Oron försvann dock redan första dagen, tack vare lite flyt och mycket nätverkande.

En av många matmarknader i Indonesien.
Denna i Depok, strax utanför Jakarta.

Dagen efter att jag anlänt i Jakarta mötte jag oväntat en professor i närheten av den organisation som jag gick runt och letade efter. Det visade sig att han hade kontakter på denna organisation och att han gärna ville hjälpa mig med att komma i kontakt med dem. Några samtal senare och helt plötsligt satt jag i möten med nyckelpersoner på den organisation som jag länge försökt få tag på via mejl. Efter att ha introducerat mig själv och berättat att jag mejlat dem några gånger inför min fältstudie skrattade de och sa ”well yes, we don’t read emails, but we are happy to help you now that you are here”. Vad personen sa stämde verkligen. Här får du inga svar via mejl. Vill du få saker att ske ringer du ett samtal eller knackar på. Folk är oerhört behjälpliga, men det är direktmötet som räknas. Om jag hade varit införstådd med detta hemma i Sverige hade jag inte behövt vara lika orolig inför min avfärd. Väl på plats löser sig det mesta, har jag märkt.

Min tolk i Central Java som åkte runt med mattor på 
moppen inför intervjuerna med kvinnor i byn.

Kort efter mitt första möte har jag i princip varit på resande fot i en månad. Jag har sett hela Java svischa förbi från ett flertal tågfönster och moppeturer, vaknat och somnat till böneutrop, samt träffat kvinnor i små byar runt om i West, Central och East Java. Det är dessa kvinnor som är mina intervjudeltagare. Kvinnor som förebygger våldsam extremism i sina byar, antingen i rollen som religiösa ledare eller som ekonomiskt stärkta i sina respektive samhällen. Intervjuerna blir ofta långa, delvis för att vi avbryts av böneutrop, lekande barn och grannar som tittar förbi, men framför allt för att kvinnorna har mycket att säga. En återkommande utmaning som jag upplever i samband med mina intervjuer är dock hur min roll som internationell student präglar de svar jag får. Mitt uppsatsämne är relativt känsligt och ibland får jag känslan av att kvinnorna hellre pratar om hur bra allt är inför mig som internationell besökare i deras by, snarare än att diskutera de utmanade delarna av deras arbete, vilka är centrala för min uppsats. Det finns inte så mycket att göra åt denna problematik, mer än att skapa en så förtrolig miljö som möjligt och att ha en tolk som de känner sig trygga med. Ofta krävs det också att jag ställer en del följdfrågor för att få en så nyanserad bild som möjligt. Även detta leder såklart till att intervjuerna blir långa och transkriberingen av respektive möte tar därför ganska lång tid.

Indonesien har ett fantastiskt vackert landskap
och många delar är såhär års gröna och lummiga
.

Den senaste månaden har resorna varit många och långa. Samtidigt har jag mötts av en sådan enorm gästvänlighet och nyfikenhet i samtliga byar att allt flängande känns överkomligt. Nu senast i East Java blev jag inbjuden att bo på en Islamic Boarding School under tiden jag åkte runt till närliggande byar och intervjuade kvinnor. Det var en fantastisk upplevelse som verkligen fångade bredden och variationerna av mitt indonesiska vardagsliv. På dagarna intervjuade jag kvinnliga religiösa ledare och på kvällarna åt jag middag med personalen på skolan, samtidigt som vi tittade på Premier League via den enda personens mobil som hade täckning. Tråkigt nog avslutade jag en månads resande med att bli sjuk, men efter en intensiv tid och 22 intervjuer senare kanske det är dags att ta lite semester och vila nu i vilket fall.