Juuli Palmu - Deltidsrapport

Ett års postoperativ uppföljning av patienter som har genomgått ljumskbråckskirurgi i Sierra Leone

Vecka 1
Jag landade på Lungis flygplats i Sierra Leone på natten till söndagen den 10/2. Efter att ha sovit några timmar på ett närliggande hotell åkte jag och min handledare (som kom med ett annat flyg) ca 20 mil till Kamakwie med Capa Cares bil. Jag blev introducerad till en sierraleonsk doktorand som är med i projektet. Han hade ringt till patienter och påmint dem att komma till kontrollbesök under följande vecka. De lokala radiokanalerna hade också annonserat om att det var dags för de tagare i ”free hernia project” att komma på kontrollerna.

Dagen efter hade vi först ett möte med all personal som skulle hjälpa med kontrollbesöken. Vi gick igenom intervju- och undersökningsblanketterna för att vara säkra på att allt stämmer och att alla förstår frågorna, samt för att alla skulle ha koll på deras uppgifter. Jag skulle dubbelkolla att alla formlerna är rätt ifyllda och att det inte finns några konstigheter bland svaren, ta en bild på varje patient samt betala deras transportersättning. Snart efter mötet började vi träffa patienter. 34 stycken kom under den första dagen.

På fredag hade inte så många patienter kommit till sjukhuset i Kamakwie, så vi körde med ambulans på väldigt gropiga vägar till några närliggande byar där patienter enligt registeruppgifterna skulle bo. Vi lyckades hitta ca 5 stycken under resan. På lördagen åkte min handledare hem och träffade några patienter på vägen. På söndagen åkte jag, doktoranden och hans läkarpartner (som hjälpte till med studien) ut till byar igen för att leta efter patienter.

Första veckans saldo var 256 av totalt 359 patienter som skulle träffas. Jag tillbringade kvällarna med att mata in data från de under dagen ifyllda blanketterna på Excel samtidigt som min handledare jobbade med artikeln baserad på våra studieresultat. 

Vecka 2
Under den andra veckan kom färre patienter till sjukhuset, så vi var ute i byarna mer. Ibland åkte doktoranden själv med chauffören, ibland följde jag och kanske någon annan med. Resorna till byar tog lång tid (tre till åtta timmar var) eftersom vägarna är i så dåligt skick, det var ca 40°C varmt på dagtid, och vi lyckades hitta endast ett par patienter under varje utflykt. Vissa var bortresta, vissa var ute på fältet och jobbade, några hade dött, och några hade gett fel bynamn som adress. Ibland visade det sig att det fanns flera byar med samma namn och vi hade åkt fel... Men det var ändå bra reklam för projektet (flera byar var så isolerade att det var speciellt för dem att träffa främlingar), så vi hoppades att informationen om att komma till kontrollerna skulle nå patienter via andra människor. Själv tyckte jag att det var intressant att se hur folk i byarna lever. 

Vecka 3
Vi träffade några enstaka patienter som hade kommit till sjukhuset på måndagen. Annars tog det en hel dag för mig att scanna alla våra ifyllda enkäter - närmare 3000 sidor. På kvällen åkte vi till den närmaste staden Makeni, och träffade några patienter där dagen efter. Sedan åkte doktoranden med hans familj till Freetown (där de skulle träffa ytterligare några patienter som befann sig där) innan de skulle resa hem England. Några få patienter hade kommit till Kamakwies sjukhus efter att vi hade åkt, så de hade blivit examinerade och intervjuade där. Totalt träffades 331 av 359 patienter. 11 personer hade dött och resten kunde inte nås.

Vecka 4
Jag har ägnat min tid åt att skriva uppsats och att jobba med datan. Jag planerar att även besöka Capa Cares träningscenter i för ”SACHOs” i Masanga.