Linnea Carleson - Deltidsrapport

Jag befinner mig i Arusha, Tanzania för att undersöka de sociala mekanismer som gör att en del kvinnor lyckas mycket bra med att starta en inkomstgenererande verksamhet från att ha tagit mikrolån medan många andra inte lyckas med detta.

Innan avfärd kände jag mig oförskämt lugn. Jag hade fått kontakt med Maggie som driver DARE Women’s Foundation, en organisation som på olika sätt arbetar för att stärka kvinnor i Arusha och i närliggande områden. Först skulle hon enbart vara min kontaktperson i fält men det kom att visa sig att hennes organisation, och de kvinnor som får stöd genom denna, passar utmärkt för mitt syfte och som intervjupersoner till studien. Maggie har redan blivit en nära vän som ofta påminner mig om att ingen fråga är för dum för att ställa, det har verkligen hjälpt mig i processen att försöka skapa mig en bild av kvinnors situation och om de normer och oskrivna regler som annars inte är lätta att identifiera som utomstående.

Jag kan inte riktigt förstå var dessa veckor har tagit vägen, det har varit full fart från dag ett. Jag har fått besöka enskilda kvinnor såväl som delta vid möten med kvinnogrupper, dessutom har jag hunnit gå på en begravning, ett dop samt ett bröllop. Trots att jag inte börjat med de formella intervjuerna än har jag fått se och lära mig enormt mycket från de kvinnor jag mött.

Varför har jag inte börjat med intervjuerna än? Det beror dels på den forskning jag valt att basera studien på, vilken inte är särskilt tydligt och som tagit mer tid att sätta sig in i än jag föreställt mig och därför har jag behövt arbeta på teorin väl på plats. Dels har jag velat skapa mig ett sammanhang och se hur organisationen arbetar innan jag konstruerar mina intervjufrågor samt att göra en liten pilotstudie innan jag sätter igång. Tiden så här långt har varit mycket givande, ändå är jag stressad över att inte ha någon intervjudata än. Kanske har jag blivit mer än lovligt bekväm, i och med att Maggie är så engagerad och hjälpsam har jag haft turen att besöka och prata med kvinnor i allmänhet och har även lyxen att tillåta mig tid till detta eftersom jag är försäkrad om att jag kan starta intervjuerna närhelst jag vill. Nu väntar bara avstämning på intervjufrågorna innan jag sätter igång med dem och jag ser mycket fram emot detta.

I helgen lyckades jag förena nytta med nöje då jag fick följa med på en Safari med ett manligt fotbollslag som DARE hjälpt till att upprätta och har regelbundna workshops med. DARE arbetar aktivt med män för att förändra normer och sedvänjor som begränsar kvinnor. Maggie är även en av totalt fem kvinnliga safariguider i hela Tanzania och under den skumpiga turen i Safaribussen berättade hon om de olika djuren och hur de lever tillsammans. Genom att prata om och dra paralleller till de olika rollerna bland honor och hanar på savannen har, inspirerar hon till och avdramatiserar samtal om hur det fungerar mellan män och kvinnor i Tanzania. Jag fick plötsligt massa nya idéer om hur detta skulle vara intressant att studera närmare, men det får bli en annan gång.

Jag hade nog föreställt mig att vid det här laget vara i princip klar med alla intervjuer, det var optimistiskt. Jag fortsätter med min optimism, för hur det än är så känns det som om jag kommit halvvägs i arbetet ändå.

Vad jag redan föreställer mig kan komma att bli en utmaning i intervjuerna är min roll som internationell student och de svar jag kan komma att få. I de möten med kvinnor jag haft så här långt framhåller många av dem enbart positiva aspekter, hur stärkta de blivit och hur bra det går för dem medan jag, utifrån studien, är intresserad av såväl det positiva som de negativa.