Lärarstudenterna Natalia Kubicek och Lovisa Erbacke berättar om varför de vill bli lärare

Hej, en första fråga. Varför vill du bli lärare?

Lovisa Erbacke
Foto: Lovisa Erbacke

Lovisa: Jag trivs helt enkelt väldigt bra på förskola. Jag har jobbat i den världen, trivs väldigt bra med att vara med barn och tror jag passar bra som förskollärare. Jag är också intresserad av rättvisefrågor och utbildningen innehåller mycket sånt också.  Sen är det ju kul att spela och sjunga också, och som förskollärare gör man ju mycket sånt också.

Natalia: Dels har jag jobbat ganska mycket med barn och ungdomar förut, men jag vill också kunna ge lite av det jag själv inte fick i skolan. Det är tyvärr många elever som hamnar lite i skymundan idag. Om man har svårt med till exempel matte får man inte alltid den hjälp man behöver. Det vill jag ha i åtanke för att själv kunna ge till mina elever.

Har de motiven förändrats jämfört med när du sökte utbildningen? Är det några nya drivkrafter som du upptäckt?

Lovisa: Det kanske låter konstigt men min motivation har bara blivit större ju längre tiden gått. I början var jag ganska osäker på om jag valt rätt program och om lärare är nåt som verkligen passar mig. Nu känner jag mer och mer hur bitarna faller på plats och jag känner mig mer och mer hemma.

Natalia: För min del är det nog samma  drivkrafter men jag har också upptäckt att det är väldigt roligt och när man kollar utbildningsplanen så innehåller den ju massor av intressanta ämnen.

Vilka förväntningar hade du inför utbildningen och hur har verkligheten motsvarat dem?

Lovisa: Det största är väl att jag trodde att vi skulle ha utbildningen på campus eftersom coronaläget verkade bli bättre men nu blev det ju inte så. Jag räknade också med att det skulle vara mycket i början så det var jag förberedd på. Vi hade väl ungefär tio dagars inspark och det var ju intensivt och kul men man var ju också tvungen att balansera det med studier. Dessutom kommer första tentan ganska snabbt. För oss kom den efter bara 3-4 veckor.

Natalia Kubicek
Foto: Natalia Kubicek

Natalia: För min del visste jag att vi inte skulle ha all utbildning på campus men jag var nog inte beredd på att det skulle vara så intensivt som det var i början. Det handlar inte bara om utbildningen utan allt runt omkring. Man kommer till en ny stad, har insparksaktiviteter parallellt med att man ska börja sköta pluggandet och hitta sin studieteknik. Sen kommer familjen lite i kläm också eftersom man inte hinner ha så mycket kontakt som man kanske vill. Mycket nytt helt enkelt som kan bil väldigt stressande. Jag känner nog först nu att jag börjar få hyfsad koll på läget och hur jag ska strukturera allting.

Hur nervöst var det inför första tentan?

Lovisa: Jag var jättenervös för man vet ju inte vad som väntar en man får bara göra så gott man kan. Jag tyckte också det var svårt att veta var all information fanns. Sen fick jag reda på att det fanns en studiehandledning där all information finns.

Natalia: Man vet ju egentligen inte riktigt vad man kan vänta sig men jag försökte få så mycket information jag kunde från våra faddrar, dvs. de som har pluggat ett tag på programmet och skötte insparken. Man hade ju till exempel ingen aning om hur ett seminarium fungerar och hur man förbereder sig för det. Så jag var jättenervös innan mitt första men faddrarna är ju en bra informationskälla.

Hur ser en vanlig dag ut?

Natalia: Det är en ganska bra blandning av föreläsningar och eget pluggande. Vi har ju schemalagda föreläsningar även om vi nu pluggar på distans, men upplägget är bra. Föreläsningarna är schemalagda i studentportalen och sen är det ganska mycket eget arbete utanför det. Det gäller att hålla koll på vad man ska göra inför en föreläsning och vad man ska ha hunnit med att läsa. Sen är det förstås mer förberedelser inför ett seminarium än en föreläsning

Lovisa: Det varierar ganska mycket. Vissa veckor är det mycket föreläsningar och seminarier men andra är det mer eget arbete. Det är helt klart färre schemalagda timmar och mycket mer eget ansvar att strukturera sina egna studier än på gymnasiet. Eftersom vi har haft distansundervisning har det varit ganska mycket självstudier och inte så mycket plugg ihop med kursare. Men man kan ju samla ett gäng och göra det om man vill och på förra kursen hade vi ett arbetslag som man pluggade ihop med. Jag hade turen att hamna i ett jättebra arbetslag men man kan ju ha otur och hamna i ett lag man inte trivs med.

Vad var du mest oförberedd på?

Lovisa: Första avhandlingen jag skulle läsa. Jag visste ju inte riktigt vad det var utan tänkte att det är väl nån sorts artikel på 10-20 sidor. Men det visade sig att min avhandling var på 120 sidor så den helgen hade jag inte direkt nån fritid över. Eftersom jag har dyslexi så kan jag få all kurslitteratur inläst, så jag tillbringade helgen med att lyssna på alla mina 120 sidor. Det är ju en bra service och jag får även anteckningsstöd på lektionerna. Anteckningsstödet sköts av vissa studenter som får betalt av universitetet för att anteckna åt andra och det är ju jättebra. Man behöver absolut inte vara avskräckt från att börja plugga med dyslexi för det finns jättebra hjälp att få.

Natalia: Jag var absolut mest oförberedd på tempot! Man inser inte innan hur intensivt det är att plugga på den här utbildningen. Man ska balansera livet samtidigt som man ska hinna plugga, hitta sin studieteknik och allt annat. Jag brukar också använda ljudböcker för det är skönare och man kan lyssna under tiden man gör annat.

Vad är ditt bästa råd till den som ska börja plugga ditt program så de får en bra start?

Natalia: Stressa inte upp dig även om det kommer att vara mycket i början. Det löser sig!

Lovisa: Försök att röra på dig lite varje dag! Särskilt när det, som nu, är mycket distansundervisning. Gå ut 30 min varje dag så hjälper det dig med motivationen och mycket mer :). 

Senast uppdaterad: 2022-08-25