Vad gör detaljstyrning med forskning och utbildning?
Krönika

Tora Holmberg, vicerektor för vetenskapsområdet för humaniora och samhällsvetenskap
Underfinansiering och politisk detaljstyrning är stora problem för högskolesektorn idag. Akademin står för kontinuitet och tar ansvar för att identifiera behov av både specialiserad och bred kunskap.
Det händer mycket inom högskolesektorn just nu. Vi har precis fått regeringens forskningsproposition. Den innehåller kraftfulla satsningar på forskning och innovation. Så långt är många nöjda. Men den övergripande strategin för de nya satsningarna är konkurrensutsättning. I stället för att lägga merparten av nya pengar på basanslag till lärosätena ska det tvärtom i huvudsak läggas med öronmärkning på forskningsråden. Särskilt satsas det som förväntat på dyrbar forskningsinfrastruktur, teknikforskning och life science. Humsam-forskning får litet fokus och berörs huvudsakligen i mindre satsningar. Det noteras visserligen att humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv behövs för att lösa stora samhällsfrågor, men det är mer som hjälpforskning inom redan definierade områden än som självständiga ämnen.
Noterbart är också att årets forskningsproposition slår något av ett rekord i antal satsningar, den är mycket detaljerad och i många delar inte helt färdig. Till exempel aviseras intressant nog en översyn av lärosätenas associationsformer. Detta drivs på rätt rejält av SUHF (Sveriges universitets och högskoleförbund). Shirin Ahlbäck Öberg, statsvetenskapliga institutionen, har visat hur svagt konstitutionellt skydd svensk forskning och utbildning har, och det är bra att regeringen visar vilja att utreda förvaltningsmyndighetsformen.
Vi väntar också på direktiv för den nya utredning som utbildningsministern aviserat gällande ny modell för ”utvecklad” styrning av högskolornas och universitetens utbildningsutbud och dimensionering. För att bidra tillregeringens direktiv har flera aktörer – från SUHF till Svenskt näringsliv – påbörjat diskussionen om hur denna styrning bör se ut.
Vad är då problemet som ska åtgärdas? Det som ofta påpekas är att systemet är för trögrörligt. Universiteten är som atlantångare som inte ändrar kurs till något pris. När det uppstår kompetensbehov kan det ta lång tid för oss att skapa utbildningar som kan svara mot dem. Vi kritiseras också för feldimensionering - för att utbilda för många studenter i fel utbildningar - och borde satsa mer på bristyrken. Det framförs ständigt önskemål på den högre utbildningen: kan vi inte ge kortare utbildningar/mer avancerad nivå, mer specialiserat/bredd, marknadsanpassat/bildningsinriktat, regionalt relevant/nationellt ansvar? Fokus på program eller fristående kurser? Campus eller distans? Yrkesprogram/generella examina? Olika intressenter vill vara med och påverka.
Som jag ser det har vi två huvudsakliga problem i sektorn idag: utbildningens underfinansiering och den politiska detaljstyrningen av både forskning och utbildning.
Den högre utbildningens finansiering har urholkats kontinuerligt sedan reformen 1993. Svensk högskoleutbildning har tex bland den lägsta lärartätheten i EU. Det beror på prislappar per student som inte följer med kostnadsutveckling, och det så kallade produktivitetsavdraget. Lärosätena ska ständigt utbilda fler, men till lägre kostnad. Dessutom ska vi varje år betala tillbaka till staten i form av hyra till Akademiska hus, vilka har vinstkrav.
Det andra problemet gäller den politiska detaljstyrningen. Exempelvis är examensmålen för lärare extremt detaljerade, ner på minsta veckokursnivå. Ett annat exempel är hur budgetpropositionen reglerar hur medlen för regeringens på många sätt viktiga STEM-satsning ska omfördelas från utbildningar med ”låg aktivitet” och kurser inom områden där det inte ”bedöms råda brist på arbetsmarknaden”. Det låter busenkelt: kurser och utbildningar som inte ger jobb kan väl läggas ner? Men att utforma och dimensionera utbildningsutbudet kräver ett gediget och pågående kvalitetsarbete och bollande av målkonflikter.
Akademin står för kontinuitet och tar ansvar för att identifiera behov av både specialiserad och bred kunskap. Vi kan genom detta säkra en strategisk långsiktighet, planera för utbildning som gagnar samhället långt bortom ryckighet och omedelbara behov.
Sverker Sörlin (KTH) skriver träffande om vikten av ett kollektivt vetande – av bildning. För samhället är i snabb förändring och det finns stora och akuta samhällsutmaningar. Just därför är det viktigt att lärosäten som Uppsala universitet inte ger vika för populistiska slutsatser om vad som för dagen ses som ”nyttigt”. Istället ska vi fortsätta och intensifiera dialogen mellan akademi, arbetsgivare och andra samhällsaktörer. Vi tar vårt demokratiska ansvar och utbildar studenter som är rustade att leda och verka i en föränderlig omvärld.
Och vi fortsätter bedriva spetsforskning om alla de frågor som humaniora och samhällsvetenskap har expertis inom, inklusive de av regeringen utpekade områdena batteriteknik, säkerhet och precisionshälsa. Det finns inte en enda samhällsutmaning som inte kräver humsamperspektiv. Men forskningen kan inte bara trolla fram lösningar utan vi behöver grundforskning – så även inom humaniora och samhällsvetenskap.
Tora Holmberg, vicerektor för vetenskapsområdet humaniora och samhällsvetenskap, Uppsala universitet